Man får inte vara för känslig

Äh, jag tycker inte man får vara för överkänslig!

Den här krönikan handlar om en änka vars make efter sin död fick ett brev från försäkringsbolaget där han ombads fylla i en enkät, fick visst biobiljetter för besväret. Slarv förstås och efter några varv med bolaget bad själva VD:n om ursäkt och skickade en kompensation i form av ett NK-presentkort på 1 000 kronor som  plåster på såren. Då blev änkan sur för att ersättningen var för liten.

Puh säger jag! Jag har berättat om min historia förr, men drar den gärna igen:

Mannen gick ur tiden i september 1998. Någon dryg månad senare fick jag  ut hans livförsäkring.  Handläggaren antydde då att det kunde hända att han ändå skulle få ett inbetalningskort för 1999. Datorn skulle kanske inte hinna med, och jag skulle förstås inte betala. Det gjorde jag inte, även om det var lockande.

 Det kom faktiskt inga krav, men hösten 1999kom ett brev från försäkringsbolaget till maken. Han blev erbjuden att köpa in sig i ”marknadens ledande fonder” för att  ”trygga sin ålderdom” under devisen ”ett bättre liv”. Jag mailade  bolaget och förklarade situationen, dvs bristen på både ålderdom och liv att leva, bättre eller sämre, skit samma.

Förmodligen väntade jag mig ett snabbt urskuldande svar. Det kom inte. Det var alldeles tyst i ett par veckor. Sedan kom inbetalningskort för år 2000. För livförsäkring och olycksfall.

Då ringde jag upp bolaget. Det tog lång tid att komma till rätt person eftersom alla tycktes ha oerhört begränsade arbetsuppgifter. Med tanke på nivån på samtalen är det säkert bara en fördel. ”Skadeanmälan? Död? Oj! Nej, jag vet inte. Datan. Redan 1998? Ojdå.”

När jag framförde mina funderingar om att försöka få ut livförsäkringspengarna en gång till  märkte jag en viss oro. Så den siste handläggaren lovade göra allt hon kunde för att dödför-klara maken för bolagets dator. Hon bad faktiskt om ursäkt också.

En vecka senare kom ett nytt brev – till maken. Där meddelades att det inte bara gick att säga upp en försäkring hur som helst via telefon eller mail, den måste annulleras av försäkringstagaren själv på bifogad blankett. Brevet var undertecknat med handskrift och telefonnummer. Jag kände igen namnet. Det var henne jag skickat alla papper, då för drygt ett år sedan. Dödsfallsbevis och sånt. Fast det kunde ju inte hon komma ihåg så hon sa oj och död och ojdå. Och det var inte hennes fel utan skadeavdelningen som inte meddelat henne själva dödsfallet. Då sa jag inget alls mer för någonstans måste man sätta stopp och fråga sig vad meningen med själva livet är.

Jag hörde aldrig mer av försäkringsbolaget, äntligen hade väl automatiken hunnit ikapp verkligheten. Definitivt blev jag inte erbjuden någon kompensation. Jag hade tyckte det varit helt ok med ett presentkort på 1000 spänn.

Annonser

7 svar to “Man får inte vara för känslig”

  1. frktjatlund Says:

    Jag läste också artikeln med samma reaktion. Hur kan man ta så illa vid sig över automatgenererade brev från en taskigt underhållen databas?

  2. Annaa Mattsson Says:

    Tjatis; jag har hört dem som rivit upp himmel och jord över att den döde fått en påminnelse om en tid hos optiker eller så. Handlar om att sätta sig själv i centrum, all uppmärksamhet på mig, alla ska veta att jag blivit änka annars blir jag djupt kränkt.

  3. åsa Says:

    Själv födde jag en son, som dog efter tio timmar,( ja, det var ju många år sedan)
    Månaden efter fick jag ett väldigt spydigt brev från soc/barnavårdsnämnden som det hette då, att ”för mitt barns bästa” så skulle jag OMGÅENDE kontakta dem för faderskapserkännande/bevis eller något sådant för ett barn hade rätt till det!?!?
    Ringde då upp dem och frågade om de inte fått upplysning om att mitt barn dött, eftersom de fått uppgift om födsel så måste de ju ha fått uppgift om dödsfall…men, det enda de sa, det var att jag var väldigt ”obstinat”..med andra ord var jag uppkäftig!
    Det enda jag ville ha, det var en ursäkt för att de hade betett sig så illa..
    Kommer så väl ihåg känslan när jag öppnade kuvertet och såg vad det innehöll..
    Ha dé!

  4. Annaa Mattsson Says:

    Åsa; hemsk historia! Ingenting var bättre förr och datorn gör fortfarande fel.

  5. ullisar Says:

    men Åsa, vilken vidrig historia. fasansfull. att du förlorat ett barn naturligtvis, och sen uppå det få stå ut med en så otäck människa.
    jag beklagar din fruktansvärt sorg, även om det är många år sedan finns ju barnet för alltid hos dig.

    och Annaa. du är så otroligt stark som kan dela med dig av så personliga tankar i din blogg. hejja dig!

    ps. för att bättra på ”det var sämre förr” kan jag berätta om när min mamma födde ett dött barn för nästan fyrtio år. då möttes hon nog av en helt annan medmänsklighet än är brukligt idag. eller ska jag skriva omedmänsklighet? usch. fy. hoppas dessa människor på sin ålders höst förstår vad de har gjort.

  6. ullisar Says:

    ”för nästan fyrtio år sedan” ska det naturligtvis vara…

  7. Annaa Mattsson Says:

    Alla; En rekflektion är förstås att människor alltid har haft anledning att ta mer eller mindre illa vid sig av saker som hänt runt omkring dem. Men benägenheten att ringa kvällspressen var inte så stor förr och den kategorin som ringer är nog i allmänhet inte de som blivit allra värst drabbade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: