Vad är det med det amerikanska?

Nu tycker jag snart det är dags att sluta skriva om vilka som smiter före i vaccinationskön. På många ställen är det inga köer alls, bara att kliva in och bli vaccinerad för vem som helst. När ska det gå upp för Aftonbladet?

Sen fattar jag inte varför det ska ta så lång tid att få igång vaccineringen i skolan.

Sen ska jag inte skriva något mer om det.

Igår såg vi film av misstag, Pojken och jag. Systrar i jeans, del två. Hoppas det inte finns fler delar, men det är väl en viss risk. Jag läste ju böckerna i somras för att se vad det var mina flickor egentligen läste och tyckte var crap en gång i tiden. Filmen var ännu värre. En del poänger hade fullständigt smetats bort. Bläh.

Mina amerikanska bokmässeböcker är slut nu. Puh. Funderar över det amerikanska. Jag vet ju inte hur det är i verkligheten. Men nu har jag läst bok efter bok i underhållningsgenren, men ändå rätt så gedigna romaner, någon mer ungdomsbetonad, som har i stort sett samma innehåll och budskap;

Smart tjej i relativt liten håla växer upp, lämnar hemstaden för att studera och/eller jobba på annan ort gärna större, börjar göra karriär och finner stor kärlek. Händelser inträffar, de kan  ta många kapitel och vara riktigt välberättat, dramatik uppstår som avslutas med att smart tjej lämnar karriär och stor kärlek, om hon inte förmår honom att följa med, för att återvända till ”where she belongs”, dvs till håla med stor klistrig familj och vänner som ställt orimliga krav på att hon ständigt ska finnas till hands och kasta sig på flyg tvärs över kontinenten när det hänt dem eller deras kusiner något. Det kan inte vara en slump att samma budskap går igen i bok efter bok, skriven på 2000-talet; hembygd, blod och vänskap är viktigare än kärlek och personlig framgång. Åtminstone för kvinnor.

Vad är det för jävla dravel? Kan någon förklara? Har jag bara haft extrem otur.

Nu ska jag äntligen läsa biografin över James Joyce som jag köpte i Glasgow. Jag har redan flera stycken, den bästa är egentligen en biografi över Nora Barnacle, men det är alltid lika roligt med ett nytt perspektiv. Han hade ju sin speciella relation till både släkt och hembygd.

Nej, jag ska förstås jobba. Jag har massor av saker som måste göras idag. Avboka en intervju t ex, det ska jag göra.

Annonser

11 svar to “Vad är det med det amerikanska?”

  1. cruella Says:

    Dravel ja. Men är det inte lite samma dravel som i gamla flickböcker och faktiskt också de irländska tanter, och för all del engelska, som vi båda (tror jag) uppskattar. Evigt budskap, det där. Glöm Aldrig Vem Du Är.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det irländska och det amerikanska ligger ju varandra nära, inte minst när det gäller kärleken till hembygden. Men jag får för mig att den är mer inrotad i kulturen på Irland, efrersom irländarna är världsmästare i den västliga världen på att lämna sin hembygd bakom sig, och mer påklistrad i USA.

  3. Anna Says:

    Ska de verkligen lämna kärleken? Kanske tänker jag för mkt film här, men är det inte just kärleken som ska vara den bestående? Möjligen inte den allra första, men definitivt den andra, den RIKTIGA. Jag tycker jag har suttit och sett misstyckande vänner och pojkvänner i så många filmer, där tjejen haft ett roligt och spännande men kanske krävande jobb. I slutänden är det pojkvännen som vinner över jobbet, tjejen inser att pengar och prestige (som tydligen är de enda två grejerna man kan få ut av ett jobb) är blott intet i jämförelse med en sådan underbar pojkvän.

    Som sagt. Kan vara film mer än böcker och bara för att riktigt hamra hem min poäng kommer jag inte på ett enda exempel. Hm.

  4. cruella Says:

    I de här böckerna är det väl den ärliga lantiskillen därhemma, den första, som hon inte fattade var den rätta i sin jakt på Karriär och Fåfänga, som drar längsta strået.

  5. Telefonissan Says:

    Läs lite Toni Morrison så får du en motvikt till den där skiten.

  6. Anna Says:

    cruella: Tack! Då vet jag precis vilken typ ni pratar om. Killen som har brun skinnjacka med teddyfoder.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Anna; jo, egentligen ligger det i botten och är det riktigt bra så kan hon lyckas få med sig honom (tillbaka) till hembygden. Men jag har nu också ett par varianter där det inte blev något med den där första kärleken men där just hembygden, kompisarna och familjen var starkare än allt annat.

    Den där kompisgrejen har jag så svårt att fatta. Vidriga brudar som blir skitförbannade och kränkta så fort de inte får full uppmärksamhet. Har inte haft koll på det. SATC-syndrom? Som jag inser har slagit ned djupt. Plötsligt ser jag mönster. Som går igen i bloggvärlden. Beskrivningarna av de allra underbaraste och vackraste vänner. Det är kletiga amerikanska SATC-ideal som har smetat av sig!

    Cruella; ja, kan vara, men hjältinnan kan också bli bästis med honom och lämna den spännande New York-mannen bakom sig med blödande hjärta, det viktigaste är att hon här hemma hos mamma och bästis.

    Telefonissan; nu ska jag göra dig djupt besviken, Toni Morrison klarar jag inte alls av!

    Anna; självklart. Och rutig skjorta.

  8. Telefonissan Says:

    Oj det var illa. Fast Philp Roth då? Ex. Amerikansk pastoral.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Telefonissan; jag tror jag för tillfället avstår från det amerikanska!

  10. Lotta K Says:

    Jag började skriva en kommentar, men den blev så oändligt lång att jag gjorde ett eget inlägg istället: http://lottasplace.blogspot.com/2009/11/little-house-on-prairie-all-grown-up.html

  11. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; tack, jätteintressant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: