Det som bara inte blev av

Plötsligt är det playmobil över hela vardagsrumsgolvet. Samtidigt som Pojken har givit sig iväg till sin första dag i Uppsala. Allt på en gång, precis som man kunde vänta.

Något oförberedd var han, har inte ens varit och kollat själva stan. Kompisarna tog en cykeltur dit i somras, själv hade han planer på att ge sig av med tåg över en dag men det blev liksom inte av. Jag hoppas det inte ska förfölja honom genom livet, inte att han inte kom iväg till Uppsala för att reka, utan det där med ”det blev inte av”.

Alla har vi väl såna där ”det blev inte av” i bagaget. Somliga mer och somliga mindre. Viktigast är väl att man inte blir bitter och inte skyller på andra. Om det inte är andras fel förstås. Jag har alltid lidit med romanhjältar som hindras av sina föräldrar eller av konventionen, det är ofta samma sak, i sina planer. Även om det bara är i relativt små saker, inte de stora livsavgörande valen.

De värsta oförrätterna, det var väl det man inte fick göra, utan någon annan förklaring än föräldrars maktbegär och/eller rädsla för det okända. Väskan som modern bar hem till mig i stället för den där resan till en kompis som jag längtade så efter, den satt som en tagg mellan oss resten av livet. Hade vi kommit överens om den där väskan hade det varit en sak, nu köpte hon den på eget bevåg och kom hem med som en bekräftelse på sitt beslut. Jag avskydde den, använde den knappt och gav bort den till systern några år senare. En fånig brun väska i stället för en resa till Småland! Det var inte pengarna, biljetten kostade inte så många kronor mer.

Det lärde jag mig av henne, att inte sätta mig på barnen för min egen skull, inte bli den som gjorde att planer inte blev av. (Sen tycker de förstås att jag gjort dem oförrätter ändå, flickorna har listor.) Men tvärtom vet jag inte riktigt hur man gör, där känner jag mig maktlös. Det finns en viss gräns för hur mycket föräldrar kan hjälpa sina barn med att få saker att bli av. Den blir skarpare med åren, man måste välja sina strider och så småningom sluta ta dem. Hoppas på att det ska ordna sig ändå. På något sätt.

Sen måste man förstås komma ihåg att det inte är föräldrar som har tolkningsföreträde för vad som är viktigt. Utom just nu playmobilen då. Den ska åtminstone sorteras upp! Det ska inte bli min lott att släpa med mig fem flyttkartonger gammal plast för att ”det inte blev av” att ens sortera upp den.

Annonser

2 svar to “Det som bara inte blev av”

  1. -loa Says:

    ”Det har liksom inte blivit av, liksom” är ett handikapp som hemsöker mig alltför ofta.
    Tyvärr är det alldeles för lätt för mig att ta till den meningen. För det mesta drabbar ”inte bli av-andet” bara mig själv. Som tur är.

  2. Annaa Mattsson Says:

    -loa; ja, så länge det bara drabbar en själv så får man väl stå själv också för sitt lidande och sin ev bitterhet. Men jag kan faktiskt lida lite med gamla pojkvännen, som jag inte sett på 33 år, för alla hans ”det blev inte av”. Jag vet inte ens om han lidit själv, men jag tyckte det var så sorgligt med alla hans stolta planer som krympte ihop till ett jobb han vantrivdes med och ett familjeliv han knappt stod ut med i en hemstad han aldrig kom ifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: