Unga modermördare

Så där, nu är pojkarna igång med projektarbetets slutspurt. Allt är mitt fel, det var jag som ordnade ett riktigt uppdrag åt dem från en myndighet. Det sätter en hårdare press än om det är något mer typiskt gymnasialt. Sälja nåt snabbt hopfixat pyssel i ett UF eller så. Flickorna gjorde större saker än så. Mellan sydde upp en  kollektion, Äldsta gjorde en nybörjarbok i spanska. Det var krävande på olika sätt. Mellan sov inte ut på tre månader. Men en myndighetsrapport är lite speciellt.

Alltså jag fattar att en del läsare undrar över mig ibland. Varför jag inte är mer entusiastisk. Hur mina barn klarat sig med en mamma som ifrågasätter allt.

Bra tror jag. De är likadana själva. Sitter i generna. Jag tror det är de bohuslänska och danska som slagit igenom hårdast. Alltså de från deras morfar och farmor. Ifrågasättande.

Mellan gjorde entré i skolan genom att fråga varför hon skulle sätta en ring runt sitt namn på tavlan. Trots att sju barn gjort samma sak  innan det blev hennes tur. Det var inte för att hon var korkad.

Vilken tur för henne att hon inte hade en mamma som slog ihop händerna och sa att allt nytt var underbart och spännande. Hon skulle blivit en ung modermördare. Tillsammans med sin syster. Jag låg illa till de gånger jag gjorde ryck. Följde henne, systern, genom hela Slottsskogen för att få henne att delta i friidrottsdagen. Efter en traumatisk upplevelse vid höjdhoppet vände hon på klacken och gick hem igen för att aldrig mer återvända till något liknande. Det var i sjuan.

Jag gjorde trots min ifrågsättande grundinställning några ryck till. Framförallt pådriven av lärare som trodde det skulle vara rätt att ”pusha”. Jag svär mig inte fri, men jag skulle inte ha ansträngt mig utan deras pådrivande. Lärare föredrar ju alltid de entusiastiska fjortisarna framför de tänkande ovilliga flickorna. Man måste ha mod att stå tillbaka när de trycker på, lärarna som vill att alla ska vara så lika som möjligt och tycka ”utmaningar” är roligt.

Kanotutflykten i nian. Totalkatastrof. Och balen. Som jag tjatade iväg henne på efter smärtsamma klädinköp, resultatet dinlgar ödsligt kvar i garderoben. Jisses vad hon fått utstå. Ändå har hon krafter kvar. T ex att ta på sig två kulörta uddastrumpor just den dagen hon skulle på samtal med översköterskan för sin praktikavdelning på det irländska regionsjukhuset. Där dresscoden naturligtvis var kritvitt. När hon fick kritik för den blå strumpan kunde hon inte låta bli att sticka fram andra foten och visa den illgröna.

Undrar hur de andra flickorna mår, de med de entusiastiska mödrarna. Som ständigt slår ihop händerna av förtjusning. Hyfsat, antar jag. De har förmodligen helt andra gener.

Man ska se upp med det bohuslänska och det danska. Alltid.

——————–

Pojkarna spelar ett fånigt sällskapsspel. Det är mitt fel det också. Jag gav bort det i julklapp. Väl medveten om att jag aldrig skulle delta. Så där blev han sittande ensam med ett spel till, Pojken. Klart han tar chansen när den kommer. Inget ligger närmare till hands än ett sällskapsspel bredvid datorn när man ska skriva klart något viktigt. Det är en blandning av alla de dåliga generna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: