Det var den festen

Nä, det var faktiskt inte särskilt roligt på den där festen.

För mycket folk på för stor yta. Gällde att hugga tag i någon direkt man fick syn på för det kanske inte skulle bli tillfälle igen. Gjorde ett viktigt hugg, men missade ett annat.

Thomas Oredsson som ståuppkomframochsäg blev för plump för min smak. Det gick bra i början men sen blev det bara värre.

Bordssällskapet var hyfsat. Trodde jag. Konverserade mannen bredvid mig om barn och boende. Politikern på andra sidan slutade ganska snabbt konversera och började twittra i stället. Hon twittrade sig igenom hela middagen! Sedan åkte hon hem. Det står i hennes twitter/blogg att hon hade roligt och trevligt sällskap. Det måste varit honom på andra sidan hon menade. Men de pratade egentligen heller inte så mycket. Hon hade en iphone. Funderade på att kommentera den men var mållös. Min vän S på andra sidan bordet förklarade sedan att min bordsgranne har adhd. Ok. Jag har känt andra med vuxenadhd. De brukar klara en middag. Men det är väl olika.

Eftersom det var en intern fest underhöll några av kompisarna. Det kändes lite konstigt, säger inte mer.

Efter maten sjöng Miss Lee, hon är bra, jag såg henne på två festivaler i somras. Men väldigt många visste inte vem hon var. Sen kom Alcazar. Många hoppade omkring framför scenen men många valde att gå hem. De kände sig nog väldigt ohemma med just de musiken.

S och jag tappade bort varandra några gånger och så stog vi i kö till baren en lång stund. Mest för att några lantisar som stod framför oss inte visste hur man gjorde. När jag också trängde mig före dem gick det bättre.

Sen började dansen. Nåt coverband som lät som ett coverband. Högt.

Det blev precis som jag sagt under middagen, när S berättade för en bordsgranne att jag inte gillar dans. Jag gillar visst dans men jag gillar inte när dans tar över på fester så det inte blir något kvar till dem som inte vill dansa. Det satt många och hängde med huvudena ganska snabbt när dansen tagit över.

Jag tänker att man kanske kunde haft någon annan underhållning, också. Och man kanske kunde haft ett dansband i stället. Jag tror att ombuden från Sverige hade gillat Scotts mer. Faktiskt. Jag tror färre hade hängt med huvudena till ett dansband.

Vi drack upp vår alkohol vid ett bord där det inte lät så mycket, S och jag. Sen åkte vi sista bussen hem.

Sen satt Pojken och jag och såg på film hela natten. Det är därför jag är så sen.

Maten? Nåt skaldjursrörigt till förrätt, en liten bit potatiskaka och ett stycke kött med sås som smakade frukt till varmrätt, fast den hann bli rätt kall. Det var inte servisens fel utan en bordsgranne som insisterade på att vi måste vänta in alla, även hon med iphonen. Små tryfflar till dessert. Väldigt små. Jag åt fem. En bedrift eftersom vi var åtta vid bordet.

 

Annonser

5 svar to “Det var den festen”

  1. -loa Says:

    Se detta kallar jag en festlig fest…

  2. Ullah Says:

    Hör det verkligen till etiketten att sitta och twittra vid en sådan middag? Mycket underligt beteende, adhd eller ej.

  3. Annaa Mattsson Says:

    -loa; ja jag är i alla fall glad att vi kom med sista bussen hem så jag inte behövde lägga ut taxipengar också.

    Ullah; nej, det gör det naturligtvis inte. Men jag tror att en del twittrare tycker att det är just sånt som är så urkul med twittret, att man får direktrapporter. Kanske satt någon annan vid ett annat bord och gav sina rapporter. Hörde några kvinnor prata om hur tröttsamt det blivit efter något beslut på kongressen, när ”alla” twitrade om hur det gått.

    Jag tycker nog att de som säger att man inte ska behöva förklara sitt twitter, det är som vilket pladder som helst, åtminstone borde tänka efter lite.

    Att få en vuxendiagnos adhd är säkert skönt för en del, men för andra kan det ju också legitimera udda beteenden. Var heligt trött på en f d väns tjat om ”jag gör så här för jag har adhd”.

  4. frktjatlund Says:

    I hate den där typen av fester. Klarar inte att konversera obekanta. Jag har genomlidigt trerättersmiddagar med Makens jobb och undrat över meningen med livet.
    (Menar du Miss Li eller har jag missat någon ny artist? Eller gammal, för den delen. Jag som inte fattat vem franske presidenten är gift med.)

  5. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; äsch, klart de var Miss Li, får skylla på den sena skrivtimman.

    Ingen hade märkt om politikern stannat hemma, om nu inte hon heller gillade trerättersmiddagar, ja utom hennes twitterkompisar då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: