Om om varit ett annat om

Vi har köpt färg! Den hette på burken kort och gott ”beige” men är nog lite åt det där våt cementhållet några föreslog. Det fanns en som hette ”gråsten” också, men den hade just mer grått i sig. På lördag slår vi till. Om vi får tag på rollrar. Funderar på maskeringstejp. Förr var den alltid av papper. Den på ÖoB var av genomskinlig plast. Funkar det? Trodde inte vi.

Vi köpte 2½ kilo rotfrukter på Prisextra också. För en femma. När Mellan burit dem från tuben somnade hon på stört. Så det blir nog inga såna där ugnsbakade rotfrukter ikväll. Nej, ingen av oss gillar det. Men vi tänkte att när nu alla tjatar om hur gott det är så… Vi köpte många rödbetor och bara en mycket liten palsternacka. Mycket olivolja, mycket bögsalt, det ska nog bli bra. Och blir det inte av har vi bara slängt ut en femma.

När jag går så här och petar i våra saker kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit. Om inte om varit och så. Om Mannen inte dött sin för tidiga död. Då bodde vi på 65 kvadrat. Där fick två friska föräldrar, tre lågstadiebarn och en katt hyfsat plats. Att compact living inte fungerar med en svårt sjuk förälder fick vi dock snabbt erfara.

Jag tyckte inte det fungerade med en mamma och tre barn varav ett med mycket starkt behov av eget rum heller, så vi flyttade till större bara några månader efter Mannens död.

Men om nu inte om varit om eller blivit ett annat om, så skulle det inte förvånat mig om vi bott kvar. Lägenheten blev bostadsrätt bara något år senare, Mannen hade både principer och var en god pragmatiker, så det där med att inte vilja äga sin bostad skulle han nog ha räknat bort, priset var ju förmånligt och låneläget så vitt jag minns gynnsamt. Sen skulle vi ha tyckt att det var trist med alla som tog första chans att sälja, så vi skulle nog bott kvar bara för den saken. För principen att inte tjäna pengar på sin bostad. Och sen tyckt det var lika bra att stanna kvar, barnen försvinner ju snart ändå. Vi gillade ju vårt knarrande trähus, och jag skulle väl bytt matkärran mot en dramaten.

Och Mannen skulle ha hittat på geniala lösningar. Gissar på såsmåningom Pojken i eget litet rum, som vi med sorg i hjärtat skulle målat om, det var ju så fint rosa med Laura Ashley-bård, flickorna, mot Äldstas vilja, i delat rum med nåt slags skiljemöbel som inte fungerade, och föräldrar i bäddsoffa vardagsrummet. Något som faktiskt inte föresvävade oss då. Och inte mig heller när även nästa lägenhet började kännas trång. Nytrångboddheten under 2000-talet har inneburit ändrade värderingar! Hur många föräldrasängar i vardagsrum har jag inte sett under mina bytesrundor!

Äldsta skulle inte ha gillat det. Hon skulle ha satt upp det på sin lista över dåliga saker i livet. Kanske högst upp, eftersom hon om varit ett annat om varken hade behövt sätta dit pappas död eller pappas begravning. ”Att jag aldrig fick ett eget rum utan tvingades dela med min syster!”

Sen vet man inte riktigt. Vad det skulle ha blivit. En ny diskmaskin kanske. Och högre studentbetyg för Pojken, eftersom dom väl skulle ha suttit där inne i lilla rummet och tragglat naturvetenskap, Mannen och Pojken. Men de räckte ju gott och väl dit han ville, betygen, och dit hade han nog farit ändå.

Men nu kommer vi in på andra saker än de pratiska, och då kan ju om och om inte dra iväg hur långt som helst.

Trött, jäkligt trött, skulle jag ha varit på backarna och på trapporna. Och frukansvärt trött på alla nya grannar som köpte och sålde om vartannat. Se det var det märkliga med vårt gatstump; så länge lägenheterna var hyresrätter, så bodde folk kvar. Prisade närheten till både  Slottsskogen och stan, och just det att så många bott så länge. Sen svisch, när de fick köpa sina lägenheter, så försvann de en efter en, till ställen i stan de egentligen hade drömt om i 30 år, sa de.

Så fan, kanske hade vi flyttat ändå. Om inte om hade varit eller om om varit ett annat om.

Annonser

3 svar to “Om om varit ett annat om”

  1. Monica Says:

    Oj du också? Jag trodde faktiskt att jag var ganska ensam. Jag snubblade aldrig förr men är helt hopplös nu (snart 50 år) och jag vet inte om jag är ouppmärksam eller om det är mitt synfel som spökar. Jag har dold skelögdhet och ögonmuskeln blir ju slappare med åldern. Min hjärna stänger ner synen på det öga som skelar ibland. Kanske är det det som händer och då förändras ju perspektivet rejält. Nåja tack för din kommentar som värmde och lycka till i nya lägenheten 🙂

  2. Rutan Says:

    Ajfan, jag som hade förträngt det där med vad som hade varit om inte det som blev hade blivit. Nu måste jag ju skriva ett eget inlägg om det. Hur det hade varit att bo kvar i radhuset och jobba på samma ställe som 1985. Tur man inte vet vad som komma skall.

  3. Annaa Mattsson Says:

    Monica; jag svara i din blogg, för det blir obegripligt för andra om vi fortsätter den tråden här!

    Tack, alla lycka till behövs på vägen. Nu är vi i stadiet att vi på allvar börjar sakna prylar som inte är uppackade. Kattspaden t ex.

    Rutan; ja egentligen borde man förstås förtränga. Men det är lite kul att tänka om och om inte ibland också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: