När resan tog dagar och nätter

Den 16 – 18 april 1977 åkte jag till England från Göteborg med M/S Saga. Det var en av fartygets sista turer, Tor Lines snabbare och modernare färjor hade konkurrerat ut det mer gammaldags passagerarfartyget. Jag trodde faktiskt Saga var mycket äldre, upptäcker nu att hon byggdes 1966. Det vilade definitivt en doft av gammaldags kryssningar över hela fartyget. Inte minst för att det faktiskt gick att ringa på personal även från den enkla fyrbäddshytt jag sov i.  Minns en ung rask flicka i vitt förkläde som uppmanade både henne som ringt och mig att stiga upp och ta oss ur hytten, vi skulle känna av sjösjukan mindre uppe i salongerna. Sjösjukan minns nog många som en av nackdelarna med Saga. Men hon hade rätt, jag mådde bättre resten av resan, efterdyningarna i kroppen höll dock i sig ett dygn.

Äsch, i den här takten kommer det, precis som  med Saga, att ta väldigt lång tid att komma fram. Vi blev många timmar fördröjda på grund av besvärligt tidvatten innan vi kunde gå i land i Tilbury, tidtabellens 36 blev minst 40. Det står i mina dagboksnoteringar att jag åkte både buss och tåg innan jag kunde kliva på t-banan till Shepherds Bush. När jag slutligen letade fram nyckeln till vännen Lenas bostad under en blomkruka hade jag varit på väg i två dygn. Målet för min resa nådde jag först 11 dagar senare, men då hade jag naturligtvis gjort några längre planerade uppehåll.

Den där resan var speciell på många sätt. Den var den längsta i tid jag dittills gjort på egen hand och jag lämnade en särskild epok i mitt liv bakom mig när jag for iväg med min nya Haglöfsrygga, inköpt i sportaffär i Uddevalla där jag gjort ett stopp på ett par dagar. Ryggan var definitivt en markering; jag är inte alls gammal och trist, jag är en ung och fri kvinna som drar ut i världen med allt jag behöver i en rygga! (Nej, jag har inte sett pojkvännen jag sagt hejdå till vid Pubs garnhörna några dagar tidigare sedan dess!)

Dock var det inte sista gången jag åkte den långsamma vägen till Irland, det blev några vändor med Tor Line också, den snabba 24-timmarsfärjan. Innan apexflyget introducerades med sina jämförelsevis billigare biljettet; förutom den oändliga tristessen blev det ju rätt dyrt att vistas på en båt i 24 timmar. Även om man hade matsäck med sig. Sista gången blev jag bestulen när jag av extra snålhet for utan ens liggplats. Lovade mig själv; aldrig mera Englandsbåt. Så blev det också. De följande resorna i början av 80-talet gjordes med tåg till Köpenhamn och flyg direkt till Dublin. Det tog fortfarande ett par dygn att ta sig ända fram till Dingle. Senaste gången Äldsta var här och hälsade på åkte hon från Kerry till Stockholm på en halv dag.

En liten reflektion så här i flygstoppets dagar. Egentligen var det inte det jag skulle skriva om. Men jag hamnade nog helt enkelt i en långsammare takt bara årtalet 1977 dök upp. På den tiden skrev jag ännu inte ens på elskrivmaskin.

Fortsättning följer.

Annonser

8 svar to “När resan tog dagar och nätter”

  1. Bloggblad Says:

    Det räcker med att läsa om sjösjuka på Tor Line… så minns jag en vidrig resa sommaren -73…. Det tog MÅÅÅÅÅÅNGA år innan jag ens kunde känna lukten av både After 8 och whiskey. Fast det var inte pga dessa livsmedel jag spydde i ett dygn, utan på vågor.

  2. Bloggblad Says:

    Alltså, det stod en pava och en låda på bordet… räcka att titta på dem och TÄNKA på smaken och lukten, så spydde jag.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Bloggis; åh, det var den gamla hemska Tor Line-färjan du åkte med! Vi åkte över med den sommaren 1971. Hade beställt sittplatser men blev uppgraderade till liggplatser. Rader av kojer på hög i en öppen korridor minns jag det som, med draperier framför varje koj. Vi var inte så himla glada, hade vi haft sittplatser hade vi kunnat inrätta oss där, nu hade vi bara valet mellan de där kojerna eller dra runt på fartyget. Förfärligt trist!

  4. cruella Says:

    Jag åkte långa vägen till Irland, Östersund-Stockholm-Göteborg-Harwich-Holyhead-Dublin (och åter ett år senare) mitt i mörkaste januari 1993. Körde dit en liten Volvo 343 med sommardäck och drivrem, plockade upp en polare i Gbg och tillbringade ett mörkt dygn på Nordsjön, nygravid och allt. Nattlig bilfärd med stopp för curry på en parkeringsplats någonstans halvvägs, fel vägval i Snowdonia med underkylt regn, stormig överfärd med B&I. Det kraschade i skrovet när båten liksom ramlade ned från vågtopparna. Jag åt turkisk peppar och stekt ägg (gravida kan ha konstiga vanor) och mådde inte ett dugg illa.

    Nästa år vid samma tid gjorde vi om färden, då med bebis, och kom ända till Mjölby innan bilen gav upp.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; jag vill egentligen åka båt till Irland någon gång. Där håller jag med Jolo, att den rätta vägen är sjövägen, att stå på däck och se Marine Hotel i Dun Laoghaire långsamt frigöras ur dimman. Fast som förr blir det ju förstås inte, de gamla cattle shipen är borta och de gamla tågen in till Dublin ersatta med den moderna darten.

    Det är lite sorgligt att det inte går att åka färja Göteborg-England längre. Eller jo, det kan man ju, man kan fortfarande åka lastbåt med DFDS Tor Line. Kostar 1 900 per vuxen enkel resa med hytt och mat, 1 600 spänn för en bil.

  6. Ullah Says:

    Tänk att jag kom hem igår från Italien. Nattåg Rom-München, nattåg München-Köpenhamn och X2000 hem. Och inte på grund av någon aska.

  7. Annaa Mattsson Says:

    ullah; och du tyckte inte ens lite synd om dig själv?

  8. Ros Says:

    Vi åkte färja fram och tillbaka till Dublin i helgen. Som jag oftast gör. Kaotiskt mycket folk på hemresan. Många kostymherrar som säkert aldrig suttit på en färja förut!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: