Dunka huvudet i dörren

Förstår litegrann goda vännen G som blir rastlös i sitt andrahandsboende. Jag är så anpassbar när det gäller tillfälliga hotellboenden och sånt, kallar snabbt allt för hemma, även en enda säng i ett flerbäddsrum på ett vandrarhem. Ofta förr till mina barns förtret. Men det är skillnad att gå omkring bland någon annans saker. Som jag gör nu i systerns lägenhet. Under förevändning att jag måste jobba. Det måste jag också. Jag måste göra en projektredovisning innan hon kommer hem om några timmar. Annans dator är tursamt nog lättare att känna sig hemma vid än annans köksbord och vardagsrumssoffor.

Enda problemet är att jag slutligen igår bestämde mig för en i hennes drivor av svenska deckare. Och somnade ifrån den fortare än jag anat. Nu är det betydligt mer lockande att sitta på uteplatsen och läsa ut den än att ställa upp pengar i snygga rader på en redovisningsblankett och sammanfatta ett års projektarbete till 1 600 tecken.

Nyttigt att bo ensam här över natten var det. Fick mig att fundera över om jag verkligen vill bo på bottenvåning. Hemma bor vi ju en liten bit upp från marken med balkongen i lagom katt-trappläge. Trodde dock att jag kommit över mina gamla bottenvåningsfobier som etablerades under ett par veckor i en lånelägenhet i Borås för många år sedan. (Jag trodde hela tiden att Elisabeth Höglunds skumma beundrare smög omkring utanför fönstren.) Men igår kom jag på mig själv med att rycka till för varenda ljud – som naturligtvis är rätt många när man har dörr rakt ut i även ett litet bostadsområde – och drog till slut för alla gardiner ordentligt.

Mina barn ringer inte hela tiden och berättar hur de har det. Svarar knappt på sms. Konstigt. Trodde dom skulle skicka sms och mail hela tiden och tala om hur mycket de älskar och saknar mig. Lyckades i alla fall få en kort pratstund med Äldsta igår. Henne kan jag å andra sidan följa på facebook. På gott och ont. Fick veta att hon försov sig första morgonen som jag inte stod och dunkade huvudet i hennes dörr. Dunka huvudet är ett knep jag kommit på i sommar. Det låter rätt mycket och så behöver man inte anstränga sig att hålla sig helt upprätt i halvsovande tillstånd. Kan stå där och luta sig och dunka till ibland. Bara väckt av dotters förvånade fråga; ”Står du alldeles utanför min dörr?” Svar ja.

Annonser

2 svar to “Dunka huvudet i dörren”

  1. malou Says:

    Jag brukade sjunga för mina. På den tiden dom bodde hemma. Dom gick upp, för det gick inte att trycka ”snoze” på mig!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Malou; det är mitt värsta, det jag tar till när inget annat hjälper. Typ ”Ta fram det bästa humör du har, var morgon när solen går upp!” Dom hatar sig vakna, vill bara hemifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: