Köpa nytt eller slösa med gammalt

Jo, jag tänkte så här, att jag brukar ju gilla att titta tillbaka i min blogg för själva dagboksdelens skull. Så därför kan jag väl ändå tillåta mig att skriva något om adventstiden ändå. Om hur jag tänkte, mer än vad jag gjorde.

Nu tänker jag till exempel att jag ska hitta på något fiffigt sätt att få det att se ut som om jag har bränt tre ljus lagom långt i adventsbarnstakarna, tills Mellan kommer hem. Har gamla delbrända ljus kvar sedan förra julen. Insåg ju lätt igår att jag inte sitter stilla i köket så länge som det tar att bränna adventsljusen nog långt. Det kan jag nog fixa med lite småinsatser under veckorna. Men dubbla uppsättningar, det klarar jag inte. Adventsbarnen kom till i en period av storkonsumtion av julpynt. Modern fick tomtefar och mor som hörde till samma serie. Dem skulle vi ha sen. Sa vi, sa hon. Tillhörde det som inte hamnade här sen. Fanns nog någon orsak.

Det blev inte så särskilt mycket urpackat ur julbelysningslådan. Inte för att jag inte vill utan för att mycket känns gammalt och trist. Stålblanka elstakar med många smålampor. Alla de konstgjorda minigranarna med sitt trista pynt är ju redan avhysta, fyra måste vi ha haft. Men belysningarna är kvar. De håller och håller. Gamla energislösande. Nya belysningar är bara skräp. Något att fundera på. Om man ska spara energi genom att köpa nya belysningar som lyser tristare och kallare och snabbt går sönder. Eller om man ska använda de gamla. Vid vilken punkt resursslöseriet så att säga tar över. Det drar ju en massa energi att tillverka nytt också. Plus materialåtgången.

Eller kanske går de där nyaste led-belysningarna inte sönder lika fort? Som de som kom strax innan. Slingor med gummidekorationer, hjärtan och sånt. Vet inte hur många sådana vi gjort av med. Eller de där med helrunda lampor. Nu hade fem lampor i förra årets Mique-slinga somnat in sedan sist. Fem nya lampor är inte värt, ens om de finns att få tag på. För att inte tala om utebelysningarna. Bara en har jag klämt sladden av i dörren, en transformator har jag spräckt. Resten har självdött.

Vår gamla Osram-belysning till julgranen den bara höll och höll. Moderns storgranliv ut, skulle jag tro. Tidigt 50-tal måste den varit från. Min första slinga köpt till första advent i Stockholm 1972, den håller också. Dock inte använd lika mycket. Jag blev så besviken när jag upptäckte att det inte fanns några klämmor att fästa med. Korkskalle som inte fattade att slinga var just slinga.

Tittade in på Myrorna i Skärholmen. Det var som jag anade. Sorglig julavdelning. Halt och lytt och dyrt. Valet mellan tufsigt och trasigt begagnat och billig plast från lågprisbutikerna känns självklart. Tyvärr. En sak med det man tufsat till själv, där sitter i alla fall nostalgin kvar, en annan att ta över någon annans, för pengar till och med. Jag som inte ens ville ha tomtar som min mamma hade misshandlat med för slarvig sommarförvaring.

Så nu får det räcka.

En grej var konstigare och sämre för bara lite förr sen. Sladdarna. De var så korta. Pojken hade en julstjärna med en sladd som bara räckte halvvägs ned till väggurtaget, raka spår. Våra hem har fullständigt kryllat av förlängningssladdar.

Blev ju himla intressant det här.