Även konsensus kan bli rätt tröttsamt

Nu har inhysingen flyttat. Ställer förstås en del frågor, det där att ha inhysing. T ex hur det skulle vara att ha en inhysing som inte är en av ens närmsta vänner. Känns ytterligt tveksamt! Är ju en sak att ha en som lagar goda middagar åt en i stället för att betala hyra, en annan att ha någon som ska stå i köket själv med sin blodpudding. Man kan väl inte ha det som ett krav på en inhysing att det inte får stekas blodpudding eller strömming i mitt kök?

Men det var kul att ha någon som inte är ens barn att prata med någorlunda regelbundet i hemmet.

Hon kommer att märka det, inhysingen, när hon flyttat till egen lägenhet, att det blir lite tomt att inte ha någon att prata med. Men å andra sidan vänjer man sig. Jag har vant mig en gång och vant om mig igen, när flickorna försvann.

Som ensamförälder pratar man ju mer med sina barn också. Det går upp för mig ibland. Att mina barn vande sig av tidigt med att vuxna förde egna samtal som barnen inte förväntades delta i. De avskydde att få spontansällskap när vi åt söndagsmiddag på restaurant, för då visste de att de skulle bli sittande utanför samtal, bara svara på pliktfrågor. De , framförallt Äldsta, ogillade också starkt att gå hem till vissa personer på middag. För att de inte förväntades delta i samtal, ibland t o m placerades ensamma vid eget bord i annat rum, trots att det fanns plats. För att de barnlösa vuxna tyckte att barn störde.

Förstås är det en uppfostransfråga också. Mina barn har alltid haft en självklar aktiv del i allting som rör familjen.  Pratade om det med en god vän som har haft samma inställning, att vi kanske uppfostrat våra barn fel. När vi fått dem att tro att det är självklart att man ska kunna göra sin röst hörd och få delta i beslut som rör ens egen person. Alla mina tre barn har ju blivit sådana som vägrat att låta sig sättas på av maktälskande lärare t ex.

Lustigt nog verkar vi ha haft väldigt mycket mindre konflikter än familjer där man har mycket strikta uppfattningar om makt och regelverk. Ja, det låter ju självklart, om det är barnen som bestämmer, kan vän av ordning inflika. Men så var det ju inte riktigt.  Jag kan tycka det låter mer självklart med konflikter om det finns en bestämd maktordning. Nu kan ju i och för sig konsensus bli rätt tröttsamt också.

Annonser

2 svar to “Även konsensus kan bli rätt tröttsamt”

  1. Anna Says:

    Det finns en dansk familjeterapeut som heter Jesper Juul som jag gillar ganska mycket. Han har bland annat skrivit en bok som heter ”Ditt kompetenta barn” och flera andra på ungefär samma tema. En av hans grundteser är att barn kan nästan allting själva, på sin egen nivå naturligtvis. Överlämnar man makt till barnet kommer barnet att använda denna på ett vettigt sätt. Han menar tex att det är fel att tala om trotsålder, att ”trots” egentligen bara handlar om barn som försöker visa att de kan och vill själva.

    Även om du främst pratar om större barn tycker jag att det är lite samma sunda tanke i det. Jag har själv fått en ganska auktoritär uppfostran, men vissa saker var på något sätt helt självklara att jag gick att lita på, att jag kunde bedöma själv var gränserna gick. Kanske det inte är en slump att jag kom hem på kvällarna när jag lovat, att jag var sen med alkoholdebut och hade en rimligt konfliktfri tillvaro med min mamma i de delarna. Fanns ju ingenting att bråka om, eftersom allt gick att diskutera. Symtomatiskt också kanske, att jag aldrig stått upp mot dem som satt sig på mig, eftersom min mamma med glädje gick in och ändrade och rättade till det mesta andra jag företog mig.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Anna; gissa om Jesper Juul är den enda ”barnexpert” som jag haft någon glädje av att läsa! Jag gillar mycket hans avfärdande av trots. Och mycket annat! Han har i någon av böckerna jag läst flera utmärkta exempel på maktutövande och förtryck från föräldrar. Jag har hört om föräldrar som inte förstår vad han menar; det han beskriver är ju fullständigt normala situationer! Jäpp, om man anser det normalt att föräldrar ska utöva makt lite som de vill.

    Jag hade en uppväxt utan regler och tider men med underförstått ansvarstagande. Så det var en självklarhet att föra vidare. Däremot hade modern andra knep i sitt maktutövande där förlöjligande ingick. Från fadern fick jag det ständigt ifrågasättandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: