Digna under oansvar

Skriver bara lite kort för att ett annat inlägg än det om döden ska komma upp först. Man kan ju få nog av död också. Det torde t ex Anna Lindhs och Bo Holmbergs barn ha fått. Man ska inte behöva mista båda sina föräldrar innan man gått ut gymnasiet! Sånt borde också förbjudas.

Jäklar, nu handlade det om döden i alla fall.

Strax ska inhysingen och jag iväg på schlagermiddag. Och Pojken, det får vi inte glömma, att Pojken ska med. Risken är att han blir sittande kvar med lurarna för öronen och inte märker något förrän vi kommer hem igen, om ens då.

Förstår inte alls dem som säger att de dignar under ansvaret för barn. Hur kan man digna under något som visar sig två gånger om dagen? Och då t ex för att hacka oliver till pastasåsen eller gå och köpa semlor.

Nä, jag dignar väl i så fall under oansvar. Det kanske är värre.

Annonser

11 svar to “Digna under oansvar”

  1. Ullah Says:

    Jag vill också förbjuda sådant! Och dignar man inte under det ena, dignar man under det andra, beroende på vad man har för benägenheter.

  2. cruella Says:

    Ja fy fan vad arg jag blev. Till och med lite på Bo själv.

    Det beror nog på vilka barn man har och vilken relation till dem. Och vad som förevarit.

    Jag är en omåttlig blandning av båda. Fullständigt ocool med en fantasi som rusar iväg med ljusets hastighet. Och däremellan truly glömsk, bara jag får hålla på med mitt.

  3. Bloggblad Says:

    Jag håller med – föräldrar ska leva tills de blir gamla och barnen accepterar att livet slutar med död.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; precis!

    Cruella; jo, jag är inte fullt så raljant som jag ibland låter. En kompis sa om mig ”när Annaas barn flyttar hemifrån så säger hon bara jaha, där flyttade hon, och så är det inte mer med det”. Men riktigt så enkelt är det ju inte… Men ändå. Inte ens när jag blev ensam med dem tyckte jag riktigt att jag dignade. De har fått klara sig mycket själva, samtidigt som jag varit rätt engagerad i skola och sånt.

    Bloggblad; så är det. Det var min, och säkert barnens, stora skräck när deras far hade dött att det skulle hända mig något också. Jag hade en del krämpor de första åren och en klok husläkare som undersökte allt grundligare än han skulle gjort om jag inte varit i den situation jag var.

  5. Bloggblad Says:

    Min svägerska sörjde när hennes barn flyttade ut, ett efter ett. Det kan jag inte påstå att jag gjort. Tvärtom. Men å andra sidan kom våra tillbaka som bumeranger lite då och då pga mer eller mindre jobbiga saker som hände. Nu tycks de dock vara utflugna för gott, alltid välkomna hit, men jag går inte och längtar efter att ha dem hemma för mer än en dag i taget.

  6. Rutan Says:

    Jag sörjde när mina barn flyttade ut. Mest för själva omställningen, att de nu var stora och jag så gammal, och så för att förlora det där umgänget. Jag har aldrig känt något dignande! Det kanske är värre för dem som har levt med konflikter och uppror, men då är det förmodligen dåligt samvete det handlar om. Ånger över gräl och schismer. Men jag har också rätt snart börjat njuta av friheten.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; nej, jag har nog inte sörjt särskilt mycket, det har varit kul att de givit sig iväg till andra länder. Och att fortsätta känna ansvar förstår jag inte. Visst kan jag bli orolig när det händer dem lite knepiga saker, men ansvar, nej det känner jag inte! Det är ju just det, att man faktiskt inte har ansvar längre.

    Rutan; antar att det är så, som Cruella säger också, att det är olika beroende på hur barnen – och föräldrarna – har varit och vad man varit igenom. Men det är en trend just nu, att prata om dignandet å ena sidan och sen kalla barnen för världens underbaraste i nästa ögonblick.

  8. frktjatlund Says:

    Jag vill gå steget längre: Barn ska inte heller dö. Egentligen ska inte en enda människa behöva göra det. Alla är vi barn till någon.

    Och jag grät mer än en gång när dottern flyttade hemifrån. En bit av hemtrevnaden försvann.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; absolut, jag begriper inte att generella förbud inte utfärdats för länge sen!

    Får väl se hur det känns när alla givit sig av. Då kanske jag fattar. Att de givit sig av.

  10. SvägerskAn Says:

    Hittade hit via en annan blogg, gillar hur du skriver. Nyheten om Bo Holmbergs död gjorde mig så ledsen för barnens skull, min egen livslånga gamla sorg bubblade upp. Jag hade mist bägge mina föräldrar innan jag gick ut gymnasiet och ibland begriper jag inte hur jag ändå blev en harmonisk och lycklig människa. I år är det 20 år sen jag blev föräldralös, jag känner mig fortfarande föräldralös, det går inte över. De saknas i så många sammanhang, inget kan fylla hålen. Mina föräldrar var ”gamla” när de fick mig, närmare 45, och då blir föräldraskapet mer sårbart, så är det.

  11. Annaa Mattsson Says:

    SvägerskAn; välkommen hit! Visst har du rätt i att föräldraskapet blir mer sårbart när man får barn vid högre ålder. Många brukar inte gilla när jag säger det. Säga att vem som helst kan råka ut för en olycka vilken dag som helst. Absolut. Men det var fler barn med äldre fäder som blev faderlösa i förtid under mina barns skoltid. Jag har idag svårt att se vilka spår faderns död har satt hos mina barn. Man vet ju inte hur de skulle ha utvecklats med honom i livet. Men att spåren finns där, det är alldeles uppenbart. Och jag tror att den äldsta har drabbats värst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: