Om yrkesetik, lagstiftning och bloggare

Det här har jag tänkt skriva om länge. Några tankar kring det som kallas textreklam och mottagande av gåvor och hur man som bloggare ska förhålla sig till det.

Diskussionen blossade upp i våras när Skatteverket meddelade att de tänkte ta sig en titt på storbloggare och deras förmåner. Då handlade det om skatt. Så vitt jag förstår var skattefogdarna ute efter att om det framgick att en bloggare fick gratisförmåner, prylar eller tjänster, från diverse företag så skulle detta skattas för.

Det blev lite ramaskrin. Några debattörer, bl a i Aftonbladet, ansåg att det var ett påhopp på oskyldiga småflickor som bara hade kul, och glömde bort att de flesta av de ”småflickor” det handlade om numera är myndiga kvinnor med egna företag där de drar in hyfsade vinster.

Flickorna själva försvarade sig med att de minsann inte hade bett om alla prylarna. Det mesta var skräp. Och de skulle aldrig skriva något bra i sin blogg om något de inte gillade. Det där skiter förstås skattmasen i. Han är bara intresserad av om mottagaren har fått ta emot förmåner som de borde ha skattat för. Och det är väl rimligt att skattelagen ska gälla alla. Vi har det ju numera rätt kringskuret med vilka förmåner som får tas emot utan beskattning.

En del debatt kom att handla om ”alla andra tar ju emot”. Bland annat nämndes att kulturskribenter tar emot böcker. Och så var vi inne i en annan debatt som handlade om föreställningarna om vilka mängder av fådda prylar vilken journalist som helst simmar i.

Jag vet faktiskt inte vilka moraliska regler som gäller inom den kolorerade vecko- och magasinspressen, utöver den vanliga yrkesetiken, men i den journalistiska värld jag levt har under min yrkesbana efterföljandet av de yrkesetiska reglerna för journalister blivit allt striktare.  Där står t ex;

2. Acceptera inte uppdrag från utomstående, ej heller inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån i och utanför tjänsten som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist.

På 80-talet jobbade jag som journalist på en fackförbundstidning. Då tyckte vi det var ok att ta emot ”provlådor” från livsmedelsindustrier vi besökte. Vi var ju just fackets journalister och några burkar sylt skulle inte förändra vilken sida vi stod på. Dessutom var livsmedelsarbetarna stolta över sina produkter. Det är inte alls lika ok idag. Min kollega som jobbar på samma tidning nu har aldrig burit hem en syltburk.

Men redan på 70-talet jobbade jag på dagstidning i Borås. De lokala industrierna ville gärna lassa på oss grejer. Jag tog emot en gåva en gång, två stycken behåar från ett underklädsföretag. För att jag var för mesig att säga nej. Men det var allt. Det fanns undantag. Kollegan tvärs över bordet tyckte  vi unga var just för mesiga. Han ringde alltid något av stans företag när hans fru behövde nya kläder. Företagen visste ju att det var han som stod för industribevakningen. Även på  den stora dagstidningen i Uddevalla som jag flyttade till sen fanns en journalist som var känd för att bära hem allt han kunde få med sig. Vi andra rodnade. Några år senare hade det inte räckt med rodnad, båda hade fått veta hut på ett rätt kännbart sätt.

Men alla prylar som skrivs om då? Jodå, det är inte förbjudet att skriva om prylar. Och det finns faktiskt regler för konsumentjournalistiken också. 

Sen har vi då bloggarna. De är inte journalister. De kan väl skriva vad de vill på sina bloggar? De kan berätta att de fått saker som de tycker är jättebra. De kan bära med sig hur mycket goodiebags hem som helst. Och skriva om dem.

Eller? Nu kommer vi ju in på en annan fråga. Den som handlar om Marknadsföringslagen. Den gäller faktiskt även bloggar. Det ska framgå tydligt att det läsaren faktiskt läser är reklam. Reklam som bloggaren har fått ersättning för att skriva. Annars är läsaren lurad.

Men då bedyrar ju inte bara 17-åringa oskulder utan även medelålders slipade yrkeskvinnor att de visserligen fått produkten gratis men att de aldrig lovat givaren att skriva något positivt. Det finns inget sånt avtal dem emellan.  ”Jag skriver ju bara om den där produkten för att den är så bra! Jag skulle skrivit samma sak om jag betalt för den själv!”

Det finns alltså en lag. Och bloggare har anmälts för brott mot den.  Men i verkligheten har inte ett enda fall av smygreklam på bloggar som anmälts till Konsumentverket kunnat drivas till domstol.

När Konsumentverket får in en anmälan om smygreklam i en blogg vänder man sig både till bloggaren och företaget som tillverkar/säljer produkten och frågar om det finns ett avtal dem emellan och om ersättning har utgått. I så fall kan bloggaren och annonsören dömas till böter för att bl a ha vilselett konsumenten. Men svarar de nej läggs utredningen ned i brist på bevis. Hittills har alla svarat nej.

Tjänstemän på Konsumentverket tycker lagarna är för mesiga. Andra tycker det är verket som är för mesigt.

Så smarta företag fortsätter anlita smarta PR-företag som väljer ut bloggare att sprida gåvor och erbjudanden till. De vet att det är en bättre marknad än den stentrista tidningsvärlden. Möjligheterna att nå rätt målgrupper är stora.

Förmodligen finns det i de flesta fall inga avtal. Åtminstone inte skriftliga. Och ingen ekonomisk ersättning. Bloggaren är fakiskt glad och tacksam över erbjudandet den fått. Skriver frejdigt. Och försvarar kritiken med att hon minsan skulle tala om ifall prylen varit dålig. Skriver ibland negativt om något för att bevisa sin oskuld. Så det är ett vågspel företagen gör när de skickar ut sina prylar, menar bloggarna. Jodå, men uppenbarligen framförallt lönsamt. Annars skulle inte verksamheten fortsätta och utökas.

De flesta bloggare må vara tämligen oskyldiga. Men misstanken från en del läsare om att de är ”köpta” när de bedriver textreklam kommer de aldrig ifrån. Det finns alltid de som tycker så, hur mycket bloggaren än avfärdar kritiken som avundsjuka. Hur mycket bloggarna än tycker att lagarna är löjliga och framförallt inte gäller just dem.

Och sen har vi ännu en liten knorr. Om nu bloggaren råkar vara journalist. Eller åtminstone mellan varven utövar  journalistik. Kanske rent av på den tidning hon eller han bloggar för. Så ska han/hon nog se upp lite extra med textreklamen för fådda produkter. För då är vi tillbaka i punkt två av de yrkesetiska reglerna för journalister. Som alltså löd:

2. Acceptera inte uppdrag från utomstående, ej heller inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån i och utanför tjänsten som kan misstänkliggöra ställningen som fri och självständig journalist.

Och till sist; naturligtvis är det  en typ av reklam varje gång någon av oss skriver i bloggen om en pryl vi fått eller köpt. Naturligtvis är det extra reklam om vi dessutom visar bilder på prylen. Och naturligtvis är reklamen effektivare och når fler om den som skriver den har fler läsare. Det vore ju löjligt att påstå något annat. Men det är skillnad mellan att skriva om något man köpt för egna pengar och gillar, och att skriva om något man fått  med givarens förhoppning om att man ska skriva om det.

Annonser

12 svar to “Om yrkesetik, lagstiftning och bloggare”

  1. Evis Says:

    Håller förstås med. En sak som jag undrar över när de jämförde med ”att kulturskribenter minsann får böckeer” är väl det är ändå är tidningen som får recensionsexemplar sänt till sig, inte den enskilda skribenten? Och för skribenten som får uppdraget faller det väl inom det att arbetsgivaren tillhandahåller arbetsredskapen, i detta fall litteratur?

  2. -loa Says:

    Mycket intressant läsning.

  3. Lotten Says:

    Jag har blivit kontaktad av bloggare som vill att vi ska ha ”ett samarbete” kring det jag tillverkar som hobbyverksamhet. Verkligen aktivt. Jag har nappat några gånger. Vid ett tillfälle så la bloggaren upp en tävling där hennes läsare fick vinna ett smycke. Men vid andra tillfällen har de tiggt produkter. En av de bloggarna, en ”vanlig” tjej, lägger upp produkter nästan varje dag. När jag har nappat på det så är det givetvis för att jag vill ha reklam för mina produkter!

    I mitt ”vanliga” jobb har vi regler för vad som kan betraktas som mutor. Mycket handlar om relationen man har just när man får gåvan, dvs kan den som får gåvan ge några fördelar till den som ger gåvan. Om det är ”efter avslutat ärende” så är reglerna lite luddigare. Vår jurist tycker man ska gå på sunt förnuft. Det är inte så svårt egentligen…

  4. frktjatlund Says:

    Min styvfar var revisor för ett stort småländskt glasbruk i början på 60-talet och gissa om vårt hem var nedlusat med Orreforsprylar? Dessutom fick vi varje år en stor trälåda med levande kräftor.

    Dessutom hade vi gratisprenumeration på Allersförlagets alla veckotidningar. Och vi fick alla nästan Baby Björns produkter i present när Ettan föddes.

    Jag skulle inte tro att dagens revisorer har det likadant. Nu skulle det antagligen rubriceras som bestickning. Helt rätt, tycker jag.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Evis; ja visst är det så, litteraturkritik är en etablerad genre med etablerade rutiner. Det rör sig inte om gåvor till enskilda journalister.

    -loa; det finns mycket att säga i detta ämne.

    Lotten; jodå, det har framgått vid tillfällen att bloggare inte bara sitter passivt och ser gåvorna rinna in. Fenomenet finns icke utan anledning med i Sofi Fahrmans bok. Har själv läst storbloggare beskriva hur de ringt upp modeföretaget för att fråga om de möjligtvis har en speciell klänning i rätt storlek, och oj så snällt, den budades till henne inom några timmar, men tyvärr, den var för stor så du budades en till så nu har hon två, så nu lottas den ena ut…

    Ja självklart gör du som du beskriver för att få reklam för dina produkter. Läsaren torde förstå det också. Det är när stora etablerade varumärken med hjälp av PR-firmor gör samma sak som Konsumentverket börjar bli intresserade.

    Jo det finns ju t o m en mutlag som gäller offentligt anställda, ledamöter i styrelser och stiftelser, politiker etc. Ganska hårda pix där!

    Tjatis; det har nog ändrats rätt radikalt. Precis som i den seriösa mediavärlden. Minns i slutet av 70-talet när KF introducerade nya blåvita produkter och jag var på en presskonferens för lokaltidningen. Stora smakprovspåsar var iordninggjorda, men vi bestämde oss alla för att säga nej. Det var förstås helt rätt. Jag hade inte blivit ålagd av min redaktör att recensera produkterna, alltså fanns det inte någon anledning att ta emot påsen. Kan tyckas att vi var något rigida men principen var den rätta.

    Just nu skulle man nästan kunna tro att det pågår något slags kampanj hos en grupp bloggare om att drämma på med produktreklam. För att visa hur löjliga alla lagar, riktlinjer och principer är? Inget oskyldigt tonårspladder utan avsiktligt formulerade inlägg där det tydligt framgår att det är en produkt som bloggaren fått och där produktnamnet tydligt framgår i text och bild, dessutom med mycket positiva omdömen. Jag tror inte det är aningslöshet, jag tror något annat ligger bakom.

  6. Ullah Says:

    Inte riktigt samma sak, men lärare kan ju också bli utsatta för presenter etc. Hörde om ett fall där en professor vägrade ta emot gåvor av en ”hoppfull” student (före tentamen, eller kanske snarare mellan olika tentamina), där hen fick springa undan i korridoren och låsa in sig på sitt rum för att komma undan! Själv fick jag en gång ett litet guldsmycke av några tacksamma föräldrar för mina insatser ang deras dotter och jag kände mig väldigt osäker på om jag kunde ta emot presenten, men eftersom det var efter skolavslutningen och betygsättningen enades kollegiet om att det var OK. (De var iranier och enligt den iranske kollegan som var med i diskussionerna är hans landsmän ”galna” i guld.) Fast nu kanske det blev ”off topic” som det så vackert heter.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; jo men det finns väl yrkesetiska regler för lärare också. Antar att det du beskriver kan falla under samma kategori som Lotten beskriver från sitt jobb, gåva ”efter avslutat ärende”.

    Det får ju inte gå så långt att man blir rädd för att ge bort någonting.

    Pojken här gav en gång bort ett äpple till sin fröken. För att han skulle få mer matteläxa.

    Jag frågade också en gång en svensklärare hur mycket han skulle ha för att barnen skulle slippa läsa Flugornas Herre. Han tillhörde den icke skämtsamma typen och höll en föreläsning för mig om yrkesetik.

  8. Rutan Says:

    Väldigt bra och belysande inlägg! Det här har jag vetat, utan att vara journalist, storbloggare eller skatteexpert, och som aldrig har behövt tänka på bestickning eller inte för egen del. Varför är det så främmande för de som faktiskt tar emot gåvor? Varför är de så okunnigt blåögda? Eller bara påstår de det för att de så gärna vill ha de där grejerna, kunna visa sin nonchalans och kalla det ”skräp”, det som andra måste betala för.

    Det kan handla om avundsjuka (häpp) – en tro att mer etablerade i mediavärlden får ta emot så mycket mer gåvor och nu fick jag det här lilla och då minsann.

    Men trovärdigheten som skribent, såväl bloggare som journalist, faller i mina ögon platt till marken när jag läser en recension av något som tillskickats i tydligt pr-syfte.

    Det är en annan sak, tycker jag, om man t ex ska jämföra kanelbullar; går till fem olika konditorier och berättar sitt syfte, får dem gratis, gör en viktad jämförelse och redovisar resultatet. Eller att ens arbetsgivare ålägger en att göra ett undersökande reportage. ”Är verkligen den här krämen undergörande?”

    Men ”åh, jag fick spa-helg gratis på X-stället, det var helt underbart!” tror jag blir en vink till andra att ösa på med sina produkter och förvänta sig samma positiva omdöme. Vem gillar inte gratis spa-helger?

    En gång fick jag som kommunalanställd en blomma av en person som uppskattat en utredning jag gjort, och som ledde till fördel för henne. Jag blev jätteglad, men det var ändå mitt jobb jag gjort och på betald arbetstid.

  9. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; i det senaste aktuella fallet görs t o m reklam både för produkten och den urgulliga PR-firman som skickat inbjudan…

    Jag fick mottaga ett jättefång tulpaner av en konstnär en gång, efter en recension. Det kändes väldigt fint för det var en superetablerad konstnär som inte precis behövde mina ord i lokaltidningen.

    Smakade betydligt mer illa i munnen när jag fick ett meddelande från ett galleri i hemstaden om att jag hade en tavla att hämta där. Från en konstnär jag inte kände. Honom skrev jag aldrig om!

    Ja jag gissar att många faktiskt tror att ”alla andra” får så mycket mer.

    Annars begriper jag faktiskt inte idiotförklaringarna och uppbragtheten. Eller så är det bara ren och skär dumhet. Dumheten styr som bekant mycket här i världen, tillsammans med girigheten.

  10. cruella Says:

    Smygreklam är det väl knappast fråga om i det aktuella fallet. Väldigt öppen reklam och med upplysning om gåvan och dess avsändare. Som läsare värderar man ju det lika mycket om själva det positiva omdömet om gåvan.

  11. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det där kan det ju naturligtvis finnas olika uppfattningar om, hur mycket man värderar även den typen av reklambloggande. Jag tror jag har läsare som inte skulle bli ett dugg gladare om jag började skriva textreklam, även om jag talade om vem jag fått gåvan av… dom skulle nog helt enkelt bli väldigt paffa. Och som sagt, min yrkesroll förbjuder mig.

    Men jag fattar poängen, att det åtminstone inte är smygreklam. Jag gissar även att det hela är mycket medvetet eftersom det inte är en utan flera bloggare som gör samma sak. Avsikten är jag osäker om, antingen vill de kringgå lagen eller öppet demonstrera att de tycker lagstiftningen är korkad. Vid en prövning skulle naturligtvis inga avtal hittas.

    Bloggarna missar trovärdighetsaspekten. Men eftersom de idiotförklarar de läsare som har kritiska kommentarer så anser de sig väl helt enkelt klara sig utan dem. Och det gör de säkert.

  12. cruella Says:

    Kritiska kommentarer kan man alltid ta till sig och fundera över. Avundsjukeargumentet eller ”argumentet” är alltid lika trist. Och intetsägande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: