Seg som en gammal bokhylla

Egentligen var det det här fotot som fick mig att börja den där gamla reseberättelsen från 1977.

Det hände mycket på den där resan. Även om jag idag kan undra över vissa saker. Varför jag kom in i ett ensammönster i Dublin, t ex. Drog omkring i nån melankolisk stämning mellan barer, parker, teatrar, museer och hav, undra på att jag aldrig träffade någon vid den tiden, jag såg förmodligen helt otillgänglig ut. Tur att jag bröt upp från Dublin och for sydväst ut, i den blommiga kjolen som jag sytt i London. På barerna i Dingle försvann melankolin. Eller snarare sparade jag den till bergen och stränderna.

Nu kommer jag till det jag skulle skriva om. I Dingle stannade jag resten av våren. Jag bodde med amerikanska Ann en tid, av en ren slump. Redan första kvällen i stan raggade hon och Billy upp varandra, hon skulle bara köpa pints, kom tillbaka efter en halvtimma, de blev snabbt paret i gänget. Jag minns inga andra tjejer i det där gänget, flickvännerna som säkert förekom fanns någonannanstans.  När Ann åkte vidare var det jag och pojkarna kvar. Unga män från 21 och uppåt, barnfödda i stan och fortfarande boende hemma hos sina föräldrar, förstås. Det fanns inte så mycket andra möjligheter då. Alla utom Billy, från county Cork, han hyrde ett hus nära piren där han hyrde ut till ett par pojkar från Back West som också jobbade på varvet. Billy och jag hängde en del, sen när Ann åkt. När de andra fick sista kvällsteet serverat av sina mammor satt vi på Geaneys och drack ett par pints och kollade kvällsnyheterna, hummade lite om världspolitiken. Det fortsatte när jag kom tillbaka på hösten. Jag hade trasslat till det rätt rejält med mina olika fling, det är en särskild historia som vi inte ska gå in på nu, hur allt blev och kunde ha blivit, men det blev i alla fall så att Billy och jag fortsatte hänga. Och lite mer. Han bjöd på middag en gång, hemma hos sig, vi gick på konsert och dans, fast vi dansade inte, vi hängde. Jag skrev ett julkort sen och bad lite halvdant om ursäkt för att jag kanske inte varit den mest tillmötesgående hängpartner.

Året därpå var han bortrest när jag kom på besök över en bank holiday. Hos sin syrra i Cork. En av hyresgästerna som jag träffade på Bawns, sa att han nog skulle bli besviken när han fick höra att jag varit i stan. Och sen? Billy drog från stan, varvet var nedläggningshotat och han ville till USA. Ann väntade honom faktiskt, men enligt ryktet nekades han inresa, man ville väl just då inte ha fler av irländsk outbildad arbetskraft. Han drog ut på sjön i stället, jag missade honom med ett par dagar några år senare. ”He just walked in with a smile on his lips!” sa min hyresvärdinna. Det var så hon brukade beskriva sin salig make. Nu var det Billy. Vi är framme vid tidigt 80-tal.

Nästa gång jag frågade, många år senare, hade någon fått ett vykort från Kanada. Han kändes oändligt långt borta, förlorad. Det grämde mig att jag aldrig ansträngt mig och tagit upp kameran för ett enda snapshot. Massor av bilder på hav och berg, vyerna som går att köpa på vykort, men inte en enda av honom som jag hängt med så mycket.

I juni 2003 råkade jag på ett av de där flingen från våren 1977 på Strand Street  i Dingle. Vi gick igenom våra gemensamma bekanta, några kände jag ju väl till, det är också en historia, men hur var det med Billy?

-Han är här! Du hittar honom där borta, sa Paddy och pekade mot sista baren på Strand Street, Marina Inn.

Jag misstänkte att det var något missförstånd, men gick så fort jag fixat middagen åt barnen, det gick jäkligt fort, ner till Marinan för att ändå kolla. Och inte var det något missförstånd inte! Jag fann honom snabbt vid bardisken. Sedan sex år var han tillbaka i stan, när han till slut vänt åter från sina år i USA och sedan Kanada eller om det nu var tvärtom eller framförallt det senare, så fanns det bara en plats som fortfarande kändes hemma; Dingle. Marina Inn blev bokstavligen hans hem, han fick jobb i köket,  bodde i ett litet rum på övervåningen,  hade baren som sitt vardagsrum. Kvar där borta fanns ett par kraschade äktenskap, barn som han förlorat kontakten med och en krossad livsdröm. Vi hade tjafsat mycket om det 1977, att hans drömmar om USA var för blåögda. Han hade till råga på allt hamnat i riktigt kalla  och karga delar av Kanada, i hårt kroppsarbete. 

Jag sa inte elakt, ”vad var det jag sa?” däremot  återgick vi snabbt till gamla hängvanor. Vid bardisken på Marinan. En natt blev vi sittande till sju på morgonen. Det är fint när man drar isär bargardinerna och solen lyser från en molnfri himmel över Dingle Bay.

Han skaffade fisk till oss från båtarna i hamnen. Färsk plattfisk för inte en cent.

Han vinkade av oss vid bussen den morgonen vi åkte tillbaka hemåt, barnen och jag. Vi skickade fina vykort över Stockholm när vi kom hem.

Men det var nog Billys  sista  fräscha sommar, sommaren 2003. Sista sommaren han visserligen blev full var och varannan kväll men inte däckade redan vid åtta. Jag tror t o m han hade nåt slags flickvän, åtminstone på gång.

Sen fick man successivt vänja sig vid nya umgängesformer, hänga de där timmarna på eftermiddagen när han fortfarande satt upprätt på sin plats längst inne i hörnet vid bardisken på Marinan. Alltid samma stol, där han kunde luta sig mot väggen och blicka ut över både sitt vardagsrum och världen utanför.

Den heta sommaren 2006 orkade inte Mellan följa med på promenad till havet. När vi kom hem till vandrarhemmet satt hon lite rödmosig i sin säng. Ensam i Dingle hade hon bara kommit på en enda sak att göra; gå ned till Marinan för att kolla om Billy var där. Han bjöd på tre guinness. ”Just glasses” försvarade han sig fnissande med sen. Vi pratade om det så sent som i höstas.

När han åkte in akut på sjukhus för någon höst senare sedan trodde ingen han skulle återvända. Då hade benen slutat bära honom och de flesta organ i kroppen var anfrätta. På Marinan talade man lågmält om honom. Jag gissar att ingen stamgäst satt på hans plats.

Men han kom tillbaka. Med hårda restriktioner från läkarna om pintsen han inte fick dricka. Oförmögen att utföra något mer arbete kunde han knappast bo kvar på puben så han fick ett litet councilhus. För att ta sig till det från Marinan måste han gå genom halva stan. I början använde han käpp, men förvånansvärt snabbt klarade han sig för egen maskin.

Så han sitter där, längst in i hörnet på Marinan. Fixar lite med öppna spisen. Plockar några glas ibland. Dricker kaffe, ibland ett glas juice, får ett mål mat och klämmer mot restriktionerna ett par pints om dagen. Det är sällan man hinner tajma dem.

Bilden är från i julas, tagen av en vän till Äldsta. Han ser fräsch och rödkindad ut, Billy. Jag är osäker på hur gammal han är, men vi var typ jämngamla 1977 och borde väl vara det fortfarande. Året därpå skaffade jag för resten mina första Billyhyllor. Jag berättade för honom om dem för ett par år sedan. Han tyckte det var roligt, att de fortfarande håller.

 

Annonser

6 svar to “Seg som en gammal bokhylla”

  1. Bloggblad Says:

    Visst är det intressant hur livet far olika fram med oss. Eller om det är vi som far olika fram med livet?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; både ock, antar jag. Lustigt nog har tanken aldrig slagit mig hur det skulle blivit om vi verkligen funnit varandra, då för 33 år sedan. Den fanns helt enkelt inte.

  3. Evis Says:

    Kul att läsa.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Evis; det kanske är så här jag ska använda bloggen nu när kommunikationen i korta meddelanden är överförd till facebook. Så som många använde bloggen för några år sedan, framförallt till skrivande.

  5. Anna Says:

    Min första impuls var att skrika ”Boken Annaa, boken! När??” Och det verkar ju passa in, så jag passar på: Boken Annaa, boken! När??

  6. Annaa Mattsson Says:

    Anna; ja du, den frågan vaknar jag ofta med…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: