Om kläder för människor, igen

Mer hjärna än midja, vem har inte drömt om det! Angående den där omdebatterade photoshoppade bilden i Ralph Lauren-reklamen. Här skulle man i så fall börja tala om riktiga abnormiteter.

Nä nä, man ska väl inte skämta. Klart man ska förfasa sig över dumheten och cynismen.

Men jag har så svårt för det politiskt korrekta.  Ralph Lauren får inte photoshoppa sina modeller till småbystade Barbisar, men de som kritiserar honom får ägna en livsgärning åt att hålla sina kroppar i trim med ständigt nya träningsmetoder, dieter och medikamenter för att undvika varje möjligt spår av medelålder. Det minsann, det ger inte tonårsflickor några inskränkta ideal om hur kvinnor ska vara, bara man gör karriär samtidigt förstås. Och utan rätt hudkräm och nagellack gör väl ingen kvinna karriär?

Anorexidebatten är jag trött på. Den är ofta ett hån mot sjuka människor. En anorektiker styrs inte av fotomodellideal. Ingen anorektiker säger någonsin att hon slutade äta för att hon ville bli modell. Bilden är mycket komplex än så. Däremot kan det förstås vara skadligt att banta och träna sig till modellkroppar. Det är väldigt skadligt att vara fet också.

Men visst får smalidealen konsekvenser. Tillsammans med ungdomsidealet. Som att det är så svårt att hitta kläder för inte bara kroppar som är större än utan som är formade på ett sätt som de flesta kvinnokroppar blir med åren; mindre midja, mera mage och diafragma. I många fall även mera bröst. Diskussionen förs på ”tantbloggarna” vid varje årstidsskifte. Mellan oss som t ex inte kommer i några av de senaste fem eller så säsongernas nätta små tunikor. Varför ska jag inte upprepa en gång till. Jag tycker för övrig det se lite löjligt ut med en nätt liten tunika i småflicksmodell på de flesta över 40. Jag förespråkar inte tantighet i någon ålder, inte ens 18-års, men de flesta tjänar på att släppa småflickigheten just kring 40.

Men vad är alternativen? Det är framförallt klädskapare som tänker lite vidsyntare. Tänker något emellan det flickiga och tantschabraken. Som jag sagt ett antal gånger förut så klär de flesta av oss som inte är smala bättre i plagg som följer den figur vi trots allt har, utan att för den skulle visa varje valk, än i stora vida tygsjok. Särskilt om man har stor byst.

Årets guldknappsvinnare Carin Wester är en begåvad designer. Hon säger att hon gör plagg för en lång slank silhuett. Jo tack det syns. Och ett av de stora svenska designjeansmärkena gjorde alla sina jeans (dam) i 36 tum på längden för att det gav snyggast långsmala linje. Idioti! Min tvåmeterspojke klarar sig med 36, den vanligaste svenska tantlängden är säkert 32.

Riktigt begåvade klädskapare gör kläder för de människor som faktiskt existerar där ute i butikerna. Att det ska vara så svårt.

När man kikar in på slutreorna på höst- eller vårkanten är det alltid de minsta plaggen som är kvar. (Även på t ex Monki där jag för övrigt gjort mer än hälften av mina nyinköp de senaste åren.) Borde inte det ge en fingervisning?

Annonser

6 svar to “Om kläder för människor, igen”

  1. Marina Longa Says:

    Jag vet inte om det egentligen hör till inlägget, men när jag läste din text började jag omedelbart att tänka på skoluniformer.

    För flera år sedan hörde jag en mor som ringde in till ett radioprogram och bad om hjälp. Hennes flicka blev trakasserad i skolan eftersom hon var den enda (!) som inte bar kort-kort. Så valet låg mellan att låta dottern (kommer tyvärr inte ihåg åldern) bära kort-kort i skolan eller att förmoda att trakasserierna skulle fortsätta då skolor har allt för svårt att kontrollera vad elever faktiskt säger till varandra.

    Alltså: kort-kort eller mobbad.

    Jag tycker inte om det militäriska/diktatoriska med skoluniformer, men de fyller en funktion. Det går inte att bortse ifrån.

    Vad tycker du?

  2. Evis Says:

    I USA är damstorlekssystemet uppdelat i Misses’ och Womens’ och idén är just att women’s har större midja, lägre sittande byst etc i sina storlekar, för att bättre passa en mognare kropp. Nu verkar de inte direkt följa detta i praktiken, dvs namnen finns kvar, men eftersom det inte finns någon allmän storleksstandard i amerikansk konfektion så funkar det inte optimalt om man säger så. Men en gång i tiden gjorde man storlekarna efter standardtabeller. Symönster görs, tror jag, fortfarande i båda storlekssystemen, i alla möjliga storlekar. Jag har själv kollat det hela i en amerikansk sybok från nuvarande decennium och sett att jag ska ha Misses’ varianten, trots min ålder, eftersom jag har så stor skillnad mellan höft och midja.

  3. Ullah Says:

    Jag är också trött på allt. Apropå Monki som du ofta nämner, tänk att jag för första gången i mitt liv noterade en sådan butik IGÅR! Mina associationer gick till dig.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Marina; diskussionen om skoluniformer tror jag fördes här en gång för något år sedan, men den är ju alltid aktuell. Skulle väl säga så här; om man ser ett gäng tjejer i identiska skoluniformer så ser man ganska lätt att uniformer faktiskt inte likriktar så mycket som man tror. Den smala tjejen som klär i allt lyckas med enkla medel piffa till även en illasittande uniform genom att hiva upp kjolen lite, knäppa upp en knapp i blusen osv medan den rultiga kanske klär extra illa i just den modell hon blivit påtvingad. Någon påpekade också hur skillnaden mellan rika barn som fick nya kläder när de gamla var urvuxna och de mindre bemedlade som tvingades gå i både urvuxet och flera gånger ärvt.

    Sen tror jag ju att det är sällan som en mindre avvikelse i klädsel framkallar mobbning. Men om nu verkligen längden på kjolen skulle vara enda orsaken så verkar en stor del av problemet ligga hos mamman och hennes kontrollbehov.

    Evis; tanken verkar ju god i alla fall. Nej men det är klart att man inte ändrar figur så där snabbt för att man fyllt 40. Själv tycker jag att de stora förändringarna kommit långt senare och allt snabbare. Trodde ju t ex att jag gått upp flera kilo i sommar eftersom det blivit tajtare om midjan men det hade jag inte alls.

    Ullah; nåja, butikerna har ju inte funnits i så värst många år och de är ganska diskreta. Dessutom är det mer och mer för varje säsong som faktiskt inte är så lyckat. Precis som Weekday. Tycker alltså jag.

  5. cruella Says:

    Evis, idag var jag på Ålle och provade en kappa som var lite röd och snygg. På galgen. Inte ens storlek 42 kunde jag knäppa någorlunda snyggt över bysten, vad fan. Borde förstås ha fattat att linjen ”frk.” betyder Plattbystad Ralph Lauren-modell över 1.80…

    Det är för löjligt. Jag är 1.75 lång och väger under 70 kg. Och kan alltså inte ha en kappa i storlek 42. Går jag upp ännu en storlek flaxar kappans axlar plötsligt utanför mina och under armen har ett helt tygsjok med plats för bildäck uppenbarat sig. Samma visa varje år.

    Antingen är man alltså plattbystad, smal och lång. Eller så är man lika lång – men fet.

    Arrgh.

    Jag ska gå till Monki och köpa den där lårlånga ulstern i stället.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ditt exempel är bara alltför jäkla hopplöst typiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: