Rätt till sin egen dödsdag

Varför? Hur tråkigt har ni egentligen? Undrade Mellan när jag berättade att vi gjort utflykt idag, Pojken och jag, till Värmdö för att sätta ett ljus på farfaders och farmoders grav.

Inte särskilt tråkigt just idag, vi fick faktiskt anstränga oss för att komma fram innan det var mörkt. Och misslyckades. Jag är inte så bra på varken Gustavsberg eller Värmdö i allmänhet. Jag har på väg till Saltarö åkt förbi en kyrkogård och tänkt att det måste vara den de ligger på. Men det är en sak att sitta på en buss i dagsljus och åka förbi och göra snusförnuftiga iakttagelser, en annan att fatta var man ska kliva av i skymningen. Där vi klev av låg det bara en kyrka, riktningen vi visades till kyrkogården kändes inte helt pålitlig och på Värmdö kommuns ganska tätt placerade kartor saknades en väsentlig information; ”du är HÄR”. Vi hittade till slut. Då var det helt svart. Och vi visste bara att graven skulle vara mitt på. Lustigt nog, med tanke på att det var Mannens syster som förmedlat informationen, var den faktiskt nästan så mitt på man kan komma. Men duktig ändå av oss, i mörkret.

Svärmodern dog 1992 men jag har faktiskt aldrig varit där förut, tyckte det var på tiden, som svar på Mellans fråga om varför. Upptäckte att det står fel dödsdatum på stenen! Hon hittades död den 31 december på förmiddagen men redan utifrån datum på tidningar kunde man utläsa att hon dött den 30 december, efter att ha prickat av vilka tv-program hon skulle se under kvällen, hon fick antingen en stroke eller hjärtinfarkt i badet, bekvämt tillbakalutad, dog ej av drunkning. Men på stenen står det 29 december! Jag gissar att barnen hade någon befängd idé om att eftersom man inte tvärsäkert kunde fastställa dödsdagen – tycker jag att man kunde – så såg det trevligt ut att sätta den den 29 eftersom det var exakt 20-årsdagen av makens död. Jag var inte alls inblandad, tur, för jag skulle ha ställt till bråk och tvärvägrat. Folk ska väl för fan ha rätt till sin egen dödsdag.

Nu har vi i alla fall varit där en gång. Gravplatsen skaffade Mannen när han i början av 70-talet köpt sig det han kallade en sportstuga vid Mörtnäs. Där skulle han bosätta sig. Annat kom emellan så det blev högst tillfälligt. Men prylarna från huset som han köpt fullt inrett med gammalt skräp och allt släpade han med sig genom livet. Tryckkokare, kulörta lyktor för värmeljus av okänt format, en jättelik tufsig nallebjörn och mycket annat. Och fadern dog strax efter inköpet och blev begravd där, trots att hans enda anknytning med Värmdö var en borgensförbindelse på sonens köpekontrakt. Jag ville verkligen inte stoppa ned Mannens aska bland hans föräldrar, trots att gravplatsen faktiskt var hans, även om det i dagsläget hade varit något behändigare avstånd än till Göteborg.

Jag som aldrig varit på en Stockholms kyrkogård till Allhelgona förut förundrades över mängden ljus på vissa gravar. Eller är det så överallt numera? Inte så mycket lyktor, men 8 – 10 ljus på varje grav? Fattar varför det är mängdrabatt överallt.

Annonser

4 svar to “Rätt till sin egen dödsdag”

  1. Telefonissan Says:

    Det där med ljusen kan vara samma fenomen som antalet dödsannonser numera. Ju fler desto bättre – desto mer saknad person – verkar många anse.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Telefonissan; anar att det är så. Tror jag hittade rekordet sju stycken annonser i GP i somras. Varav ett par riktigt stora. Ljus är i alla fall billigt.

  3. Anna Says:

    Jag inser vilken liten familj vi är, förutom att vi har haft ovanan att placera våra döda så långt bort. Om jag skulle komma till en släktings grav och det redan brann ett ljus där skulle jag tycka det var konstigt. Om det brann FLERA skulle jag nästan bli lite rädd. Sånt där gör man ihop i vår familj, de få vi är. Eller snarare, mamma åker dit å våra vägnar. Jag skulle nog inte vara mycket av en gravperson ens om de närmastes gravar fanns närmare.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Anna; det händer ju ibland att någon sätter något på Mannens grav, särskilt en vän som har sina föräldrars grav alldeles i närheten, men om det plötsligt stod sju ljus skulle jag nog undra också! Nä, jag har ingen riktigt bra gravmänniska heller. Anledningen att jag inte brytt mig så mycket om svärföräldrarnas grav är väl att honom träffade jag aldrig, hon stod mig inte särskilt nära och var dessutom själv inte särskilt engagerad i gravskötsel medan hon levde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: