De sociala mediernas fel (?)

Jäkligt dålig fart på det mesta denna sportlovsvecka. Trots att det ”bara” är Stockholm med omnejd som har lov, andra har ju redan haft eller har nästa vecka.

Det ringer ändå lite mer än vanligt på fasta telefonin. Det beror på att Äldsta är här. Hon fick för resten sommarjobbet. Så där snabbt och rakt av.

För mig osökt in på boken jag läser just nu. Ett gammalt reafynd, jag har ju inte kommit till årets ännu eftersom jag inte går på rea förrän det är halva reapriset och får nöja mig med det som finns kvar. Det behöver inte bli så illa. Det här är en 13 år gammal antologi om mammarollen. De eviga frågorna blandade med tidsdokument. Kajsa Olsson filosoferar kring ämnet skriva eller inte skriva om sina barn i kåserier. Hon beskriver dråpligt om hur hon fann självdistansen och insåg att hennes spädbarn inte var ett ämne för spalterna.

Det är så långt från senare tider där barn hängs ut över hela världen till allmänt beskådande från födsloögonblicket och varje kommentar återges, fonetiskt, från första jollret till tonårsgrälen. Det är också så långt från 2000-talets attityd till barn och föräldraskap man kan komma när hon skriver om kvinnor som förminskar sig själva; ”Det är relativt sällsynt att höra någon vara stolt över sig själv, eller tala berömmande om sina barn.”

Det är intressant att hon skrev detta så sent som 1996. Att det gått så rasande fort till dagens självskryt  ”jag är världens bästa mamma till de mest fantastiska, vackra och begåvade barn på jorden och lagar ständigt goda och näringsriktiga måltider” med kören i bakgrunden ”jaaaa, och vi beundrar dig så för det!” Av den attityden finns ingenting i den 13 år gamla boken.

Men jag tror inte mammor stöttade varandra mindre för det. Och det vette fan om det förändrar infekterade mor- dotterrelationer, det som boken mycket handlar om. Det har ju också förändrats. Nu ska ju alla kvinnor helst omskriva sina mödrar med ett vördsamt beundrande ”lilla mamma” vilka ragator det än handlar om. 1996/97 gjorde man inte så. Man skrev som det var.

Jag tror det är de förbannade sociala mediernas fel.

Tror jag ska utveckla det ämnet. De sociala medierna som pyser över av gullighet, perfektion och konflikträdsla.

Annonser

3 svar to “De sociala mediernas fel (?)”

  1. Lotta K Says:

    Det kan vara en generationsfråga. Här i USA talas det mycket om hur de som är runt 20 nu (våra studenter) har ett helt annat förhållande till sina föräldrar än tidigare generationer. De har ständig kontakt – ringer många gånger om dagarna – frågar om råd, har gemensamma intressen och värderingar. Ingen revolt. Jag berättade för en av mina klasser hur min generation socialiserades till att ifrågasätta auktoriteter, och de begrep ingenting. De säger inte direkt att ”my mom is my best friend”, men många har oerhörd respekt för sina föräldrar.

    Det var ju i och för sig mammorna du skrev om, slår det mig nu. Men ändå!

  2. Ullah Says:

    Jätteintressant. Skriv mer, så skall jag reflektera.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Lotta K; boken jag läste var skriven av kvinnor i väldigt olika åldrar och de beskrev omväxlande sin relation till sin mamma och sin egen modersroll.

    Jag menar att mycket är yta, trender i hur man uttrycker sig och säger sig tycka, medan klassiska mor och dotterkonflikter består. De sociala medierna förstärker trenderna.

    Du har säkert rätt i generationsperspektivet, att den kollektiva revolten idag inte finns på samma sätt. Men frågan är hur djupgående den egentligen var, många inrättade sig väldigt snabbt i leden igen. Andra var bara vardagsrevoltörer, de gick hem och åt söndagsmiddag som generationerna innan. Skillnader har nog också hela tiden funnits mellan USA och här, t ex i respekten för föräldrar.

    I boken beskrivs de riktigt frånvarande mödrarna. Birgitta von Otter skriver om sin barndom som diplomatbarn. Vuxna som bara tänkte på sig själva, barn som rycktes upp från skola efter skola, land efter land. Jag tänker, så är det inte nu! Men kommer ihåg att det är överklass det handlar om, hör om Östermalmsbarn som lever vuxenliv från tidig tonår.

    Jag pratar ju ofta om förbarnsligandet i en ny generation. Ungdomar som får fullservice tills de är vuxna. Men de förekom väl förr också. Grannen i Gbg skötte all markservice för sin vuxne son som bodde hemma. Skillnaden mellan henne och min kompis som gör samma sak är att hon inte teoretiserade kring det. Sa inte att hon gjorde det för att skapa trygghet och för att den lille skulle känna att han hade vuxenstöd. Hon tvättade, lagade mat och höll käften om sitt klemande!

    Internet och mobiltelefoner har skapat möjligheter till att hålla banden tajtare. Vad det egentligen leder till för relationer mellan mödrar och döttrar är svårt att säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: