Livets täcken

Till slut fick även jag ge upp och inse att mitt vanliga täcke inte är någon bra variant när inomhustemperaturen inte går under 25 nattetid. Ja ja, jag vet, det är ingen temperatur att ens nämna denna sommar!

Men jag gillar inte det där med lakan som täcke. Jag vill att täcke ska ha något slags tyngd. Mellan sov under flera år i våra heta lägenhet i Göteborg under en sån där våffelfilt i bomull. Hon har återgått till den nu. Men jag är inte förtjust i den heller. För lätt. Påminner om sjukhus.

Men vad ska man ha?

Livets täcken radar upp sig, vajar lätt för vinden bredvid varandra…

De tunga vaddtäckena i stugan. Det är mycket minnen från stugan nu, när den snart inte finns mer. (Igår var det en båt brodern och jag kom ihåg.) Lite fuktiga lakan, vanliga vita över- och underlakan, stramt bäddade på mjuka bolster och med de tjocka skära täckena, det fanns ett stort rött paisleymönstrat också, de första vårnätterna kompletterade med gulgröna stickiga yllefiltar. De höll värmen hela natten och innan man kröp ur det tunga höljet sprakade den första morgonelden i köksspisen. Ett par av dem tog sig till Göteborg, långt senare, blev de första madrasserna till Äldsta i min gamla barnsäng. För att det skulle bli mjukare köpte jag ullvadd hos antrisarna och fyllde ett av de gamla stora kuddvaren med som extrabolster.

Duntäcket, det riktiga norska, köpt i Oslo kanske 1960, med påslakan, familjens allra första, följde med resten av hemmalivet, dunet gled iväg med åren, behövde skakas rätt allt oftare. Men täcket var så lagom, formade sig efter kroppen, gled inte iväg. En gång när hemma fortfarande var just där men jag bodde någonannanstans hade modern bäddat med nya grönmönstrade lakan som jag fick ta med mig när jag åkte igen. Liljekonvalj, linnéa, nyckelpigor och ormbunksblad. Ett örngott finns ännu kvar.

Systerns första egna, i första lägenheten, till Ikeasängarna, hon sover i en av dem fortfarande. Men täckena är döda. De vita med blommönster. Moderna, helsyntetiska, inga lakan stannade kvar vid den glatta nylonen. Mysigt med den där syntetvärmen en liten stund, tills täcket gled i golvet.

Första Englandsresans blanka vadderade överkast. Som inte togs av om nätterna, lakanet veks försiktigt ned över. Mellan lakanet och överkastet oräkneligt antal filtar, tungt, stramt och alldeles underbart. Skulle förstås följas av fler liknade. Många. Mest av allt det hos hyrestanten på Green street, ett vaddtäcke också. Så sängen var det enda varma stället, förutom stolen framför köksspisen och barerna om kvällarna. Iskall nästipp, mössa och vantar, men varm kropp, doft av torveld utifrån.

Första alldeles egna täcket, ett i en oändlig rad. Till första studentrummet. Efter en natt under militärpälsen. Ljusgrönt var det utanpå. Två lakansbyten. Papperslakan i nöd.

Andra duntäcket, köpt för arvepengar, hade ju bestämt att farbrodersarvet skulle gå till varma saker, vargpäls och tjockaste duntäcket, hemburet i triumf. Vargen var mig till större glädje. Dunet passade inte ihop med modern byggnadskonst, efter månader simmande i svett gav jag upp, skänkte till systern. Men kom hon inte i klimakteriet just då? Stackars dyra fina täcke, jag vet inte vart det tog vägen sen.

Från alla de där andra sängarna, de som inte var mina, minns jag bara ett. Dun det också. Det största och bredaste som stulits från ett bättre hotell och fraktats över Irländska sjön, förmodligen i sitt bruna lakanshölje. Barn hade jag så när planerat under det där täcket, mitt i 30-årskrisen. Kliande skabbutslag hade jag när jag stängde dörren till 5 Ardee street bakom mig för sista gången, tidig påskdagsmorgon 1980.

Alla hotelltäckena, i sina vita krispiga eller silkesmjuka höljen. Och så de på de kala charterhotellen i Sunny Beach. Tunna grå filtar som syntes under de ovala hålen på mitten, slitna underlakan som sytts ihop till lakanspåsar. För lätt, för tunt för svala juninätter, vi bredde badlakanen som vi köpte i marknadsstånden över. Grälla Disneymönster, ett hänger över en stol på balkongen, ett annat dumpades som övervikt i ett annat land.

De blev mer anonyma sen, täckena. Paketlösningarna med kudde, vars innehåll förintades samtidigt som varen krympte. Extrapriserna från Jysk. Inget att minnas. Minns mer lakan. Den käcka familjen med var sin sidenpåse i fodral. Alla bar sitt eget. Äldsta fjäskade oftast till sig riktiga lakan av värdfolket. Pojken sparkade till slut upp alla sömmar i sitt, det ska bli toile, men de andra tjänstgör, reser runt i Sverige och Europa. Jag har två, när Äldsta inte vill kännas vid sitt.

Vad långt det blev, så mycket det blev. Och ändå har jag inte nämnt mina två ylleplädar, en lila och en gul, och när de finns kvar men inte jag så kommer ingen att veta vilken det var jag vävde, för de liknar varandra och ingen kommer längre att minnas att jag våren 1970 hade en orangebrungrön period som till och med kunde slå över i gult.

Kanske ska jag testa en av dem i linnepåslakan inatt? Lin och ull, det kan väl aldrig bli fel?

Annonser

6 svar to “Livets täcken”

  1. Tobias Says:

    Lakan som täcke är fruktansvärt

  2. Annaa Mattsson Says:

    Se där, där fanns det en till!

  3. Rutan Says:

    Tungt täcke ger trygghet, det vet man i vården. Jag skulle vilja pröva ett sånt där bolltäcke.

    Vaddtäckena var härliga, men jag minns inte att de tvättades. Jag gillar mitt nytvättade syntettäcke, och allra bäst på vintern med en rejäl filt över.

  4. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; men jag har nästan varje gång jag vårdats legat där och frusit under tunna filtar. Och avskytt när man ska ”ligga ovanpå” och bara får en sån där fisslig liten filt. Visserligen varmare än man tror men så lätt, så lätt.

    Nä, de tvättades nog inte alls. Å andra sidan var det inte så varmt att man svettades som man gör nu för tiden.

    Det finns utmärkta syntettäcken, ett av barnen har förstås ett riktigt bra täcke, så småningom kanske det blir mitt. Men de är anonyma.

  5. frktjatlund Says:

    Jag gillar inte heller lakan som täcke. Lite tyngd vill jag ha. Men jag längtar inte alls tillbaka till barndomens vaddtäcken bäddade med enkla lakan. Antingen var täcket alldeles för hårt omstoppat så man knappt kunde andas eller så gled det av under natten. Uppfinningen av påslakanet har inte fått tillräcklig uppskattning. Om ni frågar mig.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; naturligtvis var påslakanet en fantastisk uppfinning! Jag var mycket stolt över mitt första. Jag vill inte ha vaddtäckena och enkellakanen tillbaka, men jag vårdar mina minnen av de där speciella nätterna i stugan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: