Den skola jag aldrig gick

Under den där ovissa hösten efter gymnasiet när jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag skulle göra med själva livet satt jag och bläddrade i folkhögskolekataloger. Måste ha ansträngt mig ordentligt för jag minns att jag valde mellan en massa olika alternativ. Eller kanske det fanns en folkhögskolekatalog helt enkelt.

Det lät så lockande och roligt med internatet och alltihop.

Det enda kruxet var att jag hade ju bestämt mig för att bli något ”riktigt” och det blev man inte på folkhögskolor. Förstå rätt, är man första smådryga studenten i en familj utan bildningsbakgrund så är inte folkhögskola första alternativet. Var i alla fall inte. Framförallt inte när man redan hade avverkat ett sabbatsår på yrkesskola.

Så det blev inte av. Det närmsta jag kommit folkhögskolor är att föreläsa på dem, delta i möte och arrangemang av olika slag i deras lokaler och att sitta i styrelsen för en. Där, på Valla, har jag t o m sovit över ett par gånger. Nå, det är egentligen betydligt närmare än många andra någonsin kommer den miljön. Faktiskt har jag gjort en reportageserie om Bohusläns folkhögskolor också. Skrev om när eleverna måste ha med sig en säck halm var att stoppa madrassvaren med.

Men folkhögskoleelev blev jag aldrig. Faktiskt trodde jag inte att något av barnen heller skulle bli det. Äldsta har inget till övers för studier som man inte garanterat vet att man ”blir något” på, eftersom hon inte gillar att studera, och Pojken är mer akademiskt inriktad från början.

Och så Mellan då? Som framförallt hade det emot folkhögskolor att hon inte skulle bo i Sverige och blott Sverige svenska folkhögskolor har. Nej, det var inte precis aktuellt att bo i Danmark heller.

Men saker och ting kan som sagt ändras. Man kan upptäcka att det kanske inte var helt smart att kasta sig direkt över plan B när plan A inte höll i första försöket.

Så nu är Mellan kort och gott folkhögskoleelev. Ett-årig förberedande konstkurs. Som man förstås inte ”blir något” på men som visade sig krävas för att man skulle komma längre än in och vända på andra ansökningssteget till alla konstinriktade utbildningar. ”Skaffa dig en ordentlig portfolio, välkommen tillbaka sedan.”

Den ska hon alltså skaffa sig i Sundbyberg det närmsta läsåret.

Imorgon åker hon till Glasgow och hämtar hem det mesta av sina saker. Det blir nog lite sorgligt. Men hon räknar med att vara tillbaka nästa år.

Och vi här  hemma håller tummarna för att hon inte ska bli av med varken pass, mobil, plånbok eller liknande under resan till Skottland. Liknande?

Annonser

6 svar to “Den skola jag aldrig gick”

  1. Bloggblad Says:

    (Här är tydligen min adress rätt!)

    Vår yngsta gjorde ett fhsk-år utan att bli nåt. Ett sätt att pröva livet på egen hand… Han tyckte så mycket om det, att det blev två år på en annan fhsk, men då blev han nåt!

    Själv levde jag under ett år där vid Det Stora Vägvalet med två alternativ: Språklärare eller sömmerska (fast nu hade det nog hetat designer…) Ett himla svårt val. Och ändå blev jag inte språklärare förrän efter många år som folkskollärare. Att nästan bli proffs på sångtexter fanns inte i min tankevärld.

  2. malou Says:

    Minsta Marit har avverkat två folkhögskolor, ett år i Bergen och två år på Bollnäs. För att få en bra folkmusikutbildning innan hon kom på universitet i Newcastle. (Det är väldigt skönt att vi är svenska medborgare, det hade blivit ruskigt dyrt för två i Skottland och en i England!)

    Här i Norge verkar det som om väldigt många läser ett år på folkhögskola efter gymnasiet medan dom tänker på vad dom vill göra.

  3. Lotten Says:

    Det är underligt med folkhögskolors status i Sverige. Jag uppfattar att det inte är så hög ”status” utom inom en del konstnärliga utbildningar att gå på folkhögskola. I Norge så är det otroligt vanligt att man gör det ett år efter gymnasiet. Mina norska syskon, deras kusiner och deras vänner har nästan alla gjort det. Det var liksom självklart!

  4. Annaa Mattsson Says:

    Bloggblad; Mellan har ju redan prövat livet på egen hand, det här blir snarare en återgång eftersom hon har börjat en skola utan internat och ska bo hos mig, åtminstone i början. Så är det ju med många folkhögskolor numera, fungerar som dagskolor där eleverna inte bor. På skolan jag satt i styrelsen för diskuterades ofta maten. Om inte alla äter tillsamans faller en viktig del av gemenskapen bort, när inte längre alla bor på skolan så vill man hålla fast vi matobligatoriet. Men elever knorrar, de tycker 50 kronor om dagen är för mycket, jämfört om de skulle haft med sig en matlåda hemifrån eller kokat upp en påse nudlar till lunch. Mellan åt nog inte för stort mer än ett par hundralappar i veckan under förra året. Så hon är nöjd med att hon går på en filial av skolan, närmare stan, utan mattvång. Det blir nog mycket nudlar och mackor till lunch framöver.

    Mina yrkesval växlade också. Men jag var inte talangfull nog att ägna mig åt någon form av konstnärligt eller hantverksmässigt skapande. Alla sådan ambitioner trycktes rejält ned på Seminariet för Huslig utbildning. Där skulle man inte vara konstnärlig utan Duktig. Och jag var varken eller. Och inte intresserad nog att vilja bli lärare. Därför försvann de textila ambitionerna iväg… Undrar hur det gått om jag passerat via en folkhögskola.

    Malou; Många älskar folkhögskolemiljön, både elever och lärare. Andra passar den inte lika bra. Jag tror den är en utmärkt bit på vägen för många, särskilt de skapande kurserna. Och så får vi ju inte glömma den grundläggande ambitionen; att ge den bildning man missat i den obligatoriska skolan.

    Måste vid tillfälle fråga dig ordentligt om möjligheterna att få bidrag till terminsavgifterna i England! I Skottland slipper ju EU-medborgare terminsavgifterna betala själva, men hur är det med England? Har hört så många olika bud nu. Alltifrån allt till inget, typ.

    Lotten; Jag vet faktiskt inte riktigt. Det kom nog aldrig på tal när Mellan skulle välja framtid, hon hade så bråttom att söka till de ”riktiga” utbildningarna. Folkhögskola uppfattade nog både hon och systern som något ”flummigt”. Ingen rekommenderade henne heller att gå en ett-årig konstkurs innan hon försökte komma vidare. Yrkesvägledarna jobbar ju inte riktigt så, på hennes skola kallas de numera coacher och är mest ute efter att stärka elevernas självkänsla.

    Nu har hon bittert insett att det krävs minst ett år för att få ihop en portfolio värd namnet och snappade någonstans i luften ordet folkhögskola. Jag vet inget om hur hög statusen på just hennes skola är, det är inte så viktigt för de brittiska konstutbildningarna, bara det hon har i handen när hon slutar är mångsidigt nog! Hon hittade genast en gymnasiebekant som hade insett precis samma sak.

    Men visst har väl musiklinjerna rätt hög status?

    Och vissa av mediautbildningarna.

  5. Evamaria Says:

    Jaha, då har vi varsin dotter som går på folkhögskola. S har just lite plötsligt börjat på musiklinjen i Hemse på Gotland. Men det blir nog bra, hon gillar ju i alla fall Gotland! Och internatlivet passar nog henne, i hennes fall blir det ju ett första år på egen hand men ändå inte riktigt.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Evamaria; kul! Låter bättre än Gästrikland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: