Det börjades i tid, även 1952

Röjer i gamla papper, de tar aldrig slut. I lådan bland tidiga ungdomsalster och mina allra sista diktförsök i sena 20-åren hittade jag ett litet brev. Först trodde jag att det var jag själv som skrivit, men såg redan på första raden att det inte kunde vara möjligt ”Kära lilla mormor…” Icke skulle jag väl ha börjat ett brev så. Varför min syster gjorde det är en gåta, det fanns inget litet med vår mormor, men hon kanske hade lärt sig att det var så man skulle skriva till mormödrar. Hon fortsätter med en variant på standardfrasen ”hurmårdujagmårbra” för att övergå till huvudbudskapet; ”Nu har vi väntat i två söndagar på mormor. Nu hoppas jag att mormor kommer till lördan på min födelsedag.”

Systern gissade genast att det rörde sig om hennes 9-årsdag 1952. Då hon alltså satt i sommarstugan 1½ mil bort och skrev brev till mormor i stan. Mormor som förmodades sätta sig på bussen för att övervara sommarens begivenhet, systerns födelsedag. Äta nyplockade jordgubbar. För vi hade väl redan då jordgubbar vid stugan? Eller kanske behövde de ännu några år på sig att bära frukt, jordgubbslanden? Systern tycker nu det verkar långt för mormor att gå från bussen, men det fanns ju ingen i släkten som hade bil och kunde köra henne. Det skulle inte hända ännu på flera år. Vi konstaterar att mormodern var i sina bästa år. Hon var född 1885. Den sluge kan räkna ut varför systern tycker att 1952 var hennes bästa år.

Den intressantaste informationen i brevet är dock denna;

”Rolf har fått en tjej som bor på Stången han kom hem klockan 2 i lördags natt. Och han har hämmtat sin bästa kostym i stan för att han ska vara riktigt fin när han ska träffa henne till lördan på dansbanan.”

Rolf är storebrodern. Han hade gott om flickvänner, det minns vi.

Men om året var 1952 var han vid tillfället bara 12½ år!

Detta måste alltså ha varit sommarens händelse. Modern i upplösningstillstånd över pojken som dröjde borta ”halva natten”. Jag förmodar att han cyklade och jag gissar att hon räknade ut alla olyckor som kunde ha hänt honom på vägen. Nedkörd i diken, överfallen av arga hästar/bondpojkar, krossad under den enda bil som färdades på vägarna den natten. Osv. Hon som tio år senare skulle bli bindgalen på mig för att jag dröjde i stegen på en kvällspromenad och inte var hemma förrän vid tio, en ljus sommarkväll.

Men släppte man på Bergs Dansbana in pojkar på 12½? Ens om de hade bästa kostymen på sig?

Systern undrar över det där med bästa kostymen också. Hade han verkligen flera? Vid 12½ års ålder.

Vi kan inte ha misstagit oss på året. I så fall bara med ett enstaka år, språket och stilen i brevet är ett barns, och det framgår att hon har en mycket liten syster som talar babyspråk. Och för resten, om det nu skulle varit året därpå, 1953, så skulle brodern fortfarande bara ha varit 13½. Det är även tidigt det för en kostymgarderob, nattliga utflykter till flickvänner och lördagsdans.

Har inte haft tillfälle att kolla med brodern. Men det gör förmodligen ingen större skillnad, han kommer säkert att bekräfta allt och lite till, samt påstå att vad tjejerna, kostymerna och dansen beträffar så skulle det lika gärna kunnat vara året innan.

Dikterna? Alltså, jag tyckte att jag skrev hyfsat bra poesi redan när jag var 15 och jag kan fortfarande inte se att det jag skrev när jag var 27 är särskilt kass. Men som sagt, jag slutade vid ungefär 28. 28 är en viktig ålder. De flesta har fattat viktiga beslut, varit med om stora förändringar i sitt liv just vid 28. Men att jag inte skulle bli poet hade jag nog redan fattat för länge sedan då. När jag slutade krafsa ned.

—–

Har talat med brodern. Han var naturligtvis mycket nöjd med att på detta sätt få sin försigkommenhet dokumenterad. Tror jag ska förmedla brevets innehåll till hans dotterdotter som är bejublad storyteller.

Annonser

2 svar to “Det börjades i tid, även 1952”

  1. Bloggblad Says:

    Åh, vad mysigt du skriver! Jag riktigt ser alltihopa för mig, både mormor (min var 3 år äldre!) och dansbanan. Men betänk, att innan begreppet ”tonåring” kom, räknades barn som vuxna vid 14… så en brådmogen 12-13-åring?

    Jag skrev poesi i tidig ålder också. Höll på tills jag var 19. Då blev jag refuserad av en tidning, och det tog mig så hårt att jag slutade helt. Skrev enbart nidvisor ända till -95. Jag är mycket glad för att jag tog upp det igen! Fast poesi räknas det nog inte som, sångtexter är annorlunda.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; det enda brodern riktigt tvivlar på är det där med kostymerna. En kavaj minns vi båda från ett foto vid just den här tiden, det måste vara den som avses.

    Jag blev faktiskt publicerad, ett par gånger, i veckotidningar. Första gången när jag var 16, andra ett par år senare. Sen gav jag upp, blev också refuserad. En av de sista dikter jag skrev blev visserligen också tryckt, men det var i en liten kulturtidskrift som jag själv var redaktör för så jag tycker nog inte riktigt det räknas.

    Jag hittade också en hög med rim som jag gjort till en lärarfest i realskolan. Minns att vi satt ett helt utvalt gäng och kämpade en hel lång kväll utan att få ur oss någonting, sedan satte jag mig ensam nästa dag och randade verser på löpande band. Kanske skulle ha odlat den ådran lite mer!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: