Julklappsbryderier, bläh!

Vid den här tiden brukade det för inte alltför många år sedan börja bli välfyllt i klädkammaren. Av julklappar.

I år vet jag ingenting. Jag har köpt ett par mjuka paket till Mellan och Pojken, jag ska köpa något liknande till Äldsta, hennes strumpstatus var inte helt god. De ska naturligtvis få choklad somvanligt, finchoklad i kompakta små dekorerade lådor och så den sedvanliga Marabou-lådan. Om priset sjunker, nu kostar de 89 i vår butik, det är de inte värda.

Till Mellan har jag köpt de obligatoriska örhängena. Äldsta fick sin almanacka redan i förra veckan, Mellan får pengar att köpa sin på plats, Pojkens är på gång.

Men sen är det stopp. Jag vet inget.

Jag tänker inte köpa några kläder. Mellan har jag slutat  med för länge sedan, senaste plagget blev ett felköp som gavs bort oanvänt något år senare. Äldsta försökte jag köpa till förra året, hon är ju enklare, men hon  bytte vartenda plagg, hur kul är det? Och hur kul är det med presentkort? Det är ju inte säkert de hittar något i just den butiken.

Båda två kommer dessutom att ha bagaget sprängfyllt med prylar de saknat. Mellan vill ha med sig en provdocka och resten av sina kläder, Äldsta tänker tömma bokhyllan på det viktigaste. Även om hon önskar sig saker till sitt rum så får de inte plats. Tillräckligt med dyra krämer (!) har hon redan, det totalvägrar jag.

Pojken köper de dataprylar han behöver för egna pengar, laddar ned den musik han lyssnar till. Förra året fick han rakgrejer så det räcker några år framåt. Nya kläder måste han ha ändå, man kan inte ge bort jeans till någon som äger ett enda par användbara. Vi ska försöka handla på mellandagsrean när den nu infaller.

Göra något kul tillsammans i stället? Jag lovar, ingen här är intresserad av att göra något tillsammans i stället för juklappar. Alla vill nämligen ha julklappar. Och vad skulle det vara som är kul? Reser gör de redan hit. Maten de vill ha är hemmamaten. Musical eller liknande gillar ingen av dem. Kul tänker de ha med kompisar.

Jag tycker det är lite småjobbigt alltihop! Köpandet för köpandets skull för pengar som jag dessutom egentligen inte har. Samtidigt som ingen av dem vill ha små onödiga saker. Här har aldrig någon gillat idén ”man får ta vad man får”. Tillräckligt många sådana saker har redan gått till föreningslotterier!

Det löser sig kanske. Men riktigt kul känns det inte.

Annonser

15 svar to “Julklappsbryderier, bläh!”

  1. Ann-Charlotte Fenander Says:

    Ojojoj Anna – vad jag kände igen mig och min familjs bryderier. Nu har ”barnen” själva föreslagit att alla köper EN klapp som läggs i en korg. Sedan får alla över 20 år ta varsin – sdan byter man fritt sins emellan. Men jag kommer ju inte att kunna hålla mig – 5 vuxna barn, deras partners, min särbo, svägerskor, syskonbarn + sex barnbarn…
    Lustigt att du också kör med Marabou-kartonger!
    Arbetet med Sigfrid går förresten framåt, långsamt och trögt men spännande!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ann-C; det går väl an när man är så många, men vi är bara vi fyra. Och ingen är mogen att ta det där steget ännu. Det är förstås en frustration hos alla, att vilja ha de där högarna av paket men inte riktigt veta vad de egentligen skulle vilja ha i dem.

    Skulle så gärna velat blanda mig i mer i Sigfrid-arbetet, men tiden tryter. Det är ett helsike att behöva försörja sig.

  3. Simone Says:

    Vi har slutat med julklappar. Sonen få väl en paket som förströr dagen brukar vara en filmbox eller så, annars inget. Det funkar. Vi tyckte det blev för jobbigt att hålla på.

  4. -loa Says:

    Lätt är det sannerligen inte när våra barn kommit upp i den åldern de har allt utan att egentligen ha så mycket.
    Har slutat köpa prylar eller kläder och testat: presentkort fungerar.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Simone; det är ju liksom bara jag och barnen kvar så det är inga vuxna att komma överens med, där har vi slutat för länge sedan. Filmboxar var ett alternativ så länge det varade…

    -loa; bra beskrivning! Jag skulle kunnat köpa den driva av saker ”till hemmet” som Äldsta skaffat och packade upp när jag hälsade på. Men skulle hon packat det i väskorna tillbaka efter jul så hade hon inte fått plats med något annat. Ska kanske höra med henne om hon helt enkelt vill ha motsvarande slant som den hon köpte sängutstyrsel för.

  6. Sara Says:

    När jag var i den åldern ville jag bara ha pengar eller presentkort. Det kanske kan vara något?

  7. Annaa Mattsson Says:

    Sara; jag misstänker att de tycker det är för fantasilöst, men det får nog bli så i alla fall. Bättre än att köpa nåt de inte vill ha. Minns fortfarande med sorg en vattenkanna av koppar som min mamma köpt till mig i tron att hon hittat den ultimata prylen. Jag fattar än idag inte hur hon tänkte, hon var inte alls särskilt gammal, men vi hade nog kommit till en brytpunkt där hon inte längre hade koll på vad jag gillade. Som med huvtröjan jag köpte åt Mellan för ett par år sedan.

  8. cruella Says:

    Jävlar vilken kravspec:-)

  9. Anna Says:

    Jag tycker också julklappar är väldigt svårt numer. Alla har allt de
    behöver och i stort också möjligheten att köpa själva vad de vill ha.

    Är det att allt är mer tillgängligt numer som gör detta, tro? För drygt tio år sedan köpte jag Wallace & Gromit på VHS till min brorsa när jag varit i England. Succén är fortfarande omtalad i min familj. Idag hade han väl laddat ned det där, eller åtminstone tjackat skivorna via nätet, så ngt särskilt bidrag från Englandsresan hade knappast behövts.

  10. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jo, men jag förstår dem också, den där nostalgiska längtan efter att allt ska vara som förut, hela ”tinderpaketet” inklusive drivan av underbara saker under granen. Utan att riktigt veta vad det är för underbara saker man skulle vilja ha. Jag kan minsann känna så också ibland, i alla fall glimtvis.

    Sen det där med saker man inte vill ha, det skär i mitt hjärta. Handväskryggsäckarna de fick av mormor när de redan gått ur modet som tantryggsäckar, en till ett lotteri, en till en loppis. De pastellfärgade ögonskuggorna som kom i stället för svart kajal och svart mascara som de önskat sig för att ”man fick mer för pengarna i Ullared och de får ta vad de får”. Vad är det för mening att ta vad man får när man inte använder det? En svartsminkad 15-åring börjar inte använda turkos glitterskugga för att hon får det av mormor, hela rasket gick i soporna oanvänt för ett tag sedan.

    Förstås hade allt varit enklare om de bott i Sverige! Då kan man fylla på lakansförråd och sånt. Här går det inte ens att få rätt storlek på sängomhängena.

    Anna; tillgängligheten ökar naturligtvis problemen. Inga cd-skivor t ex och ingen serie som är tillräckligt lockande att ha som box heller.

  11. ullisar Says:

    jag är väl unik som inte känner sån där våldsam julklappspanik 🙂 när det gäller köpandet alltså… där blir det som det blir. däremot är jag nervös för vad jag ska få. det blir lätt så fel… t ex en förälder som för att vara snäll köper massor av saker som sen bara blir liggande. och en annan som köper typ ingenting. eller nja. förra året fick jag en almanacka från Harrods. bara. prislappen satt kvar. för en som använt filofax (och mobil) i hundra år kändes det inte som en ultimat nödvändighet.

    jag försöker verkligen inte bli besviken, men eftersom det här är den förälder jag har som fullständigt badar i pengar hade det varit mer uppskattat med ett presentkort på Kvantum. typ. så medan den fattiga föräldern köper för mycket (trots att jag uttryckligen undanber mig saker) och sen är lessen för att det fattas pengar köper den som faktiskt har finanserna ungefär vadsomhelst för att komma undan känns det som. om du förstår hur jag menar hade det varit bättre att inte få nåt alls och därmed slippa dåligt samvete. särskilt eftersom de klappar jag köper ändå liksom aldrig blir nån nytta till hos de här två mottagarna. i år tror jag det blir en Maali-kalender. bara. till den ena av dom iaf. är jag snål då?

    nä blä. nu blev det ett gnällbälte här. förlåt! jag har ju för vana att blubba ur mig hos dig det jag inte kan skriva hos mig själv… sorry mestaste!

  12. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; du får så hemskt gärna gnälla här! Jag förstår vad du menar. Jag var ofta orolig över paketen från min mamma till flickorna. Tänk om de återigen inte innehöll någonting som de kunde ha användning för! Jag skriver inte ”ville ha” för då uppfattar alltid någon dem som bortskämda. Det var inte så att de bara ville ha saker som de önskat sig, tvärtom, så hoppas de fortfarande på roliga överraskningar. Men jag tyckte det var så sorgligt med besvikelserna, sakerna som aldrig skulle bli använda för att de var så fel! Jag blev ledsen å deras vägnar.

    Jag är väldigt glad att det sista jag köpte till min mamma var ett billigt smycke (rea på rea!) och en ask riktigt vrålgoddyr choklad. Smycket hade hon väl en gång och chokladen hann hon få i sig innan hon dog. Bra!

    Maalikalendrar tycker jag låter som en bra idé!

  13. ullisar Says:

    nu känner jag mig helt elak och gnällig… alltså. den där köpglada föräldern vill ju så väl! och hittills har det blivit bra grejer till Maali bara. fast.. för många, liksom! onödigt!

    då är kalendrarna a deal! skyller på dig om det blir pannkaka 😀

  14. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; jäpp, skyll på mig! Jag är luttrad!

  15. ullisar Says:

    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: