Döden och snopenheten

Begravningar är sorgliga tillställningar, döden borde förbjudas.

De är knepiga tillställningar också. Särskilt om man inte tillhör den allra närmsta kretsen. Man både kommer dit och sätter sig i kapell eller kyrka med dem man känner mest och träffar oftast. Begår nästan ett etikettsbrott om man försöker hälsa på de närmast sörjande innan själva ceremonin, särskilt om de redan satt sig i bänkarna. Men känner en gemenskap i den sorgliga stämningen. Särskilt om sången bär som den kan göra i ett litet gammaldags kapell med god aukustik och en bärande stämma vid orgeln.

Sen går man, om man tillhör den vidtalade skaran, till samlingen efteråt och sätter sig i underförstådd rangordning med dem man känner mest och träffar oftast. Medan de närmast sörjande, som kan blir ganska många om det är en familj med flera vuxna barn och barnbarn, sitter vid ett eget bord. Man begår ett djupt etikettsbrott om man närmar sig det bordet, annat än för ett tidigt adjö, men då gör man ju ändå ett etikettsbrott. Eventuellt sitter officiant och begravningsbyrårepresentant där också. I bästa fall har någon av dem en relation till de närmsta. Annars tar de bara upp plats.

Ja, sen äter man sig igenom smörgåsen och tårtan och pratar kommunalpolitik, irländsk ekonomikrasch och secondhandköp med dem man känner mest. Sorlet stiger. Någon eller några knackar i koppen och säger några ord, sen börjar de första mobilerna krypa upp ur fickorna, prästen tar på sig rock och hatt, och så är det över.

Man fipplar med sina ytterplagg en stund och nickar adjö till höger och vänster och sen står man där lite snopen  med dem som man kom med. Medan de närmast sörjande sluter sig samman, vänder ryggarna till och diskret vinkar till sig några i förväg vidtalade och går vidare för att hålla en privat samling hemmavid.

Nähärå, det är då ingen som helst invändning riktad mot just gårdagens begravning, det är så det går till i de allra flesta fall, med lite variationer. Ibland står man snopen redan utanför kyrkporten efteråt och ser den svarta skaran lunka iväg mot de dukade borden, när man är lite längre bort i ordningen och inte innesluts i tårtbitsgemenskapen. Och ibland vågar man sig inte ens så långt som innanför kyrkdörren för att den där korta texten under dödsannonsen talat sitt tydliga språk om hur det är tänkt  med öppenheten och inget telefonsamtal som sa något annat heller kommit. Då blir det extra snopet. Att bli helt lämnad utanför.

Men snopenheten är förstås en del av själva händelsen, var man än befinner sig i den där sorgehierarkin. Snopenheten och döden hänger som ler och långhalm. Det går knappt att skilja dem åt, döden är själva snopenheten.

Men visst blir det lite extra knepigt när man rest 2×50 mil eller mer mitt i veckan och knappt fick chansen säga hej till såna man inte sett på år och dag och knappt vet om man får se igen. Framförallt inte när (men man kan alltid ana det värsta, nämligen vid nästa tillfälle något liknande upprepar sig.)

Men man biter ihop och tänker att det var ju för att hedra den avlidne man gjort den där resan och så går man på bolaget och köper några flarror rödvin och går hem till systern eller vem man nu bor hos och plockar ut en påse kantareller ur frysen som man steker med lök och späder kort med grädde och mot slutet rör ned ett paket väl avrunnen smulad knaperstekt bacon. Häller det över lagom kokt pasta och dricker ännu mer rödvin till och pratar om dagen som varit en gång till medan temperaturen bara faller och faller utanför.

Så blir det i alla fall lite mindre snopet.

Det var för resten min 23:e begravning. Fem av dem har varit på farssidan släkten, sex på morssidan. Dessutom en makes, en svärfars och en svärmors (de två senare hade inget med varandra att göra, åtminstone inte i detta livet.) Fyra övriga har varit äldre icke släkt eller med svaga släktband. Fem har varit vänner till mig själv. Ingen dock helt jämnårig, det har jag sluppit. Den yngste jag varit med och begravt var en 36-årig kusin som kom i vägen för en älg. Den äldsta min nära 92-åriga mor. Den frejdigaste begravningen var min först avlidne farbrors, där bjöds det t o m groggbord och några herrar bar frack vid den delikata middagen på hotell Carlia, rådjurssadel om jag inte minns fel. Den största och sorgligaste var förstås makens. Den minsta och på ett annat sätt sorgligaste en gammal ensam folkskollärarinnas. Vackrast var nog de båda i Örgryte gamla kyrka, vid den ena hade gamla kollegan förberett alla detaljer in till resrutten i Göteborgs skärgård efteråt innan hon drog sin sista suck. (Snopet drack vi ramlösa till räkorna!). Dystrast var svärfaderns, mer av norrländskt tungsinne än av sorg.

Så var det med det.

Annonser

7 svar to “Döden och snopenheten”

  1. Bloggblad Says:

    Så trist med en så tom och stel begravning. Jag har varit på enormt många, har en stor och gammal släkt som har krympt. Och så många kör- och andra vänner/kollegor som dött.

    Jag har märkt att kyrkvana (oftast är de ju då religiösa) sörjande har ett annat förhållande – det blir mer innerligt och inte alls några stela etikettsfrågor. Men när jag varit på begr. med icke kyrkliga – då är alla så rädda för att göra ”fel” och sätta sig ”fel” att det stela smittar av sig på alla.

    Min släkt är ju religiös rakt över, så de begravningarna är som trevliga släktfester, men då har det varit gamla människor och död av ålderdom.

    Den kollega som dog nyligen fick (fast ingen vet om den blivit av än) en hemlig begravning, blommor som kom till sambon skickades tillbaka och ingen dödsannons har kommit in, och kommer förmodligen inte heller in. Vi kollegor lider av tanken på den sprudlande glada och sociala kvinnan – tänk om hon vetat att ingen av alla hennes väninnor fick (får) komma på begravningen… Stackars sambo som inte förstår att man kan få tröst av att många sörjer den man älskar. (För pengar handlar det definitivt inte om i detta fall.)

  2. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; jo, du har nog rätt i det, att de ickeutövande är mest oroliga för att göra fel. Men sen ska vi ju inte glömma att det är Bohuslän vi pratar om, det är där de flesta jag varit på ägt rum! Schartau är inte glömd.

    Å andra sidan är den enda riktigt stela begravningen jag varit på just den i Norrbotten. Men det berodde nog väldigt mycket på att de närmaste var så otroligt rädda för att göra något fel. Begravningen igår var allt annat än stel. Med just den prästen blir det en märklig blandning mellan gammalkyrkligt och uppsluppet.

    Men det finns nya inslag i begravningssederna, jag har skrivit om det förr.

    Själva ceremonin har blivit mer privat, de gamla begravningslärkorna får inte riktigt plats och därmed inte heller personer som lite obemärkta vill slinka in och delta i ceremonin. Det ska vägas och mätas vem som ska få delta, jag har t o m varit med om hur efterlevande barn prioriterar sina egna vänner framför bekanta till den avlidne. Jag anar att det exempel du återger är just ett exempel på den här nya synen på begravningar som stänger ute människor som faktiskt vill delta och visa sin sorg.

    När maken dog hade vi en stor öppen begravning. Alla som ville fick komma, ingen föranmälan behövdes, sällskapet blandades vid eftersittningen, officianten vid ett bord, entreprenören vid ett annat, jag och ett par av barnen vid ett tredje, mat och vin tog förstås slut innan alla hunnit ta för sig men det var ju liksom inte det viktigaste. Lustigt var att jag bara hört positiva omdömen efteråt. Även av människor som sedan valt att själva ordna begravningar där bara utvalda fick delta.

    En mycket olustig variant var jag med om på kollegans begravning. De anhöriga hade verkligen markerat att här var det öppet, alla skulle få komma. På själva kyrktrappen stod en anhörig och sa att det fanns gott om plats på arrangemanget efteråt även för oanmälda. Men ett par dominerande personer bland arbetskamraterna hade bestämt sig för att det var att förhäva sig att delta i sånt, och lyckades få med sig flertalet så de pep snabbt iväg från kyrkan med ogillande miner åt oss som valde att åka med! Jante när han är som sämst!

  3. Telefonissan Says:

    Det låter hursomhelst väldigt konstigt att inte närmsta släkten bemödade sig med att hälsa ordentligt på de tillresta. Ibland blir det, precis som du säger, lite konstigt om de närmaste redan har hunnit sätta sig i kyrkan. Men nog försöker man väl som värdfolk få till ett ordentligt ”tack för att ni kom” när man bryter upp från kaffet iaf även om man inte fått tala med varann desförinnan. Det är väl liksom vanligt folkvett?

    Sen kanske det hela blir lite stappligt och stelt men det är liksom en annan historia. Alla kan inte vara sociala talanger vid sina anhörigas bortgång. Lite lustigt men trevligt har jag varit med om gamla föräldrar som riktigt lever upp och gläds när det blir stor folksamling kring deras vuxna barns begravning. Det är som om de riktigt gläds åt hur många vänner han/hon hade i livet. Kanske hade aldrig riktigt vetat eller tidigare tänkt på sitt barn på det viset.

  4. cruella Says:

    Har inte varit på så många begravningar, två nära släktingar och en chef bara. När min mormor dog var jag tolv år och det var riktigt upprivande på många sätt, främst för att min mamma tog det oerhört hårt. Min yngsta syster var en vecka gammal och, har jag förstått i efterhand, min mormor var verkligen mammas stora stöd både känslomässigt och praktiskt. Min pappa har aldrig direkt haft någon kontakt med de mjuka delarna av livet.

    Dessutom tyckte jag att det var helt jättekonstigt att gå och äta tårta efteråt, det tålde inte min rättrådiga barnmoral.

    När min moster dog härom året betraktade jag så klart saken helt annorlunda. Stunden efteråt, med släkt och vänner, med prat och skratt och glada hågkomster och roliga historier om Moster var otroligt välgörande. Dessutom fick det till följd att mamma återknöt kontakten med några kusiner hon inte träffat på länge.

    Bloggblad, vad sorgligt att höra om din kollega och hur hennes man tydligen ”tilläts” följa den första instinkt som är så vanlig: att förneka döden genom att smussla undan begravningsceremonien.

  5. Lae i Nordtorp. Says:

    Nu slog du huvudet på spiken när det gäller hur det smusslas med vika som är ”utvalda”. Men när det handlar om etikett är jag tillräckligt dum för att inte bry mig. Tackar jag på fel ställe bjuder jag på det. Men jag var på en borgerlig bergravning i kapellet bakom kyrkan i Uddevalla här om året. Det ligger väl i sakens natur att en begravning inte är något nöje. Men det här var nog det närmaste man kunde komma. Ett altare som var smyckat med urnan, en blomdekoration och några foton på huvudpersonen. God sång och musik dessutom. Kremeringen hade skett på annan ort. Vid efterkapitlet dit alla var välkomna ombads vi att berätta historier ur livet där föremålet att deltagit. Det blev en riktigt uppsluppen stämning och bekantskapskretsen utvidgades en del.

  6. Ullah Says:

    Jag har inte heller varit med på så många begravningar (fyra, varav tre gällde äldre släktingar), men jag minns särskilt den upprivande när en nära vän i kompisgänget, tillika min bästis pojkvän, dog efter en lång sjukdomstid några veckor innan jag och bästisen skulle gå ut gymnasiet. (Han var några år äldre.) Maj i sin vackraste prakt och en proppfylld gråtande kyrka. Innan ceremonin såg vi en ensam tjej som såg mycket rådvill och osäker ut, så vi (den dödes vänner) gick fram till henne och pratade. Hon visade sig vara en studiekamrat från universitetet som inte kände någon annan, en sk utböling då enligt vad som berättats här tidigare. Men vi tog emot henne med öppna armar så hon inte skulle känna sig utanför.

  7. Bloggblad Says:

    Jag kan tillägga att vi kollegor hade en egen minnesceremoni i kyrkan – det var ju på väg till den som hon dog – och det kändes skönt, prästen som medverkade sa genomtänkta saker om livet och dess ibland snöpliga slut som vi inte förstår.
    De som förnekar behovet av ritualer (som alla dem jag känner som bara vägrar att gå på begravningar i tron om att det är svårt) förstår inte alls att det är svårare att stänga inne sorgen än att släppa ut den.

    Min svärfar förnekade att han 15 år yngre fru dog när han var 88 år. Själv skulle han aldrig dö, och om vi inte pratade om frun så var hon nog inte död… Gissa om han led av ångest ända tills han själv dog vid 94.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: