Tänk om Kerstin struntat i sin rumpa

Det har blivit ganska korta rader av böcker skrivna av svenska kvinnliga författare kvar i mina hyllor. Jag bar ju ut alla Kerstin Ekmans volymer i trappan när jag  insåg hur illa jag tyckte om det hon skrivit. Allting tornades slutgiltigt upp för mig när jag läst den första delen i trilogin Vargskinnet. De lämnade luft och rymd efter sig i hyllan, hennes böcker.

Om jag nu skulle få frågan vilka som skulle få stå kvar och vilka som skulle ryka i nästa röjningssväng är jag osäker. På i stort sett allting utom Kerstin Thorvall.

Alla har egentligen skrivit allt redan. Inte minst om hur hennes tonårsrådgivningsbok blev en bibel.  Jag kan inte påstå att den var riktigt så viktig för mig, jag var lite för ung, men jag läste och tog till mig valda delar. Redan där upptäckte jag nog, utan att ha ord för det, var våra vägar inte riktigt korsades. Hon förstod utanförskapet och längtan så bra, ingen kunde beskriva det så bra som hon. Jag läste ju hennes ”flickböcker” och älskade dem. Men hon var ju så fixerad av kropp och utseende. Sin kropp och sitt utseende. Hon tjatade om sina breda höfter, från första penntaget, och jag tänkte, från första gången jag läste om dem; ”sluta, skit i!” Jag hade ingen aning om huruvida mina höfter var breda eller smala, hon fick mig inte att ta fram måttband för att kolla, det intresserade mig inte att veta att män älskade breda rumpor, eller så föraktade jag det redan från första stund. Män som mätte, kvinnor som lät sig mätas.

Så rumporna stod emellan oss. Där möttes vi aldrig.

Kanske var det därför jag inte läst Det mest förbjudna när den kom. Trots att jag ändå älskat så mycket hon gjort. Hon fick väl en halv generation tjejer, inklusive mig som inte ens kunde rita något särskilt,  att vilja bli modetecknerskor. Detta konstiga yrke. Som innebar att kväva sin kreativitet genom att fastna i att rita av kläder som andra skapat. Kerstin Thorvall var en begåvad konstnär. Hennes modeteckningar var inovativa och senare utställningar har ju visat att hon kunde så mycket mer. Men hon kvävde konstnärskapet i visserligen nydanande men ändå stiliserade modebilder.  Avbilder av det andra skapat.

Krönikorna i tidningar var jag egentligen för ung för men jag läste dem ändå. De var modernare, mer bohemiska, än Gertrud Zetterholms präktiga familjekrönikor i Femina. Som jag tyckte mer om, det ska erkännas, de var lättare att finna identifikation i. Till det thorvallska hemmet längtade man inte. Det fanns en stor skillnad mellan Kerstin T och moderna barn&tonårsbloggare/krönikörer. De senare vill få sina läsare att brista ut i ett samfällt ”du är världens bästa mamma, dina barn är världens klokaste och vackraste och jag beundrar dig!” vilka situationer de än målar upp. Kerstin T hade inga sådana ambitioner alls.

Kanske drogs jag med i vågen av antipatier, vämjelser och förlöjligande när Det mest förbjudna kom. Jag var ju nybliven journalist, det är lätt att som sådan dras med i drevet. Utan att ens ha läst boken. Förmodligen skulle jag ha tyckt om den, förmodligen skulle jag ha blivit rasande å Kerstins vägnar. Det var ju just i den vevan jag kom hem till min egen mor och visade den vackraste och dyraste klänning jag någonsin ägt och modern njöt av sin egen elakhet och arrogans när hon sa; ”Du kan ju alltid  ha den som nattlinne sedan!” Och sedan blev ännu elakare och arrogantare när hon skulle förklara sig. Jag hade inte varit en odräglig dotter, jag hade inte svikit henne, inte varit ond, hon påstod inte ens det, jag var vid den tiden fortfarande hyfsat framgångsrik. Ändå lät hon löjet och föraktet svämma över. Jag förlät henne aldrig och ser än ingen anledning att göra det. Jag skulle ha gråtit med Kerstin Thorvall. Men jag skulle hatat henne för att hon var ett sånt mähä. Precis som jag tröttnade på huvudpersonen i Flicka i Paris (?) som gnällde bort allt.

Men så blev det inte.

I stället blev min ingång När man skjuter arbetare. När nästa drev gick. Upphöjelsens drev. Jag läste den och följde sedan hela den biografiska sviten. Stoppade in Det mest förbjudna emellan och fick ett sammanhang. Retade mig på höfterna, för de fanns ju naturligtvis med, men översåg. De blev mina mest omlästa böcker.  Klarsynen med vilken hon beskrev moderns öde. Ödet som ställde sig mellan mor och dotter, skapade alla konflikter, all oförståelse. Det kan man läsa igen och igen.

Jag läste de andra också. De där hon låter höfterna och rumpan ta över. Där går våra vägar åt olika håll igen.

När böckerna om åldrandet kom var vi i ofas igen. Just den frågan är känslig, den skjuter jag gärna upp. Men med barnen läste jag böckerna om Anders, den lille pojken som växte upp i förorten i ett modernt 60-tal. Sanningen att säga vet jag inte vad de tyckte. Jag tyckte det var god och trevlig barnlitteratur, men jag tror tyvärr den redan hade blivit lite för omodern. Dock är de böckerna bevis för hennes fantastiska produktivitet.

Och  jag tänker, att om hon inte skulle varit så styrd av sin rumpa och sina höfter, skulle hon kanske skapat ännu större litteratur och konst då?

——

Kanske måste jag ändå förklara mig. Jag menar inte med ”rumpa” de s k köttsliga lustarna, utan faktiskt bara precis det jag skriver, den tjatiga fixeringen vid kroppen.

Annonser

6 svar to “Tänk om Kerstin struntat i sin rumpa”

  1. cruella Says:

    Med tanke på den totalt kroppsfientliga och sexualskräckslagna uppfostran och uppväxt hon fick var det väl nästan oundvikligt att rumpa och höfter blev en fixering sen. Plus att rumpa och höfter alltid varit gångbar valuta.

    Jag har läst Thorwall fläckvis, jag är ju född i mitten av 60-talet och faller således helt emellan stolarna. Ungdomsböckerna har jag inte läst, inte heller något om Anders mer än de UNDERBARA godnattsagorna, så totalt ur ett barns perspektiv, helt förunderligt.

    När man skjuter arbetare (och de övriga två) är nog den bok som upprört mig allra mest av allt jag har läst – och det är inte så konstigt, för den kom när jag just avslutat min litteraturvetenskapliga fil kand och dessutom börjat intressera mig på allvar för genusteori och feminism i tillämpning.

    Hon lämnar ju ingen oberörd, just för att hon är så självutlämnande. Man förstår, man kan identifiera sig med en hel del – och så annat är så jävla problematiskt, som hennes lapande av svarta killar i Ghana och försköningen av den sortens prostitution.

  2. Malou Says:

    För mig slukade jag ”Boken till dig”, och även om det mesta är föråldrat så är ”novellerna” små pärlor tycker jag. Det är mycket mer att skriva, men det gör andra bättre..

  3. frktjatlund Says:

    Jag läste några av hennes ungdomsböcker i tidiga tonåren. Men det är det enda. På gymnasiet gick min kompis Marika i samma klass som en av hennes söner och kunde berätta skandalhistorier om hur hans mamma stötte på klasskompisar. Det blev för mycket för mig som hade en egen mamma som också var åt det hållet.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; hon var nog ingen riktigt bra mamma, det påstod hon ju inte själv heller, men hon visar ju just i de där berättelserna om Anders hur väl hon förstod barn. Jag tycker mycket om dem också för att de är så tidstypiska, handlar om en tid då det ännu inte var fult att bo i förort och när ganska små barn lekte ensamma ute på gårdarna.

    När man skjuter arbetare är riktigt god svensk litteratur, det var ju en välsignad tur att kritikerkåren faktiskt bestämde sig för att tycka det! Och upprörande, så otroligt upprörande. Tänk om böckerna hade kommit i en annan ordning… eller blivit en enda, Det mest förbjudna, och den.

    Boken om Alberte tyckte jag fick onödigt gnälliga recensioner. Jag gillar den också.

    Malou; bara bildern i Boken till dig gjorde ju att man ville läsa den! Och där är vi igen, i förtåelsen, hon förstod barn, hon förstod tonåringar, både flickor och pojkar.

    Tjatis; naturligtvis har det varit hårt att vara barn till henne. Barn har ju väldigt lite tolerans för just sådana varianter av föräldrars snedsteg. Men det hindrar inte att hon skrivit god litteratur!

  5. cruella Says:

    Jag tänker som så att hon förstod barn så väl – för att hon på något plan aldrig själv mognade. Hon förstod barn och kunde förmedla ett barns känslor och perspektiv – men förmådde inte förhålla sig till dem som en vuxen människa.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det stämmer nog väldigt väl. Och jag kan känna mig befryndad. Senast igår sa dottern här när vi pratade om något från barndomen; mamma, det där var ett sånt tillfälle där du skulle stoppat oss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: