Bästa klapparna

Mina bästa julklappar. Eller snarare julklappar jag minns.

Dockskötbordet när jag inte var stor. Med badkar under själva bordet, allt i gul plast. Invigdes under annandagen. Kunde inte låta bli att dra ur proppen. När vi hade julfrämmande. Undrar varför jag bjöd moder på sådana incidenter att aldrig sluta prata om.

Dockan Eva-Lotta med hemsydd rutig klänning. Blev aldrig någon älsklingsdocka men jag var så överraskad, över en så stor docka. (Hade av någon outgrundlig anledning tackat nej till världens underbaraste dockbaby på Ferdinand Lundquist. Första gången jag kom på mig själv med självbestraffning. Jag skulle faktiskt inte tillåta mig en så fin docka. Men också morbestraffning, jag gillade att se henne besviken på att inte få ge! Tänkte inte på att jag skulle få höra det också, sen…)

Bruna låga stövlar. Inte så snygga, men kändes så stort, vuxet. Samma år som sista leksaken, ett pussel med de tre små grisarna. Lade det hundra gånger innan vi gick på julmiddag på juldagen.)

Ett par Tom Jones skor! Största lyckan, exakt rätt skor, svarta med spännen, när jag var 14. Vita ribbade strumpor till. Jag har aldrig varit så fullständigt rätt som när jag var 14 – bara det att det hade få i småstadens praktiska realskola någon uppfattning om! När det var helt ute med spänne klippte jag bort det och kantade skorna med rosa ripsband, hade rosa strumpor, svart kort kjol och rosa ärmlös ribbpolo till. Vilken outfit!

En liten svart pärlportmonnä, ett rosa alabasterägg. Kom paket två jular från min brevvän C. Utsökta saker, utsökta paket. Sen träffades vi, en gång, efter den andra julen, och det kom aldrig mer några paket. Flörtar med papper, kuvert och penna var lika vanskliga som någonsin internet…

Resa till världens ände. Kom med posten första julen med fösta riktiga pojkvännen, två dagar efter vi skilts åt för jullov. Det var fortfarande flera månader kvar innan jag skulle upptäcka att en pojkvän inte innebar den stora förlösningen, att ett förhållande kunde vara kvävande och förlamande… jag var bara så stolt över det där paketet och breven som följde.

En brun tekanna. En gräsand av trä. Som Mannen sprang och köpte precis innan stängningsdags den 23:e. Kannan första året på Bäckegatan. När vi gick ut för att köpa julmat för sent på julafton och fick plocka ihop det som fanns i jourbutiken. Det var så skaldjurspajen som julmat skapades. Anden med utbredda vingar kanske allra första julen med barn, nej andra. Den höll länge. Men när vi flyttade till Fjällgatan, barnen och jag, gick inte vingarna att limma fast mer. En epok var helt över.