Avkanonisering

Olika uppfattningar hade vi i natt, Äldsta och jag, om vilka papper efter hennes far som ska sparas. Större delen sorterades förstås för mer än 10 år sedan. Då åkte det som kunde vara intressant ur miljörörelsehistoria till folkrörelsearkivet medan politisk och akademisk karriär åkte till energiåtervinning. (Svårt att skilja på sånt papper som gick att återvinna och sånt som var för gammalt, vi valde förbränning av allt.) Vi räknade med, den osentimentala vännen som hjälpte mig sortera och jag, att det fanns andra som arkiverade just politiken och det akademiska. Det som var värt att arkivera.

Jag pratar nu inte om några pärmar. Jag pratar om papper som fyllde en normal grovsopkontainer i ett soprum. Det vi tog till arkivet fyllde en stor familjecombi som släpade i backen  när vi körde över trottoarkant. Mannen sparade på allt. (Evis har sett hyllmeterna.)

Det fanns personer i just miljörörelsen som tyckte vi gjorde fel. Miljökampen och politiken fanns i ett gemensamt sammanhang på 70-talet, borde arkiveras tillsammans. OK, i så fall hade det behövts någon insatt person som ägnat tid åt att sy ihop de sammanhangen, antingen på folkrörelsearkivet eller helst  innan vi fraktade materialet dit. Jag såg för mig att just jag skulle få fortsätta släpa hans papper genom livet, så vi valde den drastiska, historielösa och osentimentala vägen. OK, vi hörde av oss till hans närmsta forskarkollega som sa ”bevare mig väl, jag har för mycket papper redan och det som är tryckt finns arkiverat”. Precis som jag trodde. Kamraterna i politiken svarade inte ens på förfrågan om att komma och kolla. De visste förstås bättre.

Av det mer privata har jag tagit mig rättheten att slänga allt som rör vårt tidiga mer eller mindre gemensamma liv. Dvs alla brev från mig. Och vissa andra, utan att gå in på detaljer. Nej, barn har inte självklar rätt att ta del av allt i sina föräldrars liv. Det ska man tänka på när man sparar gamla papper. Vill jag verkligen att mina barn ska läsa detta? Kommer de att förstå mig bättre då? Behöver de förstå allt? Blir svaren ja ska man förstås spara. Annars slänga.

Nu fanns det kvar en del annat. Bland annat dokumentation från studieresan till Canada och USA på 60-talet. Med både Greyhound-biljett och instruktioner om hur man beter sig på amerikanska hotell. Och prisuppgifter på sånt som man förväntade sig att svenska KTH-studenter skulle vilja beställa in på lokal. Juice, fruktsallad och coke. Kaffe och te. Vi pratar om teknologer i dryga 20-årsåldern. Terylenebyxor, beige banlonpolo/polyesterskjorta och slips, opressade kavajer, kort rak lugg. De finns dokumenterade. Söp förstås som svin på kårfesterna. I ångest över oskulden.

Men bort bort, sa jag och förpassade till grovsoppåsen, det och det mesta jag fann. Träiga uppsatser, dagboksutkast, brev till och från gamla flammor och kärestor. Ja, han gjorde kopior på särskilt viktiga brev! Pojken satt bredvid under mitt slängprojekt, höll med om allt jag frågade men varnade för att han nog inte var av det rätta nostalgiska virket för att avgöra. Det kunde finnas andra åsikter. Än att det enda som var värt att spara var en trave miljöpapper till och ett kuvert med födelsebevis och -annons från 1943.

Han hade rätt. Kvar kvar, utropade dotter, hemkommen från lokal där hon inte beställt in juice och fruktsallad. Först om den där studieresan. Sedan tog hon för säkerhets skull hand om hela grovsoppåsen för kontroll. Kastade sig över papperen det stod Dagbok på, några få, från 1977. Vad gör man? Hon är fyllda 21, fadern död sedan 12 år, papperen skrivna innan min tid. Att jag sa att de borde ligga kvar i skräpet uppmuntrade snarare till läsning.

Så där satt hon och skrek efter tio rader ”du kunde väl sagt att det var så privat!” (???) och saker som ”hade jag fått det här brevet skulle jag bett honom dra åt helvete och aldrig visa sig igen!”

Uppsatser för resten, varför spar även mediokra skribenter sina uppsatser? Ja, Mannen publicerade sig så småningom, flera gånger om, om än inte i skönlitterär form, men ända in till studentexamen skrev han ohyggligt torftigt. Med betyg därefter. Men jag antar att om man är nog övertygad om sin briljans så tycker man även sina B+ är värda att bevara åt eftervärlden. Tyckte även dottern.

Hon tog med sig kassen in i sängen, till slut, ser jag nu. Somnade väl med alla breven från den gamla finska flamman.  Henne som han återtog kontakt med när det skitit sig med den danska men som lade benen på ryggen eller snarare slutade lägga breven på lådan när hon insåg att det fanns en svensk också. Och han själv började ana att Peter Pan-livet bara var en dröm. Då var han typ 43½.

Själv har jag givit upp. Jag spar resten tills Mellan kommer hem. Hon får vara med och avgöra det resterandes öde. Utom miljöpapperen. De behåller jag. Jag ska omgående visa kollegor brev om 32 år gamla organisationsstrider. Skulle kunna vara skrivna idag. Av samma person! Det tycker jag är roligare än självupptagna brevkopior till gamla flammor.

——

Jäklar, först nu såg jag att rubriken blivit felstavad! Tur jag hann ändra innan några gamla flammor hörde av sig!

Annonser

16 svar to “Avkanonisering”

  1. Bloggblad Says:

    Och jag som länge funderade på vad det var för ett ord som glidit rakt igenom min bildning…

    Är det manligt det där med att spara? Jag har hört om många män som hamstrar och hustrur som rensar ut. Här är det också så – jag ägnar stora delar av mitt sommarlov till att slänga, räknar kallt med att ingen är intresserad av att läsa gamla anteckningar. Brev kastar jag direkt när jag läst och besvarat – och dagböckerna… i år är det 10 år sen jag började skriva dagligen, och är på nr 28 nu. Men nu tänker jag bränna ett års skrivande i taget (efter att jag läst – jag har inte läst hälften bakåt) och maken har lovat att bränna om jag inte hinner. Ingen ska få läsa!

    Men jag är himla glad över att mamma aldrig gjorde slag i saken och brände hennes och fars 3-åriga brevväxling innan de fick gifta sig. Flera hundra brev – som gav mig en helt ny syn på mina föräldrar och den tid de levde i.

    Men den käre maken – han slänger INGENTING! Som tur är köper han sällan nåt heller, det är mest delar från datorer och sladdar och elektronik som översvämmar hans delar av huset. Papper får han nog av på jobbet.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; men äsch, det blev ju felstavat en gång till i stressen! Nu är det rätt; avkanonisering.

    Jag tror det är väldigt olika det där med att spara. Jag har en syster som sparar på allt, t ex.

    Mannens far var likadan eller värre med sitt sparande. När jag röjde dödsboet sedan svärmodern dött möttes jag av ett fullproppat radhusförråd. Det hade sett likadant ut sedan slutet av 50-talet när de flyttade dit, hyllmeter efter hyllmeter av saker som aldrig varit framme sedan dess.

  3. Sara Says:

    Jag håller helt med om att man ska ta en funderare över vad man vill att barnen ska se. Helst ska man fundera över vad man vill bespara sina barn från att se också. Min pappa dog för 1½ år sedan, och han hade hamstrat allt från officiella papper över privatkorrespondens till gamla lönespecar. Det var skräp från 50-talet och framåt, inklusive saker i hans liv jag helst sluppit veta. Jag slängde allt utom korrespondens mellan honom och min mamma på den tiden de var kära. 4 banankartonger fulla blev det bara med pappersskräp.

  4. ab Says:

    Ack ja… när man skriver brev till folk skriver man även till deras kommande fruar, barn och barnbarn! 😉

    Vissa saker är man hjärtinnerligt glad att någon sparat, som just föräldrars brevväxling som kan förklara saker man inte förstått men kanske skulle vilja förstå. Där hade jag gärna sett lite mer i min mors kvarlåtenskap, men hon måste ha rensat ut just sådant som egentligen borde angå mig. En gammal skrivbok där hon skrev upp alla filmer hon såg en vinter på fyrtiotalet är skoj att läsa, och kommer att få vara kvar (hade hon fler, slängde hon dem själv, tack och lov).

    Ville B att hans ungar skulle läsa hans gamla kärleksbrev? Slog det honom det där sista året att han borde rensa ut? Jag har en känsla av att han var koncentrerad på att helt enkelt leva så länge det var möjligt. Vilket kanske bör lära oss andra att ta tag i det där INNAN man får annat att tänka på.

  5. ab Says:

    Jag tar tillbaka smilyn där uppe. Egentligen är det inte särskilt kul.

  6. ullisar Says:

    klokast i hela detta intressanta inlägg: barnen har inte bara inte rätt, utan borde också inte ha vilja, att ta del av föräldrarnas barnlösa liv!

    ps. å så blir jag förstås nyfiken på hur du stavat 😉

  7. Annaa Mattsson Says:

    Sara; så där var det i Mannens gamla föräldrahem också. Från hans pappa fanns varenda liten kassabok kvar, man kan bara undra varför!

    Av alla mängder av brev fann vi dem som var skrivna av hans faster på den gamla uppstyckade fädernegården i Jämtland mer intressanta än korrepsondensen mellan föräldrarna. En hel familjekrönika sammanfattad i brevform.

    Annika; ja jag tror att mina anteckningar om favoritkläder och låtar från 60-talet kan vara mer spännande än breven från mina brevvänner… Jag slängde alla fådda brev utom ett litet fåtal i vintras. Finns ingen glädje för någon i dessa, inget att förstå.

    Man kan undra över hur både B och andra som sparat allt tänker. Vad vill de egentligen? Vad är det för mening med all denna sparade dokumentation? Att t o m sitta och kopiera brev, en del för hand, som man skrivit till andra. Jag visste att han gjorde det, undrade varför, och fick svaret att han ville ha dem kvar för att själv förstå hur han tänkte.

    Inte slog det honom sista året att han skulle rensa ut, det hade ju varit det samma som att acceptera sitt öde. Det finns ju inte heller en enda tanke nedskriven från det året, varken för hand eller i datorn.

    En betydande rensning har jag ju gjort för länge sedan medan barnen, läs Äldsta, var för små för att fundera över att sätta klorna i dem.

    Ja, jag tror man måste tänka som Bloggblad för att slängandet ska bli av. Fixa det medan man är frisk.

    Hade en rätt hetsig diskussion med en vän igår om det där med att spara. Han tyckte jag var galen som slängt något utan att låta barnen läsa först, gällde i princip även mina egna papper. Ja, det kan finnas sådant som skulle bidra till förståelse, men frågan är förstås alltid vad det tjänar till. Kanske ska man framörallt försöka vara så ärlig som möjligt mot sina barn när man är i livet. Du förstår nog också varför jag valt rubriken, som till slut blev rättstavad.

    Äldsta hade en reflektion av ett något annat slag, hon förundrades över mängden ord som fästs på papper. Dessa oändliga utläggningar om känslor som öppnade sig i den där kvarglömda hängmappen. Hur orkade folk bara hålla på att analysera sig själva och sina relationer så där undrade hon! På den frågan finns det förstås flera svar som både handlar om tidsanda och person.

    Brevet från vännen Tord B om en allvarlig organisationskonflikt i slutet av 70-talet hade vi roligt åt över en öl igår, en föreningskollega och jag. Eller så borde vi kanske tagit bort smilyn vi också. För sorgligt aktuellt var det, ett långt uppslitande brev som inte med ett ord nämnde vad konflikten gick ut på.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; ordet är korrekt nu, men har sett ut på några olika sätt det senaste dygnet. Först fick det en stavelse för mycket, sedan upptäckte jag att det stod An… istället för Av…

    Det var Evis som använde uttrycket första gången just om Mannen. Det blev väl mycket som liknade helgonförklarande just efter hans död.

  9. ab Says:

    Nå – hur mycket korrespondens fanns det som gällde mig? Från och till?

  10. Annaa Mattsson Says:

    Annika; inte mycket, vet egentligen bara ett utkast till ett brev som M ögnade igenom, jag tror det var från den läsningen citatet ovan är hämtat. De riktigt långa och många arken kom framförallt från en annan annan relation.

  11. ab Says:

    Citat? Menar du dotterns reaktion?

  12. Annaa Mattsson Says:

    Annika; ja, det där med ”hade jag fått det där brevet så…!”

  13. ab Says:

    Lustig känsla. Här sitter jag och undrar över ett brev till mig som jag inte känner till men din dotter har läst.

  14. Annaa Mattsson Says:

    Annika; du kan ju trösta dig med att hon inte vet vem du är, att det inte var från utan just till dig och att hon inte sparat det till eftervärlden.

  15. ab Says:

    Men se det får jag inte?

    Och hur kan hon undvika att veta vem jag är, förresten? Läser hon aldrig din blogg?

    Men jag skulle gärna vilja säga till henne (utan alltså haft förmånen att se detta brev) att hon inte ska döma sin pappa utan vidare bara på grund av det, eftersom hon ju inte har en aning om vad som hände mellan oss två. Saker och ting var komplicerade.

  16. Annaa Mattsson Says:

    Annika; jo men visst får du se det! Självklart! Kassarna är inte utburna. Jag kan be henne fiska upp det ur gömmorna.

    Nope, hon läser i stort sett aldrig min blogg. Om din existens visste hon nog, men det jag menar är att hon knappast har någon bild av vem du är, ens hade ditt namn. Du får tänka på att hon var åtta år när Björn blev sjuk, hade inte hunnit börja fråga ut om det förflutna som tonåringar gör.

    Det tror jag hon har alldeles klart för sig, att enstaka brev inte berättar några hela sanningar. Det behövs mycket mer. Kanske ännu ett problem med att låta eftervärlden ta del av ens gamla papper. I text går också många nyanser förlorade. Jag tyckte nog själv en gång i tiden att B var en mästare på att sitta och fila till drastiska formuleringar i brevform. Hade M sett de breven hade hon sagt samma sak.

    Nu har släkten hört av sig och vill ha så mycket gamla papper från farfarssläkten som möjligt för resten. Så dags efter 17 år! Jag stod ensam och röjde förrådet i Högdalen till slut, helt snurrigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: