En enda ensam student

I min barndom var det ett folknöje att gå och titta på när årets studenter först tågade genom staden till Kungstorget för att ställa upp sig framför statyn och sjunga studentsången, sedan fraktades hem eller till festlokaler i olika typer av fordon. Från enkla cykelkärror till lövade lastbilsflak med en hel karavan av sjungande människor efter. Staden var liten, alla visste vilka barnen till de mest kända familjerna var, deras vagnar var störst och pråligast och uppslutningen bakom störst. Aha, där gick den och där gick den, det var ju klart att de där familjerna skulle uppvakta varandras barn…  Man avundades dem som hade många unga och mycket sång och glam bakom sin vagn, tyckte synd om dem där det bara gick lite tanter och barn. Men alla verkade ha några som skulle med hem till snittarna, bålen och tårtan. Det var ju så finurligt också, med den gamla studenten med de muntliga förhören och alltihop, att utspringen, som inte kallades utspring, sträckte sig över flera dagar, kompisar kunde uppvakta varandra. Några trötta och lyckliga i vita mössor, andra barhuvade och sammanbitna inför sina stundande muntliga förhör och inte fullt så muntert sjungande bakom vagnarna.

Visserligen körde några vanliga personbilar diskret förbi med studenten i framsätet flankerad bara av det fåtal som rymdes i bilen, men jag brukade gissa att det var några som inte bodde i stan, de skulle åka hem till Strömstad eller så och fira.

Men en enda gång blev vi vittne till en tragedi, systern och jag. Bland raden av lövade fordon där studenterna höll på att ta plats gick det omkring en ensam vitklädd flicka. Hon hade lika skinande vit studentmössa som de andra över sitt uppsatta hår, en snygg dräkt med det obligatoriska plastförhänget över, årets modell av ljusa pumps med taxklack. Men hon hade bara en enda ros hängande om halsen och hon var helt ensam. Hon gick långsamt dröjande omkring, tog ibland upp sin röda ros och luktade på den, men förblev ensam. När människor kom fram till henne och sa några ord skakade hon bara på huvudet, vi såg det upprepas ett par tre gånger innan vi gick och ställde oss vid en trottoarkant för att se bättre och förlorade henne ur sikte.

Jag spejade efter henne när hela karavanen av fordon tagit slut, om hon fortfarande gick där ensam, men då var hon försvunnen.

Jag funderade mycket på henne. Vem var hon? Varför var hon ensam? Varför hade hon det där plastskynket som hon inte räknat med att någon skulle komma? Om nu släkten fått punktering under bilresan från Strömstad eller Tanumshede och blev försenade, hur kunde det ändå komma sig att hon bara kände en enda person i stan som tänkt på att ge henne blommor, och då bara en enda anspråkslös ros? Det här var ju de stora blomsterfångens tid! De allra populäraste studenterna hade svårt att hålla sig upprätta under all blomsterprakt och fick skärsår i nacken av alla bastbanden. Och då hade det ändå inte alls blivit på modet att hänga champagneflaskor och andra presenter runt halsen. Det enda som hängdes var blommor, ballonger och uppblåsbara plastdjur. 

Gåtan förblev olöst, min syster var för ung för att känna till henne och var inte till någon hjälp.

Bilden av den där ensamma studenten är kvar efter alla år. Jag tänker på henne när jag hör föräldrar dra på om planerade jättemottagningar och aningslöst förutsätter att alla gör likadant. Alla har aldrig gjort likadant.

Men ingen behöver skylta lika tydligt med ensamhet och fladdrande tomt plastskynke längre. När alla hoppar upp på samma flak och åker runt en stund så märks det inte lika tydligt att några bara har några gamla mostrar i sin uppvaktning, om ens det, och andra hela gräddan av stadens socitet. Det är faktiskt bättre, betydligt bättre än min barndoms studentståhej!

Annonser

2 svar to “En enda ensam student”

  1. Ullah Says:

    Jag tänker på dem som inte klarade förhören och fick smyga ut bakvägen och göra hela familjen besviken. Vilket oerhört nederlag. Ett trauma för livet. Något man aldrig senare berättar för någon.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; usch ja, så hemskt och så förnedrande. Min bror hade en kompis som råkade ut för det. Han ”gick upp som privatist” som det hette och jag minns när han hade ett eget studenttåg genom stan mitt på hösten. Strongt tycker jag!

    Någon ondgjorde sig i en kommentar här för ett tag sedan över att elever som har IG i några kurser får lov att vara med och fira skolavslutningen med mössa och allt. Jag antar att hon ville tillbaka till bakdörrssystemet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: