Hoppas solen skiner över Dublin på lördag

Dublin rustar för storbegravning. Vid St Laurence O´Toole´s kyrkan i norra city har frivilliga i grannskapet ryckt ut för att städa upp i de hösttrötta planteringarna. Kyrkan väntas bli proppfull på lördag, paparazzifotograferna trampa ned varandra, tiotusentals dublinbor kanta gatorna för att få en skymt av kistan med traktens berömda son, Stephen Gately. Pojkbandsstjärnan, West End-artisten, gay-ikonen men framförallt ”his mother´s pride and joy”.

Jag såg fotot på föräldrarna i den irländska nättidningen, de ser ut som tusentals andra jag mött, mamman med det obligatoriska sönderblonderade håret, kepsklädda pappan som mycket väl kan vara gammal vän med pojkarna jag umgick med på 70-talet, de som bodde runt de där kvarteren. Stan är inte stor. Kanske satt vi rent av tillsammans runt några hopdragna bord på Slattery´s övervåning vid någon Sunday morning session, kanske var de något av de där unga paren som fått barnvakt några timmar innan söndagsmiddagen. Pubarna stängde ju på söndagseftermiddagen på den tiden, så det var ingen risk att Maggie inte skulle få med sig Martin hem.

Det är förstås en förklaring till att jag fastnat i den tragiska händelsen, att den känns så nära. Grannens pojke, som kunde varit ens egen, när slumpen  så när gjort att man blev kvar. Med nån av pojkarna från norra sidan Liffey, den arbetslöse typografen eller kontoristen på transportfirman, han som kunde spela på bones.

Men det finns andra skäl också. Gayvärlden som jag själv ägnat några år åt att försöka förstå. Och som blir så svårhanterlig när media ska försöka greppa den. När schabloner som man kanske helst inte ville veta av faller på plats. Vi vill ju ha Svenssonbögar. Den näpne gossen med glimten i ögat, his mother´s  pride and joy, han skulle ju inte göra på detta viset. Vad han nu gjorde, det ska jag inte bidra mer till spekulationerna i. Han kvävdes inte av sina egna spyor, det är konstaterat, han dog av lungödem, men hur det uppstod är inte klarlagt. Det spelar ingen roll, förstämningen är lika stor i kvarteren kring Sheriff Street.

Att följa mediarapporteringen blev snabbt en spännande och något obehaglig resa genom nyhetsvärderingarnas gåtfulla rike. Jag har nog material till en uppsats i något ämne. Den svenska rapporteringen var inte omfattande, det riktiga nyhetsvärdet saknades,  men sämst i sin torftighet, dåliga översättingar, slarv och brist på uppföljning. Höll lojt fast i bögparty, fylla och spyor  fast andra fakta fanns.

Den irländska och brittiska rapporteringen skilde sig inte särskilt mycket åt från början. Den stora skillnaden var när irländsk media, jag har framförallt följt Irish Independent där jag läst allt, började släta över det som kunde uppfattas som obehagliga sanningar. Hjälpa familjen släta över, ställa till rätta. Det är genomskinligt och det är irländskt. Det är väldigt irländskt. Av de brittiska nättidningar jag följt har jag varit lite förvånad över Sun´s återhållsamhet i texterna. De skriver mycket, men det är inte fullt så mycket vilda spekulationer som man kunde vänta. På det hela taget hyllar både brittisk och irländsk media en älskad artist på ett sätt som kanske skulle förvåna svenska läsare som bara har bilden av det konstruerade smörbandet.  Seriösa krönikörer ägnar honom utrymme, jämför ett närmast strävsamt artisteri med bandkollegans desperata kamp för stjärnglans. Det låter inte som enbart hyckleri.

Chocken kommer med bildmaterialet. Uppenbarligen har nätpublicering inneburit att alla hänsynsvallar sprängts. Bilder vräks ut i stort sett utan urskiljning. Både stillbilder och videosnuttar där kameran har krupit så nära liksäcken så man ser kroppskonturerna, eller flåsar en sörjande make nästan upp i ansiktet så han måste få handgriplig poliseskort nedför bårhustrappan,  men också visar hur paparazzin trycker sina kameror upp mot bilrutor, ligger på vakt utanför hus för att få nya bilder av i stort sett ingenting. Hundratals meningslösa, integritetskränkande bilder, t o m den tomma kistan har Sun lyckats fånga i bild. Den tomma blicken hos honom som kör den på en liten vagn säger en del, även om han kanske fått en hacka för att köra fram den. Kanske har han kört fram fel kista för att jävlas. Det är riktigt jäkla obehagligt. Jag avstår från Sun efter den här sejouren. (Jag ingår ju egentligen i en i det här hushållet ständigt pågående Sun-bojkott. Den som är bevandrad i engelsk fotbollshistoria vet varför.)

Jag hoppas i alla fall solen skiner över Dublin på lördag.

Annonser

8 svar to “Hoppas solen skiner över Dublin på lördag”

  1. Ros Says:

    Varför gjorde du mig det här? Jag översatte för D för timmar sedan, sen har han malt på The Wild Colonial Boy, vi har ett par timmars jobb kvar, han kommer inte att sluta.

    G:s konfirmationskyrka, visste jag inte förrän idag, dålig koll på var mina vänner konfirmerat sig. Mycket man inte pratar om.

    Sky är värst på rörliga bilder. Tror det mesta av Sun´s kommer därifrån.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ros; det var ju naturligtvis ett test om det fanns några läsare som var bevandrade i den irländska sångskatten, och det var det ju.

    Ser för mig en ganska oansenlig kyrka som blivit lite inklämd bland Docklandsbyggen, men jag kan ha fel. Kyrkor i Dublin har aldrig varit min riktigt starka sida, var bara för ett par år sedan jag insåg att både Christ Church och St Patrick´s är protestantiska. St Patricks! Det är ju ett rent hån.

    Men jag vet i alla fall att Luke Kelly var från Sheriff Street.

  3. Ros Says:

    Just området kring kyrkan är nog ganska orört än så länge, nära Royal Canal, samma kyrka säkert. Men det senaste Docklands projektet Spencer Docks tränger förstås på den här gamla Dublinmiljön. Jag bodde inneboende i ett nyare smäckbygge i några kvarter längre bort under en kort tid för fem år sedan. Skönt att få flytta till södra sidan efter det!

    Ja största hånet är väl St Patrick´s.

  4. Annaa M Says:

    Ros; aha, då vet jag precis, bron över Royal Canal.

    Nu blir jag väldigt sugen på Dublin. Väldigt!

  5. cruella Says:

    Och jag med. Sjukt sugen. Var ute och svejkade med svägerskan igår. Hon var just hemkommen från språkkonferens i Cork, med en extradag i Dublin med pub och musik. Help!

    Hösten, ska tilläggas, är galet nostalgisk i Dublinhänseende. Mörkret som faller, den lite sura torvlukten från brasor. Inbjudande sken bakom immiga fönster. Joyce och Dubliners direkt, även om det handlar om mollstämda skildringar där. Men stämningen, stämningen…

  6. cruella Says:

    När var du i Dublin senast, Annaa?

  7. Ros Says:

    Det är ju en på sitt sätt underbar stad, så mycket atmosfär kvar även om det finns skamfläckar, både gamla och nya. Men det är en stad att lätt bli alienerad i också, särskilt om man inte är helt ung. Cirklarna är ganska snäva och inte lätta att tränga in i.

    Jag har bara ett par vänner från mina olika sejourer där kvar, min käraste vän drog ju med mig hit och jag är väldigt glad att ha hans familj som en fast punkt där borta nu. Släkt gör skillnad, då är man i ett självklart sammanhang.

  8. Annaa M Says:

    Cruella; oj oj oj, den där lukten. Den var ännu mer distinkt förr när det eldades ännu mer.

    Alltför länge sedan jag var där. I januari. En kort visit med tre kompisar efter att ha hälsat på dotter i Kerry. I somras flög jag ju direkt till och från Kerry. Det känns alltid lite konstigt. Precis som det känns lite konstigt att bara vara i Dublin. Men nu skulle jag kunna tänka mig det, bara Dublin.

    Ros; jo jag har ju tänkt på det, när jag drivit omkring några dagar utan att direkt prata med någon, att här skulle man allt få ligga i minst lika hårt som i Göteborg för att få närmare kontakter. Fast raggen är ju fortfarande lättare.

    Märker som jag nog sagt förr skillnad på hur det är att vara i Dingle numera, när jag har dotter där. ”Molly´s mum, nice to meet you!” från såna som knappt känner henne. Satt och filosoferade nere vid piren sista natten i somras och hörde det glada tillropet från nån jag inte ens kände igen ”Good night Molly´s mum!” Förr skulle han bara tittat till, jaha, den där svenskan, och gått förbi, kanske nickat lite, men inte säkert för dom hälsar allt mindre på utbölingar där nere.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: