Ett tungt ok att bära

En trevlig utekväll med gammal bloggare blev förstås en kväll med barnprat. Spannet är brett mellan 5 och 20 så infallsvinklarna är varierade.

Men man hamnar lätt i vissa spår. Någonstans mitt i. Jag har ju tonåren närmast i tid och N är på väg in.

Kom ihåg hur det var. När de första mammorna började prata om att ”nu måste vi ha gemensamma regler”. Då var min Äldsta bara tio och reglerna det gällde var de om smink. Låna mammas smink och gå till skolan, typ. Smink? Sa de flesta av oss andra förvånat på föräldramötet där ämnet togs upp. För det första hade vi väldigt måttligt med smink att bli bestulna på och för det andra hade vi inte sett några tendenser hos våra flickor att låna de där dammiga turkos ögonskuggorna och intorkade mascarorna.

Vi konstaterade kort att de där problemen ville vi tackla när de kom. Om de kom. Alla är inte stöpta i samma form. Mödrar är trots allt små flickors första kvinnliga förebilder. Det var ju faktiskt möjligt att den där mammans egna make up-vanor och välförsedda sminklådor hade haft en viss påverkan på hennes barns lustar.

Jag kan kort säga att de inte kom. Det mest utsvävande i smink inträffade när Mellan var 14 och målade konstnärliga blommor från ögat ut över kinden. Det var nog samma vinter hon bar nästuta de kallaste dagarna. (Det är inte alls sant att alla tonåringar vill vara likadana och ingen vill sticka ut. Det finns de som vill det!)

Det där var en utsvävning. Nu hade regelfrågan dykt upp hemma hos N. Rop från andra föräldrar på Gemensamma Regler. Om utetider, alkohol och gud vet vad.

Förvånansvärt många verkar tycka det är en bra idé. Många är jasägare, förstås, som inte vill stöta sig. Andra reagerar som jag gjorde och som N och andra gör med ett instinktivt NEJ!

Det är varje familjs ensak att etablera rutiner som passar dem.

Om någon familj vill ha regelverk för varje sekund på dygnet för barnet att följa och bryta, så visst, gör så. Men blanda inte in andra.

Jäpp, det är förstås bra om någon förälder ska hämta flera att man kommer överens om en tid som passar just då. Men då pratar vi om praktiska frågor, inte om normer.

Dels tycker inte jag man ska sätta upp regler för företeelser som inte existerar. ”Du är visserligen bara tolv men om du skulle börja springa ute på föräldrafria fester så får du inte dricka alkohol och sniffa kokain på dem och du måste vara hemma klockan ett.”

Och dels tycker jag alltså att man måste hitta sätt att fungera i varje familj. Det är inte med fasta regler som man kommer ifrån tjat om ”alla andra får” som många tycks tro. Det handlar om relationer och positioner inom familjen.

Redan på min tid hade olika barn/tonåringar olika system att följa. Man ryckte lite på axlarna åt en del, undrade lite men brydde sig inte så mycket. Folk var ju olika.

Och det är kanske den springande punkten. Idén hos många föräldrar, inte minst hos både självutnämnda och utbildade sk experter, att alla tonåringar, särskilt flickor, för det är ju nästan bara flickor man pratar om, är stöpta i samma fjårtisform. Ett sätt att bemästra problemen med dem, för det är ju alltid problem med barn, är att sätta upp gemensamma regler för dem allihop. Om alla förbjuder sina barn att dricka alkohol och alla måste ringa hem en gång i halvtimman och vara hemma klockan ett så blir allt kanske inte bra men kanske bättre.

Strunt. Några barn har inga förbud alls och får inte för sig att dricka alkohol när de är 15. Andra har milslånga förbudslistor som föräldrarna gärna slår sig för bröstet med men har första vodkabakfyllan långt innan 15-årsdagen.

Men tonåringar vill ju ha regler! Och det är föräldrars plikt att visa att de bryr sig om. Faller  någon genast in. Och det kommer alltid någon förnumstig 23-åring och vittnar om hur tacksam hon är över reglerna hennes föräldrar satte upp. (Sjukt! Vad är det för självsyn?) Strunt. Tonåringar har inga suspekta behov som styrs av regelsystem, de har ungefär samma behov av t ex trygghet som små barn och vuxna. Om nedskrivna regler skulle vara sättet att bevisa att föräldrar bryr sig om så tycker jag det är ett rätt futtigt sätt!

Observera att jag inte förespråkar allmän normlöshet. Om nu någon trodde det.

Jäklar nu har jag ödslat bort dyrbar julshoppingtid på något som jag skrivit om förr och som jag känner så självklart.

Men jag undrar över en sak, när Äldsta var så där sex gick det ett program på trean där män tävlade om att i stort sett bara vara män. Tävlingspassen ägde rum vid en pool och de som ratades knuffades i densamma av unga damer. Hon älskade det programmet! Det jag undrar över är alltså om hennes bild av Männen blev förvanskad av de där programmen. Hade hon idag haft en helt annan inställning om vi förbjudit henne att se dem? Är det kanske ett stort svek som jag får bära med mig genom livet? Och ett tungt ok för henne?

Annonser

7 svar to “Ett tungt ok att bära”

  1. Bloggblad Says:

    Är det inte huvudsaken att man har kontakt med barnet och kompisars föräldrar så att det är lättpratat när det behövs? Vi kände alla som våra barn -tonåringar- umgicks med och nåt behov av kontroll och regler uppstod aldrig.

    I skolan kan jag på förhand säga vilka tjejer som kommer att börja sminka sig för tidigt, börja röka… bli med barn först. Det har stämt i stort sett i alla klasser jag haft. Bara i ett fall var det en tafatt och mammig liten pojke som blev pappa vid 18… helt oväntat.

    Med mer än 35 års erfarenhet – utan att ha fört statistik- tror jag att jag törs säga att jag känner igen lössen på gången… nej, det var ingen bra liknelse med löss… för SÅ tänker jag ju inte. Men du fattar, va?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; jag fattar precis och jag tror du fattat min poäng! Mina döttrar skulle kunna ha skrivit under på det du säger också.

    Kanske är det delvis besvärjelser inför vetskapen om detta som skapar alla dessa diskussioner om regler?

  3. Simone Says:

    Jag har väl aldrig förstått det där med hela klassen. Däremot med de vänner pojkarna haft. Att vi föräldrar pratat oss samman har känts bra. Det underlättar ibland att säga att ”hans mamma” och jag är överens.
    Vi bor ju utanför stan så det här varit mycket tider, skjutsning, hämtning och lämning, då är det praktiskt, som du ju också påpekar.
    Apropå dåliga tvprogram barnen fått se är ”Turtlels” mitt ok. Knappast sonens.. Slutet 80- början 90, var det inflation i tecknat. Ett fenomen som inte varit så himla vanligt. Det dröjde ett tag innan jag såg och insåg att de kunde göra tecknat av vad skit som helst och komma undan med att det var just tecknat. Men jag tror som sagt snarare det har blivit mitt ok att bära. Och skulle yngste sonen säga, hans, där jag är rätt tuff med vad som släppts igenom som okej att titta på.

  4. -loa Says:

    Mycket bra skrivet! Att publicera någonstans utanför bloggen? Det är texten värd.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Simone; det är väl som Bloggblad säger, att man väl ofta känner det närmsta nätverket och kan prata ihop sig. Fast det kan ju också gå fel; Äldsta och hennes bästa kompis ville åka till Roskilde den sommaren de var 17. Skulle ”prata igenom” med kompisens pappa och han gick på förbudslinjen. ”Sista chansen man har att utöva makt, he he he”.

    Jag var lika förbannad på pappan som flickorna den gången. De tänkte rymma, men då var biljetterna redan slut. Sen blev det inga mer festivaler för dem, det var sista sommaren i Sverige.

    Det är rätt många hemskheter som flimrat förbi. Tecknat och annat. Det var några power girls i färgglada rymddräkter på trean ett tag. Mycket våld. Men jag tyckte nog de värsta dokusåporna var värst, och då för att de visarde upp så taskiga kvinnobilder. Spåninga blonderade brudar med pumpade bröst. Å andra sidan var det bara under en kort period som nån tittade på värsta eländet och då var nog Äldstas personlighet så långt danad att hon inte tog intryck.

    -loa; tackar. Tål att fundera på.

  6. cruella Says:

    För mig handlar det mest om att känna till vilka han hänger med. På ett ungefär. Och var. Jag erkänner också villigt att jag rätt så ofta känner mig vilse i pannkakan när det gäller regler, förbud, tankar om det ena och det andra. Att ha ett knippe vettiga föräldrar att ventilera och fråga till råds, även om man egentligen inte umgås eller kanske just därför, minst gemensamma nämnaren är ungarna, är guld värt när det gäller somligt. Så ska man inte underskatta det praktiska med en gemensam hemmatid till exempel när de ska ut – och hem. Har min unge en tidigare tid innebär det kanske att han/hon får åka hem själv. Inte alls tryggt.

    Vi avgör från fall till fall med en hel mängd parametrar i vågskålen. Men jag litar ändå på mina ungar. När min mellanson skulle sova över hos en ny klasskompis ringde jag föräldern – för det tycker jag tillhör vanlig hyfs. Att jag inte gör det varje gång är en annan sak. Ungarnas mobiler är i så måtto en skör trygghet. Man snackar mer sällan med en vuxen där de är nu än tidigare.

  7. ullrika Says:

    jag är själv för gammal för att bli regelstyrd gubevars och har för unga barn (ungt, jo, men snart är dom ju två. övar mig lite!) för att frågan ska ha aktualiserats. men jag lär nog återkomma i ärendet. om tio år eller så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: