Sjukgymnastik, var god vänta

Nu minns jag varför det blev så besvärligt förra gången Pojken behövde till sjukgymnast. Jag begriper lappen med alla telefonnummer som sitter på den gamla remissen. Det gick inte att få någon tid någonstans på flera veckor. Skovet hann gå över och han tyckte vi kunde strunta i det.

Nu har det varit lite smålugnt i ett tag. Jag antar att man vänjer sig vid en viss ständig bakgrundssmärta. Men nu har det slagit till med full effekt igen, eller värre. Fast var bättre i morse.

Hur han fick sin skada? En barnkarusell på Legoland när han var fem starten, en tur i radiobil på Liseberg  ett år senare det riktigt utlösande, påspätt med några olyckliga fall.

50 står i kö hos den klinik han fått rekommenderat och som ligger hyfsat nära skolan. Det kan gå snabbare än fyra veckor. Frågan är om vi nu ska avvakta eller börja försöka ringa runt.

Tyder det på något tro, att det tydligen är kö till varenda sjukgymnast.

Annonser

4 svar to “Sjukgymnastik, var god vänta”

  1. Evis Says:

    Visst är det så att man vänjer sig vid bakgrundssmärta – annars skulle man ju bli tokig!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Evis; jo jag vet. Det har ju varit samma sak med Mellan i flera år. Högre toleransnivå med åren också antar jag. Men den är väl olika också. Du verkar ha väldigt hög. En annan person i min omgivning som jag trodde gick med svåra smärtor nästan ständigt visade sig nog ha en väldigt låg smärttröskel. Men det är ju förstås den egna upplevelsen som räknas.

  3. ullrika Says:

    först. otäckt med så ”vanliga” orsaker som ligger som grund till sonens skada. blir lite skrajsen – som du förstår.

    sen. ja. smärtan är personlig. och ja. man vänjer sig. det var därför jag i ett halvårs tid (minst?) gick med ischiasont ända ner i foten innan jag fick veta vad det var, behandlades (inte så långa köer här i Varberg) och sen blidde bra, tills jag blev gravid. då fick jag så in i hoppsan ont och förstod inte varför jag blev så gnällig direkt, det här var ju alldeles vanligt ont? men kom jag på efter nån vecka, nu satt ontet i fel ben! visst är det märkligt vad kroppen kan. både minnas och stå ut med.

    sist. hälsa lycka till med tid, remiss och lindring! inte nödvändigtvis i denna ordning.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika; ja det är lite skrämmande, tur man inte är lagd åt det helt oroliga hållet, då skulle man väl haft barnen ständigt fastspända eller nåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: