Några röster har slocknat

Vad hände under julen egentligen?

Med själva bloggandet. Många tuffar på nästan som vanligt. Jag vet inget om deras besökssiffror men jag kan se att många har färre kommentarer. T o m en del kändisbloggar.

Andra verkar ha om inte tystnat så i alla fall kroknat något. Från bara enstaka inlägg om dagen ned till total tystnad i flera veckor. Och slocknade röster bland kommentarerna.

Mina besökssiffror har sjunkit ett snäpp nedåt men håller en jämn nivå. Dock har kommentarerna blivit färre. Jag tror inte det är personligt, jag tror det är något annat.

Ett trendbrott.

Har facebook och twitter vunnit? Dvs den snabba kommunikationen över det mer utvecklade skrivandet på bloggen. Det som kräver mer tid och omtanke. Åtminstone för oss som ägnat oss åt just skrivande. Under min korta aktiva tid på facebook har jag ju insett att det är ett kommunikationsmedel för medelålders i lika hög grad som för unga. Vänskaran växer snabbt, från en handfull efter mitt passiva inhopp härom året till över 120 på en dryg vecka.

Jag vet att både släkt och vänner läser min blogg, men kommentarerna är få från just dem. Idag fick jag respons på inlägget om A häromdagen från någon som jag inte ens visste läste. Det är kul!

Men krönikör för en tyst läsekrets, det har jag ju jobbat som i snart 30 år! Det är papperstidningens villkor. Ett brev vart tionde år, man kan vara säker på att vartannat innehåller något kladd som tursamt nog torkat in på vägen.

Ja jag vet inte riktigt. Det här är inget varningsrop ”jag slutar!” Men jag undrar lite.

Annonser

19 svar to “Några röster har slocknat”

  1. Ullah Says:

    Jag har noterat samma sak. Det har varit väldigt tyst den senaste tiden. Men inte överallt, som tur är. Jag twittrar inte (min uråldriga mobil tillåter inte sådant, med den kan man i princip endast ringa), och facebook är ju inte samma sak. Min vänskara där är ytterst liten – släktingar, några bloggvänner, några bekanta i utlandet och häromdagen anslöt sig en gammal klasskamrat. Men jag vill ha det så.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; nej facebook och twitter är inte samma sak, men för dem som framförallt sökte bekräftelse och kontakt är de förmodligen att föredra om de nyttjas aktivt.

  3. Ullah Says:

    Egentligen menade jag att facebook och bloggande inte är samma sak, men håller ändå med om det du skriver. Jag tycker det verkar väldigt jobbigt med twittrt, men har ju aldrig prövat så jag skall väl egentligen inte uttala mig. Facebook upplever jag som lite skoj, men mycket ytligt.

  4. Annaa M Says:

    Ullah; ja, jag förstår vad du menar, men jag menar att fb och twitter ändå kan ha ersatt bloggandet för dem som mest ville ha bekräftelse och kontakt. Det är ju onekligt lättare att skriva ”på väg till jobbet, ser fram emot lunchen” än att slå sig ned och göra ett riktigt inlägg. Särskilt om man får lika mycket respons som på ett långt blogginlägg.

  5. Rutan Says:

    Du säger själv precis det som jag tänkte. Mångas bloggande har uppenbart varit och är för bekräftelse och kontakt. Ingen kräver bra formuleringar och vettig stavning på Twitter eller Fb. Det ”hinner” man ju inte tänka på. Jag tror det kommer att bli en tydligare uppdelning just mellan läsare/skrivare och statusmeddelare/kontaktsökare med tiden.

  6. Ullah Says:

    Det kanske är bra i så fall.

  7. cruella Says:

    Jag fejsbokar betydligt mer än jag bloggar, men jag bloggade å andra sidan inte mer innan jag hade fejsan. Bloggandet kräver för mig mer eftertanke och begrundande, fejsbok kräver inget av detta. Och det är säkert synd för jag kunde nog behöva lite mer genomtanke. Så att säga.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; jo jag tror också att den uppdelningen är på gång, vi är kanske mitt i den just nu.

    Ullah; ja, det kanske har sina fördelar.

    Cruella; tror det är svårt att hålla igång både och om man ska hinna med något annat också… Jisses för resten, det var väl inte dig jag plockade bort som vän på fb efter några dagar? Tyckte det var så konstigt när en person jag inte kände först ville bli vän och sedan inte gav sig till känna genom ett meddelande eller så, så jag plockade helt sonika bort eftersom jag tyckte namnet verkade fejk också.

  9. åsa Says:

    Ja, jag är ju så ”uråldrig” att jag håller mig enbart till bloggen och jag håller med, det är förvånansvärt lite kommentarer från släkt och vänner, som man vet läser bloggen..
    Min blogg, den har jag för att få ”skriva av mig”, men det har kommit fram, att den används emot mina döttrar ibland (jobbet) och det kan göra mig vansinnig eftersom bloggen, den är min och ingen annans och jag anser, att jag har rätt att skriva vad jag vill!
    Ja, så länge jag inte far med osanning så kan det väl inte vara fel…Eller?
    Törs fasen ge sig ut på facebook…
    Ha dé!

  10. cruella Says:

    Nä, det var inte jag för jag har inte hittat dig:-)

  11. Annaa Mattsson Says:

    Åsa; ja jag vet inte varför de inte kommenterar! Visst har man rätt att skriva vad man vill, så länge man inte bryter mot vedertagna etiska regler för publicering (vilket ju bloggare gör dagligen). Osanningar får ma förstås också fara med så länge det inte är om namngivna personer.

    Cruella; nä jag trodde inte det var du egentligen, men för ett ögonblick så… Konstigt att jag inte går att hitta. Men om du är angelägen kan du ju alltid leta bland viss riksdagsledamots vänner t ex. Jag vet ju faktiskt inte vad du heter så jag kan inte göra så mycket härifrån…

  12. Tricky Says:

    För mig tar facebook över men det är mest för att de som tidigare kommenterade i min blogg och som jag upplevde nån slags kommunikation med har försvunnit en efter en och nu känns det helt enkelt ganska tråkigt att skriva nåt när ingen verkar bry sig. Min blogg har alltid varit min dagbok, inget mer pretentiöst än så men samtidigt har det många gånger både varit roligt och stödjande med kommentarer. Jag är inte lika road själv längre vilket förstås avspeglar sig både i mina torftiga inlägg och det minskande antalet läsare.
    Facebook är roligt för där har jag helt enkelt en skön blandning av både gamla och nya vänner men också fd kollegor mm. Det blir lite av varje där, som att bo i en småstad och ta en söndagspromenad, säga hej, byta några ord, prata mer med andra, återknyta kontakter osv.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Tricky; en sammanfattning som jag kan skriva under på också Tricky!

    Allmänt; Marknaden kanske helt enkelt är mättad på vanliga dagboksbloggare. Det krävs kändisskap eller riktigt gräsliga sjukdomar för att hävda sig. Den som skriver mest närgånget och så nära sin egen död som möjligt vinner, flest läsare och flest kommentarer. Gå och hälsa på en arbetskamrat eller inte helt nära släkting som ligger sjuk, det är fan så jobbigt, men skriva kommentarer på främmande människors bloggar om hur fantastiska de är, det är enkelt, där går det att koncentrera sin empati för ett kort ögonblick och förmodligen känna ett slags gemenskap med 432 till som gjort samma sak.

  14. Lae i Nordtorp. Says:

    Jag blev aldrig vän med Facebook. Det var sonen d.y. som övertalade mig att börja. Så nu har jag lagt ner det projektet. Bloggen däremot började jag med för att dela med mig av kul händelser och som anteckningsbok för det egna minnet. Det värsta är att kylan och den dåliga hälsan gör att jag inte har mycket att säga på min blogg heller. Men det går säkert över. Jag blir glad när folk läser det jag skrivit men jagar inte upp mig om jag inte får några kommentarer. Faktum är att när jag själv läser ett bra inlägg så avstår jag ofta från kommentarer för att jag inte anser att jag har mer att tillägga och det kanske är dumt. Men jag tycker din blogg är bra om du undrar.

  15. frktjatlund Says:

    Det där med att kändisar och dödssjuka vinner terräng skriver jag under på. George, han som var med i Himlen kan vänta, hans blogg har vuxit med raketfart på kort tid. Och Sanna Lundell vore knappast intressant om hon inte var just Sanna Lundell.

    Ultimata bloggaren vore en kändis med galopperande cancer. Som till exempel att Schulman blir Svammelpappan med cancer i bukspottkörteln/levern. Eller något annat vitalt organ.

  16. Ullah Says:

    Jag gillar mest ”mindre” bloggar där man känner sig hemma och på något sätt skapar en kontakt med bloggskrivaren och de andra kommentatorerna. Så blir det aldrig på stora kändisbloggar. Jag tittar ibland in på några sådana, men läser nästan aldrig deras kommentarer för allt blir så anonymt.

  17. Annaa Mattsson Says:

    lae; Facebook får man nog bestämma sig att bli vän med, jag klarade det inte heller första gången. Nu tycker jag det är roligt pga alla namn som dyker upp och för några återknutna kontakter. Allt behöver ju inte vara ytligt där, man kan både föra samtal och skicka meddelanden till varandra.

    Du markerar i alla fall din närvaro någon gång då och då! Det är trevligt.

    Tjatis; som jag sagt flera gånger idag till mig själv och andra, jag har så svårt att förstå människor och deras tankar… Men visst har du rätt i din cynism. Kändisen med svår sjukdom som bloggar direkt från strålkanonen och naturligtvis med sitt barn i famnen så att han också kan bli utsedd till årets bästa förälder, alla kategorier.

    Ullah; om jag spinner vidare på hur människor tänker så undrar jag hur de tänker som vill vara nummer 200, 300 eller 400 som skriver något likartat under en okänd persons inlägg och samtidigt verkar tro sig ha etablerat en kontakt.

    Flera unga etablerade storbloggare har för länge sedan slutat läsa kommentarer, det märks så tydligt.

  18. Ros Says:

    Du har nog rätt i att det håller på att hända något. Sjukbloggarna ryser jag över de gånger jag tittar in. Var ska det sluta? Kommer det att sluta?

    Om kommentarer så är det för min del helt enkelt så att jag är gammal internetmissbrukare. Som sådan vet jag att det är lätt att falla igenom och hamna i träsket igen. Inte klara att sluta, skriva längre och längre kommentarer, kommentera andras kommentarer. Det är därför jag inte bloggar, därför jag inte gått med i facebook. Jag vågar inte. Min tid som heltidsarbetande småbarnsmamma är för knapp och dyrbar. Kanske är jag inte ensam om detta. Men jag tillåter mig att läsa, bl a din blogg, regelbundet.

    Nu måste jag gå och göra något helt annat för att inte fastna. Så illa är det.

  19. Annaa Mattsson Says:

    Ros; jag förstår dig, jag tycker ibland jag varit farligt nära missbruk själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: