Inte hört, inte sett – om skolgympan igen!

Jag har skrivit många krönikor och blogginlägg om skolgympan. Jag hittar inte nu det blogginlägg som fortfarande lockar läsare. Framförallt tror jag det är ungdomar som hittar på något vettigt medan de skolkar från skolgympan.

Som många andra läser jag häpen kommentarerna från den där utredaren från Skolverket som inte hade en aaaaaning om att var femte elev är borta från skolgympan. Har hon inte hört något, inte sett något?  Jag tycker var femte låter väldigt lågt.

Jag blir också väldigt trött av att höra både goda vänner och kardiologer på kongress i helgen utropa ”mer skolgympa!” som lösning på i stort sett alla hälsoproblem. Men jag fattar att vännerna är av typen som fångats av träningskallet på äldre dagar, och glömt allt, alternativt hörde till eliten på gympalektionerna. De begrep aldrig något om de våndor vi andra hade. Det gör förstås inte deras barn heller.

Jag skulle kunna skriva tio inlägg till, med hemska, vansinniga minnen från mina barns skolår. Inte ens i efterskott är de roliga, flickornas ögon kan faktiskt tårfyllas när de pratar om dem och då är inte mina flickor av den gråtmilda typen.

Men jag hinner inte nu, så jag publicerar i stället ett kåseri från Mål&Medel från förra året. Skrivet av mig alltså!

Som möjligtvis redan för något år sedan noterats så håller jag ju på att avveckla den andra fasen av min skoltid. Den som förälder. I vår genomlids sålunda den sista gympan. Det går jämförelsevis lugnt till, gossen packar själv sin påse varje måndagsmorgon, skyller inte högt på sin mamma om kläderna är i halvmögligt tillstånd efter att inte ha blivit uppackade veckan innan. Det är en mycket snäll gosse. Framförallt är han känslig för höga ljud.

 Läraren håller sig också förhållandevis lugn. Har inte som kollegor på andra Stockholmsskolor tvingat ned eleverna i en isvak, tagit upp dem igen och låtit dem analysera sina reaktioner. Ännu. Uppstår detta lovar jag att rycka ut, det kan bli intressant för eleverna att studera hur en vuxen man reagerar på att utsättas för stress och chock av vuxnare kvinna.

 Egentligen är det ett under att vi stått ut med alla dessa självförverkligande gympalärare. Jag har aldrig förstått vad varken de eller läroplanen är ute efter. Skolgympans mål borde väl vara att få så många elever som möjligt att röra sig så mycket som möjligt för själva folkhälsans skull? Folkhälsa handlar ju inte om individer utan statistik och då är det väl bra att så många som möjligt mår bra? Annars blir inte statistiken bra även om enstaka sportfånar mår jättebra.

 Och då undrar jag försynt vilka studier som visar att folkhälsotalen blir bättre av att tvinga elvaåriga tjejer utan bollsinne utöva lagsport tillsammans med, eller snarare bara mot, tungt bollberoende pojkgäng? Eller av obligatoriska tävlingsmoment i höjdhopp? Utan föregående träning. Och annat som uppmuntrar enbart en sak; smitning. När tvingar en musiklärare någonsin en elev som knappt hållit i en fiol att tävla i just fiolspel? ”För klassens skull!” Jag bara undrar!

 Det var bättre förr. Jag genomförde under hela min skoltid ett enda höjdhopp med saxteknik  och höll på att bryta käken. Med mitt eget knä. Jag hade blå elastabyxor med hälla under foten, eftersom min mamma inte heller packade mina gympakläder, och hade på något sätt fastnat med stortån i andra fotens hälla på väg mot ribban vilket innebar ett extra schwung när den lossnade.

Ingen, varken lärare eller elev, kom efter att ha burit ut mig ur idrottshallen, någonsin på tanken att jag skulle tävla med klassen i något annat än uppsatsskrivning. Jag behövde aldrig som dottern skriva på listan över trauman från barndomen; ”När mamma tvingade mig till Slottsskogsvallen.” (Ja, jag var manipulerad av läraren, erkänner!)  Det skulle i så fall varit en syn för gudar med modern i dräkt och hatt pinnande uppför Skolgatsbacken mot Rimnersvallen med mig i värsta modsmunderingen i släptåg!

 Vi hade en gammal militär som lärare den gången. Andra kan ha haft värre gamla militärer men mina var bra. De hade haft sitt. Slängt pojkar i isvakar och fått upp dem i tid under skenet att göra män av dem. Nu gick de omkring som vanliga fast mer spänstiga lärare i polotröjor med visselpipor om halsen. Marschera på rad fick vi göra, det var rätt kul och lagom ansträngande, trots att jag har en gen från fadern som gör att fötterna tar små mellansteg. Han blev malaj i det militära, men mig lät majoren vara för jag skulle ju inte bli man. Jag lärde mig för resten inte dansa hambo heller för den där genen.

 Sen kom den moderna tiden med utbildade gympalärare ikapp även mig och ämnet gick därmed ut på en enda sak; komma undan. Nu gör jag det. En gång till. Men med mer bitterhet än glädje för jag fattar fortfarande inte skolgympan. Det är därför stor risk att jag kommer igen. Lärarna har väl mail även i framtiden. Eventuella barnbarns, menar jag.”

 

Annonser

11 svar to “Inte hört, inte sett – om skolgympan igen!”

  1. frktjatlund Says:

    Själv hade jag inga problem med gympan. Däremot Maken som varken har bollsinne eller är särskilt böjlig. I gymnasiet lyckades han bryta stortån första veckan första året. Då blev han befriad och stortån verkade aldrig läka riktigt. Inte på tre år.

    Äldste sonen genomled gympan på bänken. Hans lärare ägnade sig åt sin resebyrå som arrangerade skidresor till Alperna och lät barnen göra som de ville. Och gossarna ville bara spela boll. Eftersom sonen är helt avsaknad av bollsinne fick han inte vara med. Så han satt och tomglodde eller läste läxor.

  2. cruella Says:

    Det lustiga är att varken jag eller min dotter som båda två tyvärr är behäftade med två vänsterfötter och nollbollsinne tycker att gympan har varit det värsta/tristaste under pluggtiden! Min unge går nu i sjuan och tycker fortfarande att idrott är roligt – och hon är bra kass på det mesta och saknar dessutom kondis så inte ens springa på bana går särskilt bra haha.

    Men hon noterade faktiskt att duscharna i nya plugget var fräscha, att det finns bås med draperi och hon uppskattar att hon har idrott sist på dagen så att inga andra kommer indråsande i omklädningsrummet. Just de yttre omständigheterna är skitviktiga, sedan kommer det aldrig någonsin gå att få 30 ungar att tycka att samma sak är kul – samtidigt.

    Jag tycker också att själva konceptet att det är bra och nyttigt att röra på sig, sak samma hur, är viktigt att ungarna begriper sig på, precis som det är schysst om de fattar skillnaden mellan snacks och ordentlig lunch. Teoridelen av idrotten har varit jättebra på mina ungars plugg faktiskt.

  3. Ullah Says:

    Jag har en jumpavägrare här hemma, och har slutat tvinga den stackaren att gå dit.

  4. ullisar Says:

    jag hörde en uttrycka det som att det säkert är lika stort bortfall på andra sorts lektioner också, men på idrottslektionerna blir det så uppenbart och tydligt eftersom de elever som inte är ombytta verkligen inte deltar. på matten kan du sitta och drömmande titta ut genom fönstret, det syns inte i några undersökningar.

  5. cruella Says:

    Ullisar, det ligger något i det!

  6. cruella Says:

    Ullah, vad handlar vägrandet om, tror du, i din unges fall? Vad skulle det kunna finnas som lockade eller som i alla fall gjorde det uthärdligt?

  7. Annaa Mattsson Says:

    När jag själv hatade gympan så handlade det mest om att vara sämst, inte få uppmuntran men inte heller instruktioner. Det handlade till en början om att inte ens bli vald till brännbollslaget utan bli placerad så att matchen äntligen kom igång. Och det handlade om ett evigt brännbollsspelande!

    För varje års betygsprover släpade vi dåliga mer och mer efter eftersom proven blev svårare och svårare.

    Det handlade om oförstående och hånfulla lärare. Den gamle militären jag skrev om var hyfsad, gymnasiets välutbildade gymnastikdirektör ägnade sig åt ren mobbning med nolltolerans för svaga elever. I realskolan hade vi ett tag en modern jazzdanslärare, van vid att leda frivilliga grupper. Hon fick med hela gruppen, fick alla att lära sig rörelser osv, jag har aldrig haft så mycket gympa som de två åren vi hade henne och har aldrig lyckats så bra på betygsproverna. Det bevisar att det går att göra gympa som passar alla!

    MEN då var vi bara flickor!

    Det har varit ett elände för skolgympan att den blivit samkönad. Det har gjorts projekt med segregerad gympa och resultaten brukar vara desamma; framförallt tjejerna tycker det är mycket bättre med enkönade grupper. Pojkarna bryr sig inte lika mycket, gympan är ju ändå anpassad mer efter dem.

    Ska jag punkta upp mina flickors aversioner mot gympan så kommer prestationskraven och tävlingshetsen högt. Det som knäckte Äldsta i sjuan var tvånget att tävla för klassen i friidrott i sjuan. Hon rusade gråtande från idrottsplatsen när hon blivit utbuad för att inte hoppa nog högt. Läraren var helt oförstående, det skulle ju sporra eleverna om varje prestation de gjorde på idrottsdagen poängsattes och lades ihop med de andra i klassen så att det blev en kamp mellan klasserna! Idiot!

    För högst upp kommer ändå lärarna.

    Oförstående hånfulla lärare i vars värld det inte finns annat än välmotiverade och högpresterande och tävlingssugna elever. Samma gamla lärare som på min tid. Samma elever som blir gympalärare, de som själva var bäst i gympa och deltog i lärarnas hån mot de sämsta.

    Så fort det kommit en lärare som avvikit från mönstren har attityderna ändrats. T o m klumpiga Mellan fick bra betyg första terminen i åttan, när hon hade en lärare som uppmuntrade, fick henne att delta och tycka det var roligt. Hade hon inget för. Terminen efter kom den ordinarie läraren tillbaka, utsatte för Mellan för grov mobbning över sitt för höga betyg, jäpp, jag har pratat med läraren i fråga. Orkar inte rada upp alla galenskaper. Inte ens upprepade läkarintyg (barnreumatism) och ingripande från skolhälsovården hjälpte mot hennes prestationshets.

    På Mellans gymnasieskola fanns alla möjligheter till varierad gympa som alla skulle kunnat delta i, bara flickor i klassen dessutom. Not. Där var en blandning av den där nya militärinfluerade gympan och teori.

    Mellan kan nog fortfarande bli tårögd när hon ser bilder på sig själv i sina första gympakläder. Hon trodde ju det skulle bli så roligt!

    Jag tror inte riktigt jämförelsen med matten håller. Det finns inte möjlighet till samma hets mot de svaga, samma grupptryck. Inte behöver man klä av sig och duscha i kollektiva duschar heller. (Detta förbannade duschande för resten, vad fan ska barn som sprungit några varv runt gympsalen duscha för! De blir förmodligen mer svettiga efter en normal rast med frivillig lek!)

    • ullisar Says:

      förtydligar: jag jämförde inte matematiken med idrott som ämne, utan att det i ett klassrum inte alls lika tydligt framgår vilka som deltar i lektionen och inte.

      fast annars håller jag inte med om att det inte går att hetsa mot svaga i teoretiska ämnen. att t ex tvinga den dyslektiska att läsa högt inför klassen, och sen skratta åt hur dåligt det går, kallar jag klart jämförbart.

  8. Annaa Mattsson Says:

    ullisar; Nej, jag förstod egentligen det, men det allmänna skolskolket är ett problem, barns och ungdomars aversioner mot gympan ett annat som bara delvis hänger ihop. Det finns många elever som fixar skolan alldeles utmärkt men inte klarar gympan.

    Det är naturligtvis sant att det förekommer hånfullheter i andra ämnen, vem har inte varit med om det. Men det är inte ett så systematiskt problem som gympan.

  9. Lotten Says:

    Mest hade jag bara lust att skriva ”amen” till det här inlägget.

    Men det blir några rader till. Mina egna upplevelser på gympan på 70 och 80-talet i skolan var nästan överlag hemska. Så många dimensioner, men mest grupptrycket. Och några lärare som uppenbarligen hade svårt med barn som inte klarade deras ämne. Det tycker jag är a och o. Vare sig man är gympa- eller mattelärare. Skillnaden för mig i de två ämnena (under min skoltid) var att matten mycket handlade om individuella prestationer, och med några undantag hade jag ingen aning om hur mina klasskamrater presterade. I gymnastiken var det uppenbart för alla hur var och en presterade eftersom prestationerna alltid utfördes med åskådare. Det var först i 20-årsåldern som jag fick uppleva hur lagidrott kunde vara skoj och prestigelöst tillsammans med ett gäng tjejer. Och först i samma ålder som jag började idrotta.

    Just det sistnämnda är vår dotters största problem. Att bli offentligt förödmjukad och tvingas ”tävla” (i alla fall upplever hon det som det) i något man avskyr. Det är också därför hon har svårt med sportliga aktiviteter.

    Tyvärr så står idrotten längst ner på mina barns favoritlista i skolan. Tyvärr! Det vore så mycket bättre för dem i det sociala om det inte vore så!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: