Vad är det för en dag?

Fattade inte alls varför mobilen larmade halv åtta. Insåg ju att jag befann mig i min egen säng och inte t ex på ett vandrarhem i Tralee. Förra gången jag inte fattade varför jag blev väckt var det ju just där när jag skulle med första morgonbussen mot Cork och hoppa av i Farranfore för att promenera ut till flygplatsen och ta första morgonflyget till Stansted.

Men inga morgonflyg idag. Bara Pojken som börjar skolan.

Jag skrålade Vad är det för en dag och Ta fram det bästa humör du har från sängen. Han kom upp i tid, hann t o m äta frukost. Hade på sig de nya jeansen för första gången och klagade på fickorna. För grunda så att man inte får ner allt man behöver ha där. Samtidigt som han hängde väskan i kors över bröstet. Det är inte manligt att ha sina småsaker i väskor. Har man en flickvän kan man ha sina saker i hennes väska men inte i sin egen, sa han och stoppade även en penna i en av de överfulla fickorna. Ibland verkar det krångligare att vara pojke.

Spelar äntligen Dubliners nu. Ville bli ensam först. Men en del av låtarna har nötts ut i mina öron. För länge sedan. Vid någon tidpunkt övergick deras musik till att bli mekanisk, konserterna ospontana och inspelningarna för perfekta. Jag har faktiskt inte varit på någon konsert sedan 1991 fast det funnits massor av tillfällen.

En gång för länge sedan när Ronnie Drew gjorde ett av sina solokarriärryck och Luke Kelly höll på att supa ihjäl sig hade man en ny sångare i bandet. En rätt trist irländsk smörballadsångare. En lördagseftermiddag när jag hängde på Long Hall i Dublin var han där med ett sällskap. Gång på gång ringde bartelefonen, en ilsken genomträngande signal, och varje gång böjde sig barkillen fram och ropade i en mikrofon att det var telefon till honom, sångaren. Som reste sig upp från sin plats längst in och långsamt gick fram till telefonen, förde ett kort samtal och gick tillbaka. Det undgick ingen vem som drack guinness på Long Hall den eftermiddagen och snart började folk förstås mumla ”Mum again!” och sånt. Det var faktiskt enda gången på alla år som jag såg någon använda den där mikrofonen. Måste kolla om den finns kvar nästa gång.

Nu sjunger Luke Kelly The Town I Loved So Well. Den är skriven av Phil Coulter direkt för honom men handlar konsigt nog om Derry. Konstigt och konstigt, Phil Coulter är från Derry men Luke växe upp på Sherriff street mitt i Dublin. Phil var han som tillsammans med Bill Martin skrev både Puppet och a string och Congratulations! Väldigt långt från irländsk folkmusik.

    Long Hall i Dublin                                                      

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: