Folkförakt eller populism eller båda på en gång

Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker är värst, den där typen av populism som gör att man måste vråla ”ännu en författare som ingen har hört talas om och ännu mindre orkar läsa!” vid varje Nobelprisutrop eller  utstuderat kultursnobberi som skiner förakt för allt som kan ens råka närma sig det simpla.

De där populistropen blir särskilt pinsamma när de gäller välkända pristagare som Pinter och Lessing. För all del det är helt ok om Malin Wollin aldrig har sett en Pinterpjäs eller ens hört talas om Lessing. Men hon kan hålla det för sig själv. Jag behöver inte veta.

Jag har inte läst Herta Müller. Men hon gjorde ett sympatiskt intryck av det man såg. Hennes översättare verkade också sympatisk när hon förklarade svårigheterna med att översätta. Definitionen svåröversatt men inte nödvändigtvis svårläst gjorde mig nyfiken.

Och snobbisterna. Jag vet inte. Jag menar inte tanterna som springer till bokhandeln för att stå där vid Nobelutropet färdiga att rycka åt sig eventuella översatta exemplar. De är lite söta. Nej, det är annan snobbism jag menar. De där som skaffat lås på TV:n för att de inte ska råka sätta på något som kan anses simpelt och som kan befläcka deras samvete.

Det finns något slags folkförakt hos båda varianterna. Alltså både hos dem som påstår sig tala med folkets röst och dem som direkt sätter sig på detsamma. 

Det föraktar jag mest av allt. Folkföraktet.

Jäpp, jag köpte ännu en biografi om James Joyce i Glasgow. Kan uppfattas som en överloppsgärning.  Men jag har flertalet av Cecelia Aherns böcker i hyllan också. De är egentligen riktigt kass, Äldsta retar mig för dem. De kan sammanfattas som bra idéer som blivit till illa hoprafsade historier som inte ens håller ihop till slutet och som framförallt i de första böckerna led stora brister i källforskning. Jag har slutat nu, men jag tyckte det var kul med den unga tjejen som fick ur sig bok efter bok. En skyddad övre medelklassflicka som satt i lyxvillan i Bray och skrev om saker hon inte hade en susning om medan pappa styrde Irland. När hon övergick mer till sagor slutade jag, jag föredrar osannolika berättelser framför rena sagor. Jag kan förklara skillnaden.

Äh, det här skulle inte handla om Cecelia Ahern, det var bara ett exempel på min inkonsekvens i läsandet. Fast jag ska erkänna att jag hellre läser fåniga moderna irländska dussinromaner än betraktelser över sorgliga barndomar. I bokhandeln på Byres road hade man samlat alla miserablabarndomsromaner på en hylla. Det var hemskt. Säkert 50 volymer. Så det säljer tydligen där också att ha blivit misshandlad av supande psykiskt sjuka föräldrar. Det var för resten samma stil på omslagen till alla de där böckerna, utgivna på olika förlag. Blek pastellbakgrund, bilder i sepiaton. Usch. Nu tror jag att jag ger upp det här ämnet innan det vindlar över i  förakt. Och möjligtvis kultursnobberi.

Annonser

4 svar to “Folkförakt eller populism eller båda på en gång”

  1. Anna Says:

    Ja! JA! Jag kommer ihåg att jag kommenterade på din blogg första gången efter att du hade undrat lite vad det var för ngra som läste (eller hur det var). Jag skrev då att jag inte kommenterade för att jag inte har ngn egen blogg och håller med dig i så mycket, då blir en kommentar så himla platt. Men tyvärr, nu blir det så ändå. Jag håller med! Populism och folkförakt i helig förening, två sidor av samma mynt etc. Just så. Inklusive Malin Wollin. Och just så även till sista stycket om de sepiabemängda eländesskildringarna. Uhh!

    Cecelia Ahern däremot, kände jag inte till. Men jag kopplade släktskapet på efternamnet, det klappar jag mig själv på axeln för.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Anna; tack för den kommentaren!

    Duktigt! Det har blåst en del om öronen på pappa Bertie. Mutanklagelser och kärlekshistorier. Hur bra politiker han egentligen är kanske är tveksamt men han är en karismatisk person som fortfarande älskas av media där borta.

    Cecelias första bok blev film, PS I love you. Boken hade trots sina brister sina poänger, särskilt med tanke på att den var skriven av en barnslig och oerfaren 21-åring, men filmen blev en rätt platt och simpel historia. Den kunde gjort sig som en enkel irländsk independenthistoria, men manuset köptes av ett amerikanskt filmbolag och då måste ju storyn förläggas till USA i stället, även om huvudpersonen hamnar på Irland på slutet.

    Cecelias syrra har gjort sig berömd på annat sätt, knep grannens pojke redan när han var typ 15, han kom senare att ingå i West Life så hon kunde skaffa sig ett ännu större hus än pappas.

  3. Ullah Says:

    Mystisk stavning av namnet, den stjäl hela min uppmärksamhet.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jag funderar alltid när jag ska skriva hennes namn vad som är det speciella, och glömmer det mellan varven. Nu har jag faktiskt träffat en person med samma stavning och tror inte längre att det är en irländsk felstavning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: