Ge hit en stunt, i fridens namn

Läste ett inlägg av en ganska nybliven änka om det där med att vara tvungen att räcka till allt, alldeles själv. Tänkte att jag hade skrivit något liknande för länge sedan. Det hade jag också, dvs jag hade i tänkt skriva något liknande men det spårade naturligtvis ur efter en stund. Som det så ofta gör när jag försöker skriva något sammanhängande. Håll till godo, året var 2002, kåseriet publicerat i Mål&Medel samma år:

Det började med att vi såg en videorulle, jag och barnen. Miljön var ett slott i Skottland och man höll en massa hundar. Hundarna hade ingen viktig roll i filmen, egentligen, annat än att gå omkring och vara hundar. Ibland inne och ibland utomhus. Vi skulle inte tänkt så mycket mer på det om det inte i eftertexten stått ”stunt dogs”. Stunthundar!

 Detta gav upphov till djupa bryderier. I vilka scener hade hundarna haft stunt. Var det när de låg och slappade väldigt nära torvbrasor eller var det när de sprang i låtsassnö? Eller var det möjligtvis när det var så många självupptagna skådisar med på en gång att de riktiga skådishundarna riskerade att bli söndertrampade? Vi löste aldrig problemet men det gav upphov till min senaste devis:

 ”Jag vill ha stunt”.

Kan hundar som ska vara med i en sketen B-film och säkert får en massa köttfärs som belöning ha stunt så borde väl jag?

-STUNT! skriker jag vid diskbänken när jag försöker bända loss spagettirester ur gamla tallrikar samtidigt som det osar om något som måste ha hamnat mellan kastrullen och plattan på spisen, hoppas det inte är en av tamråttorna, och ett av barnen kommer och ställer sig bredvid och ser extra ohängd ut och undrar om det blir mat snart. Man ska inte behöva uföra sådana scener själv, dag efter dag. Antingen ska man faktiskt ha extra ersättning eller så ska man ha stunt.

Precis som när katten åter har lagt sig på elaka grannens dörrmatta och ylar som en besatt och hugger mig i handen när jag försöker baxa honom därifrån strax efter midnatt. Då vill jag ha en stunt som gärna kan se ut som Julia Roberts eller så, som står där och kastar lite med håret när grannen vräker upp dörren och hotar med allt från hyresnämnden till Anticimex. Stuntar behöver ju inte vara exakt porträttlika, bara de gör trovärdiga scener.

-Stunt, väste jag förtvivlat till mig själv när jag höll i jämställdhetspasset på en folkbildningskonferens härom sistens.  Det var i den känsliga månaden då Gudrun Schyman råkat säga högt det de flesta kvinnor tänker för sig själva minst en gång i veckan, så jag hade lovat vara varsam. Det hjälpte inte. Herrarna ojade och kved och talade om kollektiv kränkning fast jag bara redovisade fakta om fördelningen mellan könen i styrelser i just deras organisation. 80 – 20, inget konstigt alls.

-Vi män upplever inte jämställdheten som ett problem, sa en, och jag sa, att det var väl just det som var en del av problemet. Då blev han kränkt även som individ och måste tröstas.

-Det är lättare om man skriver in invandrade och handikappade i jämställdhetsplanerna också. Så blir det inte så mycket fokus kring just kvinnor, sa en annan. Man slipper feministtugget.

Jag frågade inte om hundarna. Hur man gjorde med hundarna. Det fanns folk från hundorganisationer där och de skulle kanske skulle känt sig kollektivt kränkta å hundarnas vägnar. Jag tog upp visselpipan i stället och blåste av. Man kan inte få stunt för vad som helst, vissa scener är helt enkelt för riskfyllda. Det är därför jag också bär med mig en liten ilsken visselpipa i fickan. Året är 2002 fortfarande.

Annonser

6 svar to “Ge hit en stunt, i fridens namn”

  1. ullrika Says:

    det här inlägget kunde inte kommit i bättre tid. jag vill också ha stunt nämligen. NU!

  2. Malou Says:

    En sån fantastisk idè, jag vill också ha en stunt!

  3. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika och Malou; jag tror att stunt är befogat i många olika skeden av livet! Absolut.

  4. Bloggblad Says:

    Toppenidé! Sälj den hos Draknästet! Jag tar gärna en stunt vid både diskbaljan och spisen när jag utsätter mig för fuktskador resp. brännd:o.

  5. Rutan Says:

    Jag har länge önskat mig en hustru. En som putsar och fejar hemma, gör storkok, bakar och fryser in i en avfrostad frys. Som tar emot mig med nylagad mat när jag kommer hem från dagens id. Som utan knot och klagan piskar mattor och byter gardiner. Och utan krav på någon som helst insats från min sida vad gäller sällskap.

    Just nu önskar jag mig en stunt i träningslokalen. Farliga maskiner där!

  6. Rutan Says:

    Apropå kränkt – varför är folk inte harmsna längre? Ofta räcker det med att man känner harm, men så uppgraderas det till kränkning. Fram för mer harmsenhet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: