Markareal och vänskap

Nu svämmar det över av ämnen att skriva om, och jag har inte alls tid. Jag reder ut begreppen nettoexport och nettoimport av odlad markareal med en kollega. Nej, jag behöver ingen hjälp, det är hon som har rört ihop det. Lustigt att sitta och nagelfara en text som Mannen skrev för snart 15 år sedan och förklara vad han menade.

Vänskap har jag funderat över några dagar. Om man får vara trött på några av sina vänner. Det får man naturligtvis. Man får vara trött på precis vad som helst. Bloggdiskussioner t ex. Som man får bita sig i händerna för att inte blanda sig i. Det är ingen idé att diskutera med människor som rör sig i helt andra tankevärldar, har en helt annan självuppfattning.

Annika Marklund skrev en krönika,  om att både hon och hennes vänner går i kognitiv terapi i stället för att prata med sina vänner. Och genast ska man ropa stackars Annika, som inte kan prata med sina vänner om allt. Jisses, det var en betald krönika, en reflektion över en storstadsföreteelse hos en begränsad grupp människor. Kanske begränsad till Annika och en enstaka kompis, ibland handlar ju det man skriver om något väldigt privat.

Men om jag ändå ska ta tag i ämnet så undrar jag om inte inflationen i vänskapsband kan snitsla banan till det stillsamma terapirummet. 100 nya vänner på Face Book, 50 på twitter, mobiladressboken full! För att inte tala om besökssiffrorna på bloggen. Hurra för babblet, pladdret och struntpratet som det varje sekund på dygnet finns någon som vill haka på. Alla blir vänner, snabbt, vänners vänner blir mina vänner.

Samtidigt som Annika skriver, och jag hört psykologer tala om förut, att för en klar majoritet av dem som söker sig till terapi är just detta att få sitta och prata med en enda människa som lyssnar och känner empati det viktigaste.

Det där gör vänner fortfarande. Om det finns tid i allt babbel. Om man inte känner sig utkonkurrerad av alla sms:signaler, allt twittrande. Det är en trötthet jag känner ibland inför vänner, att det piper och har sig så förskräckligt i deras mobiler.

Men vänskap kan ju också vara att inte behöva prata, inte behöva lyssna, man vet ändå. Till en viss gräns.

Men sen är det samtalen som aldrig tar slut också. Sjuttonde gången man hör samma historia rullas upp. Strax följd av sjuttonde tillbaka tagandet; det var inte så farligt, vi gör ett försök till. Till slut vill man inte höra mer. Prata med någon som inte har sår i öronen i stället. Kanske bäst med någon som tar betalt för att lyssna med neutrala opartiska öron. Jag kan inte se att det är brist på vänskap att ge det rådet. Snarare är det ett skydd för att inte vänskapen ska frätas sönder.

Vad vill jag med det här inlägget? Bara vädra lite tankar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: