”Skriker en mamma till så går jag!”

Det blev dåligt igår. På ett sätt. Samtidigt blev det faktiskt lite bra. Synd att det inte gick att förena bara.

Så här var det. Pojken och jag åkte till stan för att shoppa sent på eftermiddagen. Han var välvillig och när jeansen på Weekday, som jag hittat på en reahylla, inte passade, så gick han med på att prova ett par större som passade. Dem köpte vi. Sen gick vi och köpte en billig mobil också. Vi slipper tjafset med utbytesmobil och så har han en extra. Han låtsades inte om utifall jag var pinsam i affären.

Sen satte vi oss på tuben till Kärrtorp. Julkonsert visste vi. Goda vännens kör skulle sjunga. Hon hade lite roat varnat oss för att det skulle vara mycket barn och föräldrar, så jag antog att även en barnkör med föräldrapublik skulle förekomma.

Men vi hade inte fattat i vilken utsträckning. När vi kom tjugo i sju var kön kompakt, ett par hundra eller mer framför oss. Ingen fanns på plats som ordnade kön, slog upp fler dörrar så att kön kunde fyllas på bakifrån i stället för att de som pressade sig in antingen försökte fortsätta pressen mitt in i kön (många) eller tränga sig bakåt för att komma sist. Till aulan var en enkeldörr öppnad, där satt en person och sålde biljetter! Inget förköpt hade förekommit.

Men det räckte liksom inte. I hela stora vestibulen sprang hundratals vitklädda småflickor omkring och skrek och skriade, inte minst när de fick se sina mammor och mostrar som skrek och skriade tillbaka, klängde i trappräcken för att rätta till glitter i hår och rosetter som kommit snett, försöka laga trasiga ljus. Papporna stod mest och gjorde sig breda i kön så att inte andra pappor skulle tränga sig före.

När andra mamman skrikit rakt in i mitt öra och dessutom varit farligt nära att få med sig mina glasögon sa jag; ”Skriker en till i mitt öra så går jag!”

Två minuter senare sa vi det förlösande, ”NU går vi”. Då var klockan fem i sju och det var fortfarande säkert minst 200 personer som inte kommit in i aulan som tar 480 personer.

Varken värt eller värdigt, när man inte själv har barn som uppträder, sa vi till varandra på tuben. Jag hade smittofunderingar också. Om de lyckades klämma in alla, fattar inte hur, ville jag inte vara där i infernot av host, nys och snörvel.

Och vi frågade varandra gång på gång vad en vuxenkör hade där att göra. Ingen ville väl lyssna på dem? Föräldrar vill väl bara lyssna på sitt eget barn och helst resa sig upp och gå när det sjungit färdigt? (Har sett nog av sånt!)

Skickade ett sms till goda vännen. Att vi inte pallade. Min tanke var att hon skulle höra av sig direkt efter konserten. Jag skulle vara på lagom avstånd för att åka över och ta det där glaset vin vi hade pratat om. ”Kanske äta en bit” – men det hade hon inte nämnt något närmare om de senaste dagarna. Vi var övertygade om att hon förstod oss till fullo.

Så vi irrade lite på stan för att hitta rätt smörgåsställe till framförallt Pojken. Gick bet och åkte rätt glada i hågen ändå hem, pratade om hur hemskt det varit, spekulerade i vilka det var som lånat aulan. Så odisciplinerat, ingen personal som såg till att barnen höll sig samlade på ett ställe innan konserten, en så stor massa helvita prettoföräldrar. Det måste vara en friskola på söder, sa vi elakt.

Och väntade på att vännen skulle höra av sig när konserten var slut och hon kunde göra sig hörd bortom alla skriken.

Det blev en pizza hemma vid torget. Först när den var uppäten sms:ade hon. Uppenbarligen besviken och arg. Hon hade fixat mat.

Fick inte kontakt för att förklara mig förrän över en timma senare. Åtminstone lite kort.

Men vi fick en ovanligt trevlig fredag, Pojken och jag. Gjorde något tillsammans, pratade om systrar och skola och gick hem och åt glass och såg på TV.  Det hade ju inte blivit av om jag åkt till goda vännen och han direkt hem.

Men dumt var det. Onödigt.

Felet är på min sida. Jag borde ha lystrat till över det där med ”mycket barn och föräldrar”.  Att varken jag eller pojken ville gå på en hel friskolas julfest en fredagkväll visste vi ju! Hade bara behövt ställa en enda fråga för att ha givit ett annat svar.

Annonser

4 svar to “”Skriker en mamma till så går jag!””

  1. Ullah Says:

    Det är alltid lätt att vara efterklok.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; usch ja.

  3. Evis Says:

    Alltså, med all din erfarenhet och insikt – du borde ha vetat bättre! 🙂
    Bra att ni fick en trevlig kväll du och Pojken.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Evis; du har helt rätt. Jag har kanske umgåtts för mycket med yngre människor och bögar för länge. Kort sagt folk som är vana vid att man alltid sviker för nåt som roligare eller ger större möjlighet att få ligga. Så var de ju inte alls för mig men ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: