Ännu en märkesdag passeras

”Ingen skola idag” meddelade Pojken för en stund sedan. Ty idag är den dagen på året då skolan åker på endags skidresa. Och det är sålunda sista gången som något av mina barn avstår från att åka med.

Det började redan på mellanstadiet. Några gympalärare hade fått idén att ta med sig de mest intresserade eleverna på en dagsresa till Sunne. Det kunde väl inte bli så många, antog de. Dels var det ju Göteborg där förhållandevis få åkte skidor, brist på skidkultur, brist på snö, dels handlade det om mellanstadiet.

Vi tog ett raskt nej-beslut i familjen, i en kombination av ointresse från elevens sida, dvs Äldsta som aldrig stått på ett par skidor i sitt liv, och baxnande inför kostnaden, med god marginal över 1000 kronor för en enda dag. Där det dessutom inte skulle erbjudas någon skidskola för nybörjare. Jag räknade kallt med att hon skulle komma hem och berätta; jag åkte inte. Samt ha tappat bort de nyinköpta skidhandskarna.

Hon visade sig vara en av de få som inte skulle med! Alla, även de som brukade knorra över några kronor till en dagsutflykt inom stan och koketterade med att de kontinuerligt vittjade barnens spargrisar innan månadsslutet, kunde plötsligt hosta upp pengar till resa, mat, skidhyra och inköp av kompletterande plagg. Lärarna blev lite tagna på sängen, fler bussar fick hyras in och det blev ett jäkla sjå i backen med alla nybörjare som måste få instruktioner.

Sen har det rullat på. Skidresorna blev standard. I Göteborg, överallt.  Mina barns nej blev också standard. Och när vi kom till Stockholm blev det etter värre. På den homogena medelklasskolan i villaområdet där två av barnen tillbringade högstadiet förstås värst. Alla insamlade medel till klassresor landade så småningom i skidresor, det kunde man ju sagt från början så hade det blivit mindre tjafs. Äldsta sammanfattade situationen så här; ”Först är det den där skidresan över en dag, sedan är det klassresan på tre dagar och när dom kommit hem från den så är det ju sportlov och då åker alla iväg igen. Sen är det ju snart påsk.” Det var lite lugnare faktiskt på den stora skolan inne på söder. Just vad skidorna beträffar alltså.

Nu är det alltså sista gången någon avstår.

Jo absolut, om någon av dem absolut hade velat så hade det väl ordnat sig. Jag har hört något martyrgnäll i stil med ”jag vet ju vad du tycker så det var ju ingen idé att fråga”. Ha ha, säger jag, den lågmäldheten är inte barnets rätta jag.

Pojken har skött nej-sägandet helt på egen hand. Från första till sista stund. Och nu är det som sagt över.

Annonser

4 svar to “Ännu en märkesdag passeras”

  1. cruella Says:

    Nej, gillar man inte skidåkning så ska man ju inte känna att man måste med.

    Jag tycker dock att avgiftsförbudet slår väldigt snett, för kanske är de här skiddagarna som åtminstone mina ungar har åkt med på fram tills policyn ändrades de mindre bemedlades enda chans att faktiskt ge ungarna ett smakprov på skidåkning. Det har inte rört sig om tusenlappar ska jag betona utan snarare 400:- med buss, skidhyra och liftkort. Ska man köra allt i egen regi för en sugen unge kommer du inte ens till Hammarbybacken för de pengarna.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; med matsäck och pengar till mat på plats så blev det ca tusen kronor redan den första resan. Längre åksträcka från Göteborg, ännu inte pressade priser. Dessutom skulle vi behövt köpa åtminstone en del nya kläder, låna var inte aktuellt, det fanns ingen att låna av. Vi pratar om Göteborg. Hon hade under alla år haft en enda kompis vars familj ägnat sig åt skidåkning!

    Men du har förstås rätt, alla de där föräldarna som chockade skolan med att vilja skicka iväg barnen, såg förstås den där möjligheten. Sen var förstås grupptrycket stenhårt också, ingen vågade säga nej, fast det fattade ju inte jag.

    Sen fattar jag förstås att det är många som gillar skidåkning. Men det blev lite trist på barnens skola när allt handlade om det. Först ett jäkla tjat om hur viktigt det var att alla skulle åka med på klassresorna, hur viktigt det var för sammanhållningen både att gneta och spara och åka med. Sen fanns det inga alternativ. Skidresan var självklar.

    Det var som sagt coolare inne i stan. De insamlade pengarna räckte till en eftermiddag på Grönan, med lunch på donken. Skidresorna sköttes familjevis.

  3. cruella Says:

    Det är alltid trist när det blir en polarisering och hu vale för att känna sig känslomässigt utpressad med prat om sammanhållning och stackars dig/din unge om inte.

    Jag tycker det har varit rätt soft här på det hela taget. Man har kunnat åka till Hellas och åka skidor och grilla korv eller varit med på någon inomhusaktivitet. Det har funnits ungar till det mesta. Okej, delvis har det kanske berott på att ungarna är blasé på alpint;-) Men om det i slutänden betyder att det är lika okej att vilja lira badminton som att åka till fjälls så må det vara hänt!

  4. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; funderar just över alternativen idag. Pojken har varit iväg till en kompis på ett ärende och väntar hit en annan. Ingen av dem verkar ha ägnat sig åt något sport. Verkar som om en del skolor givit upp alternativen. Eller så är kanske treorna befriade pga hög arbetsbelastning. De har ju inlämning av projektarbete på fredag. Pojken är gråblek, en promenad till Örby var nog nyttigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: