Inte en enda kringla

Nu har jag sett en utställning till. Den förra, den i Malmö, glömde jag skriva om. Nu var det Daniele Galliano på Södertälje konsthall. Tro inte jag var så duktig att jag åkte hela vägen för att bara se den. Gjorde ett jobb först. Men utställningen är sevärd, katalogen läsvärd. Jag orkar nästan aldrig läsa utställningskataloger men den här var lagom lektyr på pendeln.

Både pendeln och staden väckte minnen. Déjà vu höll jag på att skriva. Men då ska det ju vara känslan av att ha varit någonstans förr. Nu visste jag ju att jag varit det. Överallt. Inte minsta nostalgi. Kom ihåg hur långt det är dit. Hur världen hinner ta slut efter Rönninge innan Östertälje dyker upp. Kom ihåg känslan i centrum på lördag eftermiddag när allt snart blir tomt. Kom på hemvägen t o m ihåg att sätta mig baklänges på tåget vid centrum, som förut hette centralen, eftersom det vänder vid hamnen, som förut hette södra. Södertälje var aldrig min stad, aldrig hemma. Bubblan jag bodde i var lägenheten i förorten. Jag hatade förorten, jag hatade skogen runt och insjön nedanför. Jag kom ihåg idag när jag gick i centrum hur jag en sommar kom tillbaka från semester i Bohuslän en sommarsöndag. Åkte hem med bagaget, klädde om i fina sommarstadskläder för att ge mig in till stan, den riktiga stan. Men bussturerna var glesa och redan när jag kom in till centralen, den lilla, igen insåg jag att klockan blivit så mycket att det skulle vara kväll innan jag var inne i Stockholm. Jag tog sorgset bussen tillbaka till förorten igen och tänkte, här kan jag inte bo kvar.

Det gjorde vi inte heller, sommaren därpå fick vi en lägenhet i en annan förort, men en som låg 20 minuter från Centralen, den riktiga, i Stockholm, med tuben. Jag tyckte jag bodde mitt i stan! Himmelriket var så nära, vi åkte in nästan varenda dag resten av sommaren. Men knäcken på äktenskapet som faktiskt inte ens hade stadfästs var redan ett faktum. Den blivande maken saknade staden vi lämnat nästan lika mycket som jag avskytt tillvaron där. Utförsbacken var brant och lätt i glidet.

En enda sak har jag kvar sedan tiden där ute; en stor tekopp. Jag kan inte minnas. Om jag köpte fler och de andra har gått sönder eller om jag bara köpte en enda till mig själv. Nej, jag måste väl ha köpt minst två. Det var på Obs och min mamma var med, vi köpte en trappstege också. Den blev kvar i nästnästa lägenhet, i Årsta, hantverkarna som renoverade åt nästa hyresgäst stal den. Det var slutet på den Stockholmsepoken; 1980-88.

Aldrig en enda kringla åt jag i Södertälje, varken då eller senare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: