Med öppna öron på flyget

Satt två kvinnor bredvid i vänthallen på Bromma. Medelålders. Små pastellfärgade datorer. Smällande klackar. Snygga kavajer. Svarta raka byxor. Handelsresande i konferensarrangemang.  Den ena pratade mer. Berättade att hon var trött. För att hennes dotter precis haft sin studentskiva.

-Hade hon verkligen en egen skiva? replikerade kollegan snabbt, i något vass ton.

-Nej nej, det var ju klassen som hade, men…

-Tänkte väl det! sa kollegan ännu vassare och stirrade stint i sin SvD.

Och jag tänkte, att här ligger det hundra liknande samtal bakom. Den ena som alltid överdriver, gör saker till egna som inte är det, tjatar om sina barn. Och kollegan som har sår i öronen. Blir vaksam på första repliken. Särskilt när det är tidig morgon. Jag hoppas konferensen blev lyckad ändå.

På hemvägen två lite yngre kvinnor bredvid mig på flyget. Jag uppmärksammade dem inte förrän kort innan landning. Den ena konstrade med näsa och öron, sprutade droppar, snörvlade, klagade. ”Jag skulle ha tagit dropparna tidigare!”

-Du kunde låtit bli helt också. Det går ju över när man kommer ner. Det vet du ju, sa den andra, så där vasst så man förstod att hon varit med förr.

När vi reste oss talade hon som snörvlat om att man blir lite stel i benen av att sitta. Sen sa hon att hon skulle hem och sova. ”Jag kände mig lite trött i morse, som om jag inte var riktigt, riktigt utsövd.” Jag tänkte, att den kvinnan har inga barn, men jag noterade också tjockan av irritation i luften. Kunde höra sucken av lättnad som skulle utstötas när de sagt hejdå. Från den ena alltså. Snörvlet skulle som vanligt inte förstått något alls. Precis som hon med studentskivan.

Rätt skönt tyckte jag också det var att resa ensam.

Jag har haft några sådana vänskapsrelationer. Med personer som Snörvlet och Skivan. De är ofta totalt omedvetna om vad de håller på med. Känner aldrig tjockan i luften. Och om de gör det förstår de inte att den beror på dem.  Det är ingen idé att ge tillbaka med samma mynt. Det når inte fram. Eller slår fel. Så relationen faktiskt blir riktigt dålig. För Skivan och Snörvlet spelar det inte så stor roll, de hittar snabbt nya bästisar och förtrogna. Och själv blir man ännu lite mer vaksam nästa gång.

Annonser

9 svar to “Med öppna öron på flyget”

  1. Rutan Says:

    Har folk skivor nu för tiden? Var det inte något man hade på 1950-talet?
    Jag känner igen det där. ”Så drager vi kattan en gång till” är ett uttryck från nån kuplett som kommer för mig när jag hamnar i den där tjockan. Och jag känner mig dum och överkänslig.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; studentskiva är en speciell stockholmsk företeelse. Någon gång under våren hyr klassen in sig på en lokal för överpris. Skivan har alltid ett utklädningstema. Ingen maskerad, bara lätt utklädning, absolut inget balstuk. Till middagen som inleder får föräldrar medfölja, även ett knippe lärare. När den undermåliga maten är uppäten går lärare och föräldrar hem, in väller de kompisar som man lyckats sälja biljetter till för att kunna betala den hutlösa hyran. Sen vidtar vanligt disco.

    Min syster är överkänsligast i världen för det där. Men så har hon också en extragräslig kompis som är en karikatyr även av de gräsligaste bloggarna i genren.

  3. frktjatlund Says:

    Det låter inte som någon självvald vänskap. Snarare typiskt påtvingad, som arbetskamrater eller syskon med dåliga relationer. Lång och varaktig söndring, där man inte orkar vara hövliga ens.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; fast jag har faktiskt haft rätt så nära och självvalda relationer med människor av den där sorten. De är ofta väldigt öppna och trevliga, i början. Därför de lätt hittar nya vänner när de gamla droppar av. En del har nog högre tolerans också. Och flyg kanske tar fram de sämsta sidorna hos folk?

  5. Lotten Says:

    Träffsäkert. Och nu sitter jag och funderar på vem av dessa personer jag är… Och kommer på flera fd vänner som kvalar in.
    Tror att resande överhuvudtaget tar fram det sämsta i människor. I alla fall så är det där som mitt tålamod sätts på prov.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; de flesta av oss har nog lite av båda. Men så finns det de utpräglade Skivan och Snörvlet också.

    Jag har varit med om att avstyra resor när jag insett att mitt tålamod inte skulle hålla.

  7. Sara Says:

    Ett alternativ till att ”ge tillbaka med samma mynt” kan ju vara att påpeka på ett icke-konfrontativt sätt (vid rätt tillfälle) att man tycker vännens beteende är jobbigt, och varför. Jag har själv både fått och gett den typen av konstruktiv kritik, och jag är tacksam mot de vänner som har tillräcklig integritet och empati för att göra det.

    Attityden ”fattar du det inte själv så är det ingen idé att jag berättar det för dig” som många har, har jag lite svårt att förstå. I alla fall om inte det viktigaste för en är att man får nån sorts martyrpoäng som bara man själv vet om.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Sara; du har förstås rätt, i princip. Många är alldeles för konflikträdda och väljer att visa irritation i stället för att säga som det är. Eller undviker personen i fråga. Och det är ju himla synd om den faktiskt skulle vilja höra vad det handlar om och försöka ändra sig.

    Men alla är inte riktigt mottagliga för konstruktiv kritik. En del av de där som väcker just den där irritationen jag beskriver i inlägget tycker egentligen att de får för lite plats. De tar kritiken som ett tecken på det. Jag har haft några utomordentliga exempel på det i min omgivning.

  9. Sara Says:

    Anaa: Så är det givetvis. Jag reagerade bara på att alternativet jag nämnde inte ö h t förekom i det ursprungliga blogginlägget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: