Om grabbflabb och seg choklad

Debatten är lite konstig just nu. Eller snarare debatterna.

Tobleronedebatten tycker jag är riktigt sorglig. Först de borgerliga politikerna som tagit upp den gamla tråden. Sedan  t ex Aftonbladet som hakar på och låter läsarna rösta om vad de tycker. Naturligtvis väl medvetna om vilka läsare som sitter och klickar på dylika enkäter eller skriver kommentarer under artiklar. Resultatet var givet i förväg. Vänner av ordning tog chansen att spy sossehat.

Jag har just läst Drottningoffret av Hanne-Vibeke Holst. I skenet av den blir smaken av Toblerone riktigt fadd.

Den som vill läsa klokheter kan gå in på den här länken;

http://www.paulronge.se/om-toblerone-marxism-leninism

Den andra handlar om författarna till Bert&Sune-böckerna, Sören Olsson och Anders Jacobsson. Jag ger mig inte in själva den aktuella debatten, men jag blir irriterad över det påstådda konsensus som brett ut sig i diverse bloggar. Att ”alla” älskar dessa böcker. De som inte gör det är ett antal skitnödiga feminister och kultursnobbar, typ. Kvinnor, naturligtvis.

Va falls!? Blanda inte in mig tack! Eller mina barn. Jag har faktiskt aldrig pekpinnat mina barn när det gäller bokval, de har fått läsa det de velat, men visst har jag knorrat över högläsning av sånt jag fann för trist. Det rörde sig mest om fåniga fabelsagor om förnumstiga påklädda djur och sånt. Och illa rewritade ”Disney-sagor”.   

Några Bert&Sune har aldrig burits fram  med påstridiga uppmaningar att läsa högt. Vilket möjligen kan förklaras att de var aktuella först när barnen passerat läsahögtåldern.

Men de har faktiskt inte förekommit i vårt hem heller. Jag vet inte hur det gick till, några av alla i den oändliga raden av utgåvor  måste ändå ha hamnat i händerna på något av barnen eftersom de av egen kraft sedan valt bort dem. Fast Pojken hävdar att han aldrig ens reflekterat över att läsa dem. Indoktrinerad kultursnobb antar jag.

När jag själv ramlade på ett exemplar blev jag paff över vilket jäkla skräp det var, hur grabbflabben dröp om sidorna. Så jag kollade några till, även de om Tuva Lisa (förmodligen felstavat) och förundrades över lättspyddheten och schablonerna. Och förstod lite av diskussionerna jag snappat på föräldramöten ”hur ska vi få våra pojkar att läsa något annat än de där böckerna?” Undrade hur de bara orkade, pojkarna alltså.

TV-programmen minns jag vagt. Sunes jul som nu påstås vara älskad av alla. Mina flickor såg reprisen när de var 6 – 7 år och fann ingen som helst identifikation. Sen Håkan Bråkan. Då var alla för stora. Vi led unisont över några avsnitt, jag undrade igen vilken som var målgruppen. Små barn var ju för just för små för skämten, min elvaåring för stor. Han kände definitivt inte igen sig i lusten att ta fröken på brösten, det avsnittet råkade vi se. Men det kanske berodde på att han fått en förvrängd syn på sin manlighet under sina faderlösa år och med mitt feministiska inflytande?

Jo för resten, jag tycker det har en viss betydelse vilka debatter populära ungdomsboksförfattare blandar sig i.

Annonser

6 svar to “Om grabbflabb och seg choklad”

  1. Evis Says:

    Mina har heller aldrig läst dem.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Evis; tänkte väl det att dina också var vänsterindoktrinerade kultursnobbar. Och feminister förstås.

  3. Malin Says:

    När de kom så fanns ju inte så himla många av den typen för killar och då menar jag ”lite lättsamt o lättläst”, men efter det är utgivningen mycket bredare o böckerna inte heller så värst lästa längre (såvida skolbiblioteket är uppdaterat med det nya, förstås).
    Filmen Sunes sommar är kul, tycker jag.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Malin; aha… jag tyckte det att det var rätt udda när man gjorde en julkalender som vände sig till killar, ännu mer krystat med argumentet från TV; vi gör ju nischade program för tjejer också. Ja, men inte julkalendrar.

    Sunes sommar har jag för mig vi kved rätt illa åt. Har förträngt.

  5. Lotten Says:

    Nej, TV-programmen med Sune och Håkan Bråkan var inga höjdare. Då blev det mesta platt och utsmetat och vulgärt.
    Men Håkan Bråkan böckerna har fått våra barn att skratta högt. Och oss också. Barnen där är små karaktärer, fröknarna har humor och Håkan Bråkan är beskriven med hjärta. Vi gillade dem verkligen. Av de böcker som vi vuxna orkade läsa högt mer än en gång så kom de här efter Sven Nordqvists böcker. Fanns inte ett spår av några fantasier om frökens bröst i de böcker vi har läst. Sune däremot fastnade aldrig hos oss, det var helt fel målgrupp.
    Än mer kvider jag när jag öppnar någon av de oändliga tjejböcker jag plöjde som barn. Att de inte (i kombination med Starlet) gav mig en mer snedvriden syn på pojke-flicka relationer är förunderligt. Eller så har jag ingen självinsikt. Det finns ett visst värde att plöja både dynga och bra litteratur om man nu är storslukare.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; jag håller absolut med om att ”det är mängden som gör det”, det verkar de flesta barn- och ungdomsbibliotekarier göra också (fast motsatsen alltid hävdas i debatten, av andra debattörer förstås). Äldsta som var en plöjare var igenom mest. Det verkar inte ha satt så djupa spår.

    Skillnaden mellan de där böckerna vi läste och Sune&Bert var väl att de förra var skrivna ur ett tjejperspektiv. Könsrollerna var visserligen fasta och konventionella men de var inte beskrivna ur grabbig synvinkel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: