Little Drummer Boy… äntligen här!

Så där, nu har den äntligen kommit, min andra beställda julskiva. Ronan Keatings Winter Songs. Ett hopplock av kända julsånger och låtar som kan förknippas med julen, om man vill.

Det mest extraordinära med den här cd:n måste vara att det stora irländska musikmagasinet Hot Press har givit den fyra stjärnor av fem i omdöme. Alltså Ronan Keating och den seriösa musikpressen på samma dag! Det är inte oförtjänt. Han gör klart speciella tolkningar av både River och Homeward bound och även om jag håller med om Hot Press att världen inte behövde en inspelning till av Silent Night så behövde den faktiskt just Ronan Keatings Little Drummer Boy. Insjungen tillsammans med Stephen Gately.

Det var det jag skulle skriva om. Bland annat. Den betydelse Stephen Gatelys död haft för att höja Ronan Keatings anseende i hemlandet. En man som vågar gråta ut sin sorg offentligt över bästa vännens död, det älskar inte bara irländare. Men en man, som dessutom när vännen dör under något spektakulära omständigheter, träder in och lastar en börda från familj och förkrossad make genom att resolut ordna den storståtligaste begravning Dublin skådat sedan de Valera, det är något extraordinärt. Plötsligt växte han i en nations ögon från en smålarvig nyrik pojkbandsstjärna som febrilt kämpar för att hålla sig populär och sin kropp i trim till en Riktig Irländsk Man.

(Stephen G dog av naturliga orsaker, lungödem, ingen orsakan av varken droger eller alkohol påvisad, men han gjorde det tyvärr just den natten han och maken rätt så redigt på fyllan plockat med sig en toyboy hem. En engelsk sipp krönikör passade på att sticka ut hakan och larma om att bögkulturen är skadlig och t o m dödlig samtidigt som hon kallade Steo för en halvtaskig B-artist. Hon fick två nationers avsky emot sig, inklusive fd premiärministern Ahern, och tvingades till viss reträtt.)

Insåg ett stycke till vidden av alltsammans när jag promenerade under det skumma valvet under järnvägsbron vid Conolly Station in på Sherriff Street för några veckor sedan. Bara det där valvet får en att kolla åt båda hållen. Vänta in någon att vara hack i häl med inför mötet med de snaggade smågrabbarna mitt under bron. Upper Sherriff street är gatan som gud glömde, eller möjligtvis behöll för att visa att det finns ett annat Dublin just runt kvarteret, och St Laurence O´Toole kyrkan den som vaktmästaren, på guds inrådan, låste grindarna runt för att kyrksilvret skulle finnas kvar mellan mässorna. Jag insåg det senare när jag tänkt gå och tända ett ljus för Stephen i hans dop-, konfirmations- och begravningskyrka. Att den mot alla principer för katolska kyrkor var låst, mitt på lördag eftermiddag. Alla de enkla trädörrarna som traktens arbetslösa ungdomar beordrades till ommålning av dagarna innan begravningen dystert igenbommade. Järngrinden till den lilla kyrkplanen förseglad med en rejäl kätting.

Men som sagt, jag fattar. Det är rätt dystra kvarter de runt kyrkan.Ett halvt stenkast ifrån det fortfarande växande Docklandsområdet med sina allt groteskare skrytbyggen. Även om en del husfasader ser ut att ha fått ett ansiktslyft under senare år.  Bostadshus med lägenhetsdörrarna i bottenplanet direkt ut mot trottoaren. Helgonnamn ovanför många av dörrarna, men den närmast kyrkan bar namnet Old Trafford. Några få småbutiker, en och annan trång hairdresser. Dagcentrum för arbetslösa. Ungdomscentrum för lika arbetslösa. En pub med svartmålad masonit i stället för fönster. Jag hade tänkt gå in, kanske fått höra någon säga något om Stephen. Men det kändes inte riktigt inbjudande med killarna i säckiga jeans och t-shirts som stod och sög på sina cigg utanför. Storebröder till dem jag mött i valvet, typ. Och solen sken ju fortfarande, jag ville se lite dagsljus över både Royal Canal och Liffey, mellan dem ligger för övrig några bostadslängor som är sjabbigare än de på Sherriff Street.

Några timmar fick kyrkan och de närmsta gatstumparna medias ögon och kameror riktade mot sig. De stora svarta vipbilarna fyllde upp nästan hela utrymmet mellan trottoarerna, celebriteterna fick trängas på grusgångarna innanför järngrindarna. Det är svårt att fatta hur de fick plats med den flådiga begravningsbilen, följet och TV-kamerorna. Genialt, välregisserat och storslaget.

Om jag väntat mig att det skulle hänga kvar några torra blommor och en flagnad bild av Stephen på staketet blev jag besviken. Allt var bortstädat, de sedvanliga tomburkarna och crispspåsarna hade börjat komma på plats igen innanför gallret.

Äh, sanningen är att jag fegskitade mig med puben. Så jävla viktigt var det inte med solen. Jag tordes helt enkelt inte.

Jag gick på Mulligans på andra sidan Liffey i stället. Försökte uppliva gamla minnen av en eftermiddag där för länge sedan med några grabbar från trakterna av just Sherriff street. Det gick lite trögt. Klientelet kändes för nybrackigt, tiden har runnit.

Funderade ett tag på att gå tillbaka på söndagen och gå på mässan. Om det skulle verka för påträngande. Men det föll liksom bort. På bästa mässtid satt jag på en sylta i kanten av Liberties och åt frukost.

Sen gick jag och tände ett ljus för Stephen ”min” kyrka, Whitefriar Street Carmelite Church. Jag valde en röd hållare och satte mitt bland alla de vita. Så det fick skina lite extra.

Annonser

6 svar to “Little Drummer Boy… äntligen här!”

  1. Ros Says:

    Men Annaa, nu tycker massor av dina läsare att du bara är tröttsam och pinsam om vartannat. Vem tror du att du är när du skriver om Dublin? Jolo 40 år för sent? Och vem tror du bryr sig om dina funderingar kring patetiska popsnören?

    Skriv åtminstone på engelska nästa gång så jag slipper översätta för min käraste kollega och housmate som dräller omkring mig och hummar på…little drummer boy. Han hälsar att han inte heller vågar gå på den där baren ensam en lördag eftermiddag. Jag har däremot blivit full där ett par gånger. Det är inget fel på pintsen. Bodde ju som sagt en tid i ett av de riktigt fula nya husen i närheten. På många sätt ett rätt dåligt boende, men ändå blir jag nostalgisk över nästan alla ställen jag bott efter en tid. Utom möjligtvis Upplands Väsby. Jag vet precis vilka huslängor du syftar på. Jag brukade stirra på en To Let skylt varje gång jag gick förbi och fundera på om det kunde vara något för mig. Men jag flyttade ju till södra sidan i stället.

    Visst har du rätt i att Ronan K har blivit the good guy, i mångas ögon. För tillfället. Tråden är skör.

    Delar din och Jackie Haydens uppfattning om Winter Songs. Men har du sett det fatala misstaget? I konvolutet anges Fleecy Moore som upphovsman till Caledonia. Han har visserligen gjort en låt som heter likadant, men det är ju inte alls den Ronan sjunger! Han sjunger Dougie McLeans Caledonia som Dolores Keane hade en hit med för ungefär 10 år sedan. Obegripligt hur både han själv och producenten har kunnat missa det.

    Vi gör ett stort ryck innan julhelgen, Decs och jag, därför den sena timman. D&G åker till Irland över helgerna men min familj blir hemma, utan någon släkt på besök, däremot kommer en del av J:s släkt över så husen blir fulla ändå. Sju barn som ska tindra ikapp, det blir fint.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ros; 1. rätt gissat, definitivt ambitioner, men det ser lite mörkt ut, jag är redan fyra år äldre än han var när han dog 2. du t ex. Men jag ska kanske maila direkt i stället? På engelska så bara du ser mina pinsamma misstag.

    Läste Haydens recension innan jag hört skivan och fattade inte vad hon menade. Sen hörde jag låten och håller med, det är obegripligt.

    Hoppas ni får en bra jul! Sju barn låter dock lite hemskt.

  3. Ros Says:

    Jag är mest lite orolig för att J:s systers barn är lite äldre och de ska tycka allt vi gör är för barnsligt. Man blir ju bäst på barn i den ålder man för tillfället har. Våra här är ju så jämngamla eftersom J:s tvillingar kom emellan mina två yngsta. Men det kanske framförallt blir roligt för Caoilainn att få vara med lite äldre barn. Man ska väl inte oroa sig för mycket. Vi är alla rätt easy going när det gäller barnen.

    Maila gärna på vilket språk du vill! Jag gillar dina Dublinrapsodier och enda anledningen att jag inte blir för nostalgisk är att jag faktiskt åker dit ibland. Decs föräldrar har liksom adopterat mina barn som sina barnbarn när de insett att de inte får några egna så C har t o m åkt ensam dit med honom. Snälla mor- och farföräldrar kan man aldrig få nog av, elaka och självupptagna kan dra åt helvete.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ros; hur det går med barnen ihop beror nog mycket på vilken uppfostran de fått. Vi umgicks med en familj där äldsta barnet fått inpräntat i sig hur stor och viktig hon var, så trots att det bara skilde två år mellan henne och vår äldsta såg hon inte åt äldsta när vi träffades. Det blev besvärligt och obegripligt att ett barn skulle behandlas som ”stor” medan alla de yngre buntades ihop som småbarn trots att åldersskillnaderna var större mellan dem!

    Vackert namn din dotter har!

  5. Ros Says:

    Bra att få det där påpekat för sig! Vi anstränger oss ibland för att C ska få vara stor, men du har rätt, man måste se upp så hon inte som storasyster skaffar sig för stora privilegier och fasoner (det är lätt gjort, fråga min lillasyster!)

    Ja, visst är det ett vackert namn. Vi misslyckades rätt rejält med nästas namn. Hon har Siobhán som första namn men när syrrans barn fick höra det trodde de vi sa Sivan och förutsatte att det arma barnet hette Siv. Vilket bara sögs in, av alla, oberoende av ursprung. Så nu är det Siv, bara Siv, här uttalat med ett kort i-ljud.

    Tomas är ett säkrare namn, det kan ingen missförstå!

  6. Annaa Mattsson Says:

    Ros; jag har ju väntat på Siv som nytt trendnamn! Tänk att det skulle dyka upp till slut. Vi hade en råtta som hette Siv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: