1. De 3 senaste köpen jag gjort är tre påsar med lussekatter, tre i varje, fast i egentligen sex stycken, med tre i varje.
2. Den största kändis jag har nummer till i mobilen är helt beroende av i vilka sammanhang det gäller att vara känd. I Stockholms kulturella bögvärld? Då har jag några riktigt heta namn.
3. Det senaste jag googlade efter var  svenska översättningen av Joni Mitchells River.
4. Mitt absolut sämsta köp någonsin En fuskmärkesryggsäck i Bulgarien, den gick sönder på väg till flygplatsen.
5. I min handväska har jag just nu en liten flaska utmärkt handsprit i gelkonsistens, köpt på Boots.
6. Min favoritgata i världen är Strand Street i Dingle.
7. Mitt signaturplagg varierar, just nu yllekoftor. 
8. Det absolut finaste/dyraste i min garderob är allt vårt julgranspynt.
9. Jag är beroende av internet och irländskt te.
10. Min personliga stil kan beskrivas med dessa 3 ord: åtminstone min egen.
11. Om jag bara fick shoppa i en affär skulle jag välja Åhléns, ett av de stora med Hemköp i samma hus.
12. Jag har aldrig köpt något från en hälare, vad jag vet. 
13. Jag fyndar bäst på Monki
14. Om jag fick ärva någons hela garderob skulle jag välja  en med riktigt dyra klassiska märkesplagg som vore lätt att sälja.
15. Mitt nästa stora köp ska bli en ny plastgran, hopefully.  
16. Min stilikon är trots allt jag själv.
17. I min skosamling har jag ett par äkta krokodilskor.
18. Min drömväska är lätt att bära, rymmer allt och passerar som handbagage på Ryan.
19. Varje månad shoppar jag för att vi i alla fall ska få lite mat i oss varje dag. 
20. På nätet shoppar jag helst nu från CD-Bang.
21. Min favorit-modeblogg är omstil.blogg.se
22. Jag är som snyggast när det skymmer och ingen har tänt ljuset.
23. Om jag vill ha smakråd så frågar jag mig själv.
24. Mitt hår är rödtonad råtta.
25. Mitt drömjobb är alltid tillsatt med annan sökande.

Själva tazetterna samt en glimt av vinter i förorten.

Såg faktiskt ett inlägg från den här tiden förra året där jag konstaterade att jag helst ville bo kvar ett år till. Aha, det undermedvetna har funnits med under årets bytesmisslyckanden.

Jisses vad dålig den är, Sofi Fahrmans bok Elsas Mode! Dålig misstänkte jag, men inte så in i helvete kass.

Köpte den för att jag var nyfiken på genren, själva modeskrivandet utsvällt i en hel bok med lite handling.

Men jag tror inte jag orkar igenom.

Den stora frågan som infinner sig är om de inte har några förlagsredaktörer på Norstedts. (Den om man inte behöver kunna skriva för att ge ut en bok är redan med nej besvarad, det vet vi redan att ett känt namn och ett kul ämne räcker för att uppfylla kriterierna.)

En redaktör hade behövts.

En redaktör som kunde ha påpekat att om man vill skriva på en 21-årings jargongspråk så kan man t ex ta sig en titt på några bloggtexter. Och upptäcka att inte ens tonåriga modebloggare i allmänhet uttrycker sig som fjårtisar med läs-och skrivsvårigheter.

En redaktör som också kunde ha påpekat detaljer som att om man nämner att någon är helt svartklädd, så behöver man inte rabbla upp att varje enstaka plagg är svart, också. Och kanske åtminstone diskuterat lämpligheten i att byta tempus upp till fem gånger i ett enda stycke!

En driven skribent kanske får för sig att jobba hårt med de där tempusbytena för att det ska låta autentiskt partybrudpladder. Men jag tror dessvärre inte att Sofi har tänkt så, jag tror helt enkelt att hon är en kass skribent och att förlaget inte har givit sig på att ändra för mycket, boken lär sälja ändå. (T o m jag köpte den ju.)

Å andra sidan vet jag ju inte hur manuset såg ut innan det passerade förlagshänderna.

Resultatet är i alla fall förfärligt. Svårt att säga vad som är värst. Tempusbytena, meningsbyggnaderna eller de krystade dialogerna. Eller själva språket, ordvalen. Sitter en 21-årig cool brud och frågar en Stureplanskändis efter ”göttigt modeskvaller” ens om hon råkar vara från Borås? Säger hon pippa? Jag har läst massor av bloggar skrivna av unga tjejer, även från städer som Borås. Ingen har skrivit att de pippat. Är det något jag missat? Jag trodde det var 66-åriga folkpartister från Uddevalla, typ,  som sa pippa när de ville spela unga och coola.

Och inte fan kallar väl en 21-årig svensk tjej New York för ”det stora äpplet”?

Inte ens beskrivningarna av ”dagens outfit” lyckas Fahrman med, de blir som dialogerna enbart krystade och förbluffande amatörmässiga. Där undrar jag om det är redaktören som varit framme i alla fall och föreslagit termer som ”kortkort” om en klänning så att även farmödrar bland läsarna ska begripa. Inte fan säger väl en cool 21-åring kortkort? Massor med andra benämningar för att förstärka ordet kort, men inte just kortkort? Det trodde jag försvann ur ungdomsspråket någon gång på 70-talet.

I ett reportage om Sofi Fahrman läste jag att hennes svenskalärare inte hade kunnat föreställa sig att hon skulle skriva en bok. Nä, det kan jag förstå. Som modeexpert och stilikon tycker jag Sofi Fahrman har varit förbluffande stillös och okunnig. Dessvärre är hon ännu sämre som skribent.

Nähä, jag ska inte skriva om snön. Bara att jag inte är så road. Verkar vara lugnt i Göteborg, men jag drar mig ändå för att ge mig ut på en resa imorgon. Bara det dåliga samvetet som drar, det som säger att Mannens grav inte borde stå odekorerad över jul. ”Vad ska folk säga!” (Att hon är i Stockholm och inte har haft tid/råd att åka ner.) Själv skulle han nog ansett det ytterst tveksamt att lägga en intjänad gratisbiljett plus några hundra till enbart för att dekorera en grav. Plus tiden och alla kringkostnader.

Annars är största bekymret just nu, när jag fått reda på att en seg betalning faktiskt kommer att rinna in lagom till jul, att en av våra julbelysningar har gått sönder. Det stora silverträdet som skiftar i färg. Har funnits många liknande sedan men det här var det allra första på marknaden, inköpt för dyra pengar i lampbutiken på Linnégatan för 8-10 år sedan. Nog så långt för en belysning, men Mellan kommer att bli förtvivlad. Jag borde nog definitivt ge mig ut på jakt efter en ersättare. Det skulle Mannen köpt som argument mot Göteborgsresa. Mellans förtvivlan är tung när den sätter in! Även Pojken kommer att föreslå inställd resa, trots att han var starkt för idén att jag skulle åka. Vi behöver all tid vi kan skrapa ihop för jakt på ny plastgran och värdig trädersättare!

Grämer mig att vi i år införde idén att stänga av trädet via röda knappen på grenurtaget för att slippa rota bland lucior och pepparkaksgubbar. Säkert det abrupta avbrottet av strömtillförsel den inte tålde. Elprylar utan egna strömbrytare ska behandlas varsamt! Minst lika varsamt som 19-åriga systrar/döttrar med förväntningar på att allt ska vara så precis som vanligt som möjligt.

———

Det är halogenlampan som gått sönder. Finns säkert nya att köpa, den ser vanlig ut, men den är monterad på ett sätt som gör att den inte går att byta ut! Jäkla kineser!

På försommaren besökte jag arboretumet i Åkeshov och tog bland annat denna bild med tanke på ev kommande tävlingar om julgranar. Nu har jag inte sett någon sådan men visar bilden ändå. En stackars ensam serbisk gran i Stockholm. Kanske är den lite vackrare en dag som denna, med snö på grenarna. Men för övrigt tycker jag grönt är vackrare än vitt.

ÄNTLIGEN! Har en svensk journalist uttryckt tydlig kritik mot den danska sk lymmellagen som har givit polisen rätt att gripa och förnedra demonstranter i stort sett hur de har lust.

Tillämpningen har inneburit att flera hundra oskyldiga har gripits under klimatmötet i Köpenhamn.

Läs Wolfgang Hanssons kolumn i Aftonbladet.

http://blogg.aftonbladet.se/omvarlden

Protestaktioner kommer idag att genomföras i Stockholm. Jag gissar att den svenska polisen önskar att de hade en lymmellag att tillämpa då.

———–

Nähä, här var det ingen som ens nickade bifall. Helt ok alltså att gripa och sätta handfängsel på fredliga demonstranter utan att ens behöva delge dem misstanke om brott, spärra in dem tillsammans i burar (!) och låta dem bli sittande bakbundna i timmar, naturligtvis utan tillgång till toaletter. Anledningen till gripanden; ev risk för att demonstranterna skulle kunna bli hotfulla.

Lagen, som hyllas av svenska regeringen, är en grov inskränkning av demonstrationsrätten.

”Hon gör väldig skillnad!”

Kunde min mamma säga, och det var inte ett sätt att säga att någon var underbar, utan att någon t ex gav ett av sina barn favörer framför det andra. Det var så jag lärde mig att använda begreppet.

Sen kom tiden då vännen G och jag brast ut i ett unisont ”Det är skillnad!” När vi skulle förklara för t ex våra respektive att vissa principer blev  lite varierade beroende på vem som tillämpade dem. Ett så att säga internt skämt.

Nu är det plötsligt ett väldigt tjatande om att göra skillnad. I en helt annan bemärkelse. När t ex alla dessa fenomenala självuppoffrande, temperamentsfulla, vackra, karriärintensiva och ständigt lika glada årets kvinnor ska utnämnas så är samlingsepitetet ”Hon gör skillnad!”

Om det är en bloggare som utnämner dessa kvinnor fyller sedan i sin tur hennes hängivna beundrare i: ”DU gör skillnad!” (Jag tolkar naturligtvis detta negativt, men jag vet att det är tänkt som djup beundran.)

Ikväll fick jag än en gång lära mig om att jag skänker en slant till något välgörande inför julen så gör just jag också skillnad. Utan att vara vacker och självuppoffrande, bara lite givmild.

Tror jag har stött på tio liknande göra skillnad bara senaste dagarna.

Vad fan är det här för något? Hur gick det till? Är det något amerikanskt igen som jag missat?

Själv tycker jag det är en av de värsta och mest obegripliga klyschor jag hört på år och dag. 

Den får mig verkligen att känna just skillnad och avstånd – mellan dem som tveklöst använder den och mig!

Så där, nu har den äntligen kommit, min andra beställda julskiva. Ronan Keatings Winter Songs. Ett hopplock av kända julsånger och låtar som kan förknippas med julen, om man vill.

Det mest extraordinära med den här cd:n måste vara att det stora irländska musikmagasinet Hot Press har givit den fyra stjärnor av fem i omdöme. Alltså Ronan Keating och den seriösa musikpressen på samma dag! Det är inte oförtjänt. Han gör klart speciella tolkningar av både River och Homeward bound och även om jag håller med om Hot Press att världen inte behövde en inspelning till av Silent Night så behövde den faktiskt just Ronan Keatings Little Drummer Boy. Insjungen tillsammans med Stephen Gately.

Det var det jag skulle skriva om. Bland annat. Den betydelse Stephen Gatelys död haft för att höja Ronan Keatings anseende i hemlandet. En man som vågar gråta ut sin sorg offentligt över bästa vännens död, det älskar inte bara irländare. Men en man, som dessutom när vännen dör under något spektakulära omständigheter, träder in och lastar en börda från familj och förkrossad make genom att resolut ordna den storståtligaste begravning Dublin skådat sedan de Valera, det är något extraordinärt. Plötsligt växte han i en nations ögon från en smålarvig nyrik pojkbandsstjärna som febrilt kämpar för att hålla sig populär och sin kropp i trim till en Riktig Irländsk Man.

(Stephen G dog av naturliga orsaker, lungödem, ingen orsakan av varken droger eller alkohol påvisad, men han gjorde det tyvärr just den natten han och maken rätt så redigt på fyllan plockat med sig en toyboy hem. En engelsk sipp krönikör passade på att sticka ut hakan och larma om att bögkulturen är skadlig och t o m dödlig samtidigt som hon kallade Steo för en halvtaskig B-artist. Hon fick två nationers avsky emot sig, inklusive fd premiärministern Ahern, och tvingades till viss reträtt.)

Insåg ett stycke till vidden av alltsammans när jag promenerade under det skumma valvet under järnvägsbron vid Conolly Station in på Sherriff Street för några veckor sedan. Bara det där valvet får en att kolla åt båda hållen. Vänta in någon att vara hack i häl med inför mötet med de snaggade smågrabbarna mitt under bron. Upper Sherriff street är gatan som gud glömde, eller möjligtvis behöll för att visa att det finns ett annat Dublin just runt kvarteret, och St Laurence O´Toole kyrkan den som vaktmästaren, på guds inrådan, låste grindarna runt för att kyrksilvret skulle finnas kvar mellan mässorna. Jag insåg det senare när jag tänkt gå och tända ett ljus för Stephen i hans dop-, konfirmations- och begravningskyrka. Att den mot alla principer för katolska kyrkor var låst, mitt på lördag eftermiddag. Alla de enkla trädörrarna som traktens arbetslösa ungdomar beordrades till ommålning av dagarna innan begravningen dystert igenbommade. Järngrinden till den lilla kyrkplanen förseglad med en rejäl kätting.

Men som sagt, jag fattar. Det är rätt dystra kvarter de runt kyrkan.Ett halvt stenkast ifrån det fortfarande växande Docklandsområdet med sina allt groteskare skrytbyggen. Även om en del husfasader ser ut att ha fått ett ansiktslyft under senare år.  Bostadshus med lägenhetsdörrarna i bottenplanet direkt ut mot trottoaren. Helgonnamn ovanför många av dörrarna, men den närmast kyrkan bar namnet Old Trafford. Några få småbutiker, en och annan trång hairdresser. Dagcentrum för arbetslösa. Ungdomscentrum för lika arbetslösa. En pub med svartmålad masonit i stället för fönster. Jag hade tänkt gå in, kanske fått höra någon säga något om Stephen. Men det kändes inte riktigt inbjudande med killarna i säckiga jeans och t-shirts som stod och sög på sina cigg utanför. Storebröder till dem jag mött i valvet, typ. Och solen sken ju fortfarande, jag ville se lite dagsljus över både Royal Canal och Liffey, mellan dem ligger för övrig några bostadslängor som är sjabbigare än de på Sherriff Street.

Några timmar fick kyrkan och de närmsta gatstumparna medias ögon och kameror riktade mot sig. De stora svarta vipbilarna fyllde upp nästan hela utrymmet mellan trottoarerna, celebriteterna fick trängas på grusgångarna innanför järngrindarna. Det är svårt att fatta hur de fick plats med den flådiga begravningsbilen, följet och TV-kamerorna. Genialt, välregisserat och storslaget.

Om jag väntat mig att det skulle hänga kvar några torra blommor och en flagnad bild av Stephen på staketet blev jag besviken. Allt var bortstädat, de sedvanliga tomburkarna och crispspåsarna hade börjat komma på plats igen innanför gallret.

Äh, sanningen är att jag fegskitade mig med puben. Så jävla viktigt var det inte med solen. Jag tordes helt enkelt inte.

Jag gick på Mulligans på andra sidan Liffey i stället. Försökte uppliva gamla minnen av en eftermiddag där för länge sedan med några grabbar från trakterna av just Sherriff street. Det gick lite trögt. Klientelet kändes för nybrackigt, tiden har runnit.

Funderade ett tag på att gå tillbaka på söndagen och gå på mässan. Om det skulle verka för påträngande. Men det föll liksom bort. På bästa mässtid satt jag på en sylta i kanten av Liberties och åt frukost.

Sen gick jag och tände ett ljus för Stephen ”min” kyrka, Whitefriar Street Carmelite Church. Jag valde en röd hållare och satte mitt bland alla de vita. Så det fick skina lite extra.

Det går ett rykte om Äldsta i hennes lilla stad. Jag hade ingen aning om det förrän jag fick sällskap en bit på tåget mellan Tralee och Mallow med en gammal god vän, Bernie.

I början av det här året snöade det ju där borta. Många såg ordentligt med snö för första gången i sitt liv. Bildbevisen jag sett är lite förbluffande. Egentligen var det nog så förbluffande att komma dit någon vecka senare och fortfarande se snöklädda bergssidor. Så ska det inte se ut.

Nå, ryktet. Bernie kunde berätta att när han gått för att handla förnödenheter morgonen efter det stora snöfallet hade han stött på en snögubbe. En riktig, mödosamt uppbyggd snögubbe. Förvånats och konstaterat; det kan inte vara någon ”local” som gjort den. Det måste vara någon från ett land där man vet hur det går till att rulla snö! Eftersom gubben stod i närheten av Äldstas dåvarande bostad föll butiksskvallret på henne.

Så här såg han/dom ut!

Berättade för Pojken just idag när snön ligger snögubbedjup på balkongen. Han blev riktigt upplivad till frukosten. Av tanken att hans lata syster dels frivilligt skulle ha gått ut i snön, dels skulle ha ägt ett helt par vantar som hon kommit ihåg att ta med sig ut, dels skulle haft ork att fixa ihop tre stora snöbollar när det inte ens var riktigt mycket snö.

-Möjligtvis har hon kommit ut och rättat till någon detalj när den var klar! Eller i alla fall beordrat någon annan att göra det.

Det kunde jag ju ha talat om för Bernie också, men jag vill ju inte förstöra hennes goda rykte där borta.

För övrigt tycker jag det är fult när granriset på balkongen är så täckt av snö att lamporna inte syns. Så fick jag det sagt också, att jag fått upp balkonglamporna. Idag åker Luciadekorationerna och änglarna kommer fram i stället. Pojken har börjat hålla stenhård koll. Upptrappningen inför systerankomsten.

Tittade in på Åhléns julavdelning idag och förundrades över hur mycket som var sålt och slut. Inget enda av de pynt som jag tittade ut i början av november fanns kvar. Det mesta har varit slut länge.

Hur går det till? Slänger många människor pynt regelbundet?

Själv har jag väl aldrig köpt så lite nytt som just i år. Ett enda litet mässinghänge från Guinness. Hade ju tänkt reafynda på Ålle framåt julafton.

Någon undrade om vi alls firade jul när Mannen levde. Tänk vilka konstiga uppfattningar det fortfarande finns om honom! Klart vi gjorde. Jag förde faktiskt med mig en elljusstake i boet och en del dekorationer. Några av dem satt jag och handlade i en hemslöjdsaffär på Kungsgatan, borta sedan många år, dagen efter mitt första bröllop. Satt? Ohyggligt bakis så att min syster ordnade fram en stol åt mig så jag inte skulle svimma. Fint halmpynt. Rustikt.

Däremot var vi innan barnen kom dåliga på maten. Fårfiol var det mest juliga vi kunde komma på. Vi? Jag. En del stämmer ändå, om myterna om Mannen. Första julen i gemensamma lägenheten, året innan Äldsta föddes, tog vi oss ut för att handla mat först när nästan allt var stängt på julafton så det fick bli en skaldjurspaj på konserver och fryst från en servicebutik. Till champagnen. Det var säkert där hon grundlade sin alkoholmåttlighet, trött på champagne redan i moderlivet.

Sen blev vi bättre och bättre. Barnens krav blev mer och mer bestämda.

Men det var först efter Mannens frånfäle som våra jular blev framförallt vad gällde pyntet rätt så orgiastiska. Julen blev vår grej. Vi flyttade lagom till första julen så fanns det inget gammalt som satt i väggarna och störde. Vi skaffade fönsterstjärnor till alla rum, en hel rad till vardagsrummet och vi hade ett tag granar i alla rum, riktiga och konstgjorda om vartannat, förutom de två stora i vardagsrummet.

Faktiskt så har jag aldrig reflekterat över att bli sittande sentimental just till jul. Och riskera förstöra för barnen. Vuxna får skärpa sig. Inte dra med barnen i ojande om att julen är så hemsk för den påminner så mycket om när vi var en hel familj. Barn gillar jul! De har rätt att få den firad. Skit samma hur många föräldrar som är döda eller bortsprungna. Julen har de rätt till.

Om barn säger att de inte gillar jul ska man kanske ta och lystra till lite. Varför? För att de solidariskt stöder en sentimental mamma? Eller för att de ser julen som en karusell av pliktbesök hos än den ena än den andra släktingen. Till exempel.

Nähä, jag brukar inte påstå att jag vet ”hur barn är” bara för att jag har några själv.

Men jag påstår att man ska lyssna på dem. Tidigt. Inte utsätta dem för svåra val, nejdå. Men lyssna efter vad de faktiskt vill. Och försöka följa så gott det går.

Till en viss gräns. Det där med ny plastgran känns tungt.