Ingen guldskrift på mössan

Och nu till ännu något helt annat.

Det blir alltså en student till här i vår. Den sista. Och mest diskreta. Precis som studentmössan. Den bars hem härom dagen. Svart foder, inga namn eller annat trams i guldskrift.

Skor har han, skjorta också, men kostymen är fortfarande ett stort frågetecken. Några andra kläder behöver han inte. På skivan lär det duga med jeans och huvtröja. Om han kommer in. Det är fortfarande osäkert. Han är ju bara 17.  Han har visst en middagsbiljett bokad till mig också. Tror han.

Skylt måste jag skaffa. Samma procedur igen, att gå igenom hundratals bilder och försöka hitta negativ. I år får jag göra det ensam. Vi har pratat om också hur sorgligt det blir när jag ska leta mig iväg till skolan ensam med skylten. På en jättelång pinne. Och går vilse. Jag har provgått en gång men det var med sällskap och mitt i vintern.

Uppslutningen för eventuell sittning efteråt ser något mager ut. Kanske kommer Mellan hem, det beror på hur det ordnar sig med sommaren för henne. Äldsta däremot lär sitta fast i praktik på irländskt sjukhus innan sommarjobbet. Många vi känner verkar ha dubbelbokningar, 9 juni är en av de vanligaste studentdagarna. I värsta fall blir det väl bara han och jag. Det blir i alla fall billigt. Han får ju inte ens beställa in.

Men det är ändå väldigt lite panik. Varken hos honom eller mig. Det Stora verkar inte Pojken tycka är själva studentdagen utan just att sluta skolan. Flak tror jag för resten han tänker åka också, men jag är inte helsäker.

——–

Jo, han ska åka flak.

Annonser

6 svar to “Ingen guldskrift på mössan”

  1. ullrika Says:

    Du låter lite sorgligt… jag hade gärna gått vilse med dig om det inte vore för ett logistiskt problem lite större än att hitta rätt utspring…

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullrika; åh, vad snäll du är Ullrika! Ja, lite sorgligt kanske, samtidigt rätt skönt att inte ha någon pliktsläkt eller något prestigeumgänge. Har man ingen mottagning slipper man oron över att det inte ska komma nog många, vi valde bort det redan till Äldsta. Pengar spar man också.

    Det vi kan hoppas på i år är i alla fall bättre väder! När Äldsta gick ut var det 34 grader varmt, förra året högst 10 och ösregn när vi tog emot Mellan.

    Och som sagt, så märkvärdigt är det inte. Även om det ligger hårt arbete bakom är ju gymnasiet något som nästan alla går igenom, någon student finns egentligen inte att ta, alla firar lika mycket oavsett om de har rader av IG och det tycker jag är ok, det är ju skolslutet man firar. Sen får många kämpa ett bra tag till för att få upp sina betyg, andra gå direkt vidare till något som förhoppningsvis är roligare än gymnasiet.

    Presenter? En plats i bostadskön, en ny cykelhjälm i stället för den jag slängde av misstag och någon biljett någonstans… nej han läser inte min blogg ändå… kan det vara något?

  3. frktjatlund Says:

    Om det inte blir någom större anstormning hemma, kan han alltid koncentrera sig på festerna. Min ringa erfarenhet är att festföremålen brukar vilja smita iväg från familjefestligheterna. För mer röj.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; det händer ju också att de unga är rätt slut efter champagnefrukost och flakåkning, aktiviteter som kräver sin man/kvinna. Mottagningen är ju mest för släkt och föräldrarnas vänner.

    Här blir det som sagt ingen anstormning alls hemma, vi gör som åren innan, går på lokal på stan tillsammans med dem som har lust. Några lär vi väl bli till slut i alla fall.

  5. cruella Says:

    Men precis, jag har ju ett par år kvar att angsta till min första går ut, men HUR gör man? Mottagning/fest hemma med tillresta släktingar och familjens vänner – som säger hej till festföremålet som sedan drar sin kos? Vad gör man sen då? Det kanske inte alls betraktas som ett antiklimax, utan bara kul att festa vidare utan studenten? Kommer andra studenter, går de hem till varandra? Det kan man göra på en mindre ort/stad, men här är ju folk vansinnigt utspridda.

    Hur gör djur, kort sagt?

  6. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; när hela skolan springer ut på en gång och avstånden är långa, så blir det väldigt lite av att gå hem till varandra, då får man se till att ha andra kompisar än just de i samma årskull, samma skola. Panik och prestige!

    På många skolor har man en gemensam slutskiva på själva studentkvällen. Just för att alla ska ha nånstans att gå. Äldsta var en stund på sin, men tyckte det var som vilken discokväll som helst och drog nog rätt snart. Mellan hängde så vitt jag vet en stund i nån park, gängets vana trogen, sen iväg på efterfest. Hon hade mer ork eftersom hon försovit sig från champagnefrukosten.

    Jag tycker det är lite överdrivet med långväga tillresta släktingar som ska låtsas att föremålet gjort en jätteprestation. Och som du säger kanske bara träffa det samma en kort stund innan det drar viare. Men det finns olika uppfattningar och olika traditioner hur man ser på familjefester. Har vänner som just nu bråkar lite om detta. Den ene känner pressen från släkten att ta ledigt från jobbet i ett par dagar för att åka hundra mil och fira syskonbarns student, en uttalad orsak är att fylla ut på mottagningen så att studenten ska känna sig populär. Sambon vägrar, tycker det är vansinnigt att lägga tusentals kronor och dyrbara semesterdagar på resan. Men på Pojkens sittning på nåt tapasställe på Söder deltar han gärna. Vi har ju valt den formen för att slippa ångesten och paniken, jakten på vänner och bekanta att övertyga om att det just är till oss de ska komma.

    Jag har en känsla av att formerna är mer fasta och prestigefyllda på mindre orter, och i t ex homogena medelklassområden runt Storstockholm. Påkostade bjudluncher på bättre värdshus flera dagar efter själva utspringet var t ex inget som föräldrarna till studenter på Nacka gymnasium ägnade sig åt, jag lovar. Däremot finns det säkert kretsar där man tycker det är självklart. Och nästan överallt utom just i Stockholm har man ju balerna med sina utstyrslar.

    Har också sett att det skiljer sig på andra sätt. I Stockholm är det rätt magert med blommor runt halsen. Kompisar ger inte varandra, ens om de har utspring på olika dagar. Jag väckte förvåning när jag hade med mig blommor till Äldstas bästa kompisar, sånt gjorde inga andra föräldrar. På andra platser kan studenterna ha med sig egna fång av blommor för att springa och dela ut till sina studentkompisar så de är blombehängda redan när de springer ut.

    Noterade på Nacka att invandrarfamiljerna hade störst blombuketter, stora uppsättningar med rosetter och cellofan.

    Har väl sagt förut att hitresta irländska pojkvänner gjort stora ögon inför allt pådraget, inte minst alla skyltarna med bäbisbilder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: