Att logga in till empatin

Goda vännens dotter skrev på Facebook att hon glömt sin mammas födelsedag och att hon skämdes för det. Flera läste och ringde upp själva mamman, några av oss visste inte alls att det var hennes födelsedag idag förrän vi läste det på fb.

Väninnan blev överrumplad och glad över gratulationerna på en ensam och udda födelsedag. Men hon gillade inte riktigt själva tilltaget. Att bli uthängd i offentligheten även om hon inte blev nämnd vid namn. Och det är klart, om så där 15 av mina fb-vänner tittat till och tänkt efter så skulle de ha kommit på vem som avsågs. Och så skulle hon fått några hälsningar till och inte känt sig riktigt väl till mods.

Det är faktiskt en nyttig påminnelse om att alla inte vill vara i den offentlighet som de sociala medierna innebär. Även bland dem som liksom goda vännen lever i en internetvardag och gärna umgås via msn.

Andra väljer att hänga ut hela sin sorg över sjukdom eller nära anhörigs död, får benäget bistånd av andra som beskriver varje känsla, varje mått och steg, varje tår på bleka lätt identifierbara kinder. Inget av det privata blir längre privata, eller snarare blir det privata allas.

Det ena valet, den ena ståndpunkten, kan tyckas lika obegriplig som den andra. Jisses, vad fånig hon är väninnan, det där var väl bara kul – och herre gud, hur kan människor stå ut med att få sin nakna sorg begapad av horder av tusentals lystna och okända hyenor. Det är lätt att fördöma. Och kan vara svårt att parrera mellan skillnaderna. Det som är självklart för den ena är det inte för den andra.

Många människor blir oerhört ensamma när sjukdom och död tränger sig på. Frivilligt men också ofrivilligt. Så många av oss har varit med om hur vänner slutat ringa, hur de som man trodde var vänner går undan, ibland isande tyst och ibland med besvärjelser om att inte vilja tränga sig på.

Man kan nära en vag förhoppning om att allt detta kollektiva nätdeltagande och sörjande gör att människor får lättare att närma sig det svåra även i det liv som inte kräver nätuppkoppling. Jag är inte säker på att det är så. Jag är rädd att gapet blir större. Mellan bloggarnas och medias hjältar och helgon, den pockande kollektiva bloggsorgen och det som händer alldeles nära men som det inte skiner lika starkt om. Det är risk att det skrumpnar ihop i futtighet och ensamheten bara blir ännu större. Det är ju så oändligt mycket enklare med en empati som man kan logga ut och in till och människorna på nätet är ju så oändligt mycket renare och godare än de skröpliga varelser av kött och blod vi möter i hissen.

Annonser

5 svar to “Att logga in till empatin”

  1. cruella Says:

    Något som man definitivt inte får säga – eftersom det inte finns något felaktigt eller åtminstone mindre konstruktivt sätt att hantera sorg – är att det finns en risk att sörjande människor med minnessidor och bloggar om framför allt döda barn helt enkelt flyttar in där. I akutskedet är allt lika virrvarrigt logiskt eller ologiskt, men jag pratar om tiden efteråt – den tid de efterlevande måste ta sig an, vare sig de vill eller inte. Där finns en risk för isolering i nätvärlden. På bloggen är det tryggt och varmt och medkänsligt och att överge bloggen/minnessidan, eller långsamt fasa ut sig, kan också kännas som att svika den älskade döda som fått något slags evigt liv därinne.

    Den virtuella tillvaron gör allt möjligt med oss.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag hade vänner som jobbade på skolor där många drabbats av Backabranden i Göteborg 1998. Många sörjande ungdomar levde till synes krampaktigt kvar i ”minnesstundsvärlden” och kände sig grovt kränkta när lärarna försökte lirka in dem i skolvärlden igen, sa att nu får det vara slut, nu kan ni inte ha fler minnesstunder på lektionstid, ni får klara det på fritiden, nu måste vi gå vidare. På nätet är det ingen som pockar på vardagen, tvärtom. Man kan som du säger flytta in, pyssla med sina bilder, år efter år, vårda de vänliga kommentarerna. Men frågan är naturligtvis alltid vad som skulle hänt annars. Hade de människorna gått snabbare tillbaka ut eller hade de blivit kvar inne i ännu djupare dunkel.

  3. Ullah Says:

    Att hålla på med minnesgrejer är ju inget nytt som kommit på senare år. Det är ju formera som ändras. Som vanligt kan man väl misstänka att allt har sin tid och att det är en fråga om proportioner. Tar ”minnespysslet” över helt och hållet, kanske det inte är helt bra. Finns det där vid sidan av, som en slags ventil, har det säkert en funktion.

  4. cruella Says:

    Självklart ska man vårda minnena! Och det är inte dåligt att göra sånt på nätet per se. Men jag TROR att det är lättare att bli kvar i det virtuella minnesrummet än i det högst verkligt iordningsställda just för att relationerna där inne är förhållandevis enkla att hantera, tämligen kravlösa och nästan undantagslöst väldigt bekräftande. Till skillnad från en omgivning som så småningom börjar tycka att livet på något sätt måste gå vidare.

    Men det kan ju så klart vara så att de som flyttar in skulle ha haft svårt ändå.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; ja det är väl just det med formerna som ändrats. Alla känner vi väl till någon som vårdat en anhörigs grav på sätt som kan verka beklämmande. Men det är ändå en privat sorg, nätsorgen blir mer pockande på uppmärksamhet. Den sliter i betraktaren att den ska ge sig in och delta och många gör ju faktiskt det så det torde finnas ett behov som för många av oss är obegripligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: