Sovplats på altanen erbjudes!

En massa jobb på hög. Mellan varven plockar jag. Och irriterar mig på alla som säger ”ni får inte plats” – ”fattar ni nu att ni måste börja slänga saker”? Och sånt.

Mest irriterar jag mig på barnlösa personer som säger; ”dom får väl ta sina grejer”. Trots att det är väl känt att en av ”dom” studerar i annat land, att en av dem bor provisoriskt på studieorten och att den tredje faktiskt inte bor någon annanstans än just här för tillfället. Det är klart som fan att man försöker ta hand om barnens grejer tills de hunnit hjälpligt rota sig nånstans. Och se upp så att inte de gamla leksakerna och böckerna blir stående. Har hört många historier om barn som aldrig fått del av sina föräldrarnas sparade prylar, eftersom dessa har stått inpackade långt in i mor- och farföräldrars förråd för att i värsta fall inte krypa fram förrän det är dags att röja dödsbo.

Tyst blev det i alla fall på tjafset om att mina barn är curlade mähän som inget gör, efter att ha sett dem i aktion under flytten. Nähä, det blev det inte alls. En av flytthjälparna kunde inte låta bli att fälla kommentaren att anledningen till att vi slitit ut så många soffor är att mina barn är ”typiska soffpotatisar!”

Placera in saker åt andra i skåp och hyllor är alltid vanskligt. Jag vet. Så jag nöjer mig åt att fnittra åt flytthjälpen som tyckte att  inget får plats och som satte alla livsmedel i en rad längst ut på hyllorna med stora tomma utrymmen bakom.

Jag vet att man kan få fnatt själv också. För många år sedan flyttade jag med dåvarande maken in i en rymlig nybyggd fyra. Bara vi två. Vi får inte plats! Var vi och min närvarande moder helt överens om, så vi drog till närmaste möbelvaruhus, det var nog Obs interiör på den tiden, och letade skåp att sätta på väggen i köket. Vi fann som tur var inget lämpligt, kom väl hem med några diskborstar.

Tur, för naturligtvis fick allt plats med god svängmån när vi väl stuvat lite.

Katterna har funnit sig väl till rätta. Sover båda på en hopvikt bäddmadrass som i sin tur ligger över två lågkantställda resårmadrasser så de hamnar på lite olika nivåer, katterna. Inte näns vi möblera om på flera dagar!

Än så länge har vi det så trevligt, Mellan och jag. Stökar omkring, äter färdigmat och ser på nedladdade TV-program i hennes dator, lutade mot kuddar i min säng. Säger god natt och går och lägger oss på var sin sida om halvväggen. Det är riktigt rörande!

Det är naturligtvis väldigt tursamt att Pojken inte pendlar längre. Enda lediga sovutrymme är faktiskt på uteplatsen. Men där står å andra sidan en riktigt bekväm soffa. Möbeldesignern Bruno Mathsson konstruerade på sin tid en specialsäng att sova utomhus i. Jag gissar att med en bra sovsäck blir det både varmare och bekvämare ute i soffan.

Hade hoppats hitta en bild på den där sängen men gick bet. Den var rätt överdriven. Bruno Mathsson hade en del såna där frisksportargriller för sig. Det har inte vi, bara lite trångt om plats. Men nu vet ni det, att vi har alltid plats för gäster som kan tänka sig sova utomhus, under tak. Tror man kan rigga ett tält också på uteplatsen, om man tänker noga så man kan köra ned pinnarna mellan stenplattorna.

Nu ska jag inte irritera mig mer utan gå och köpa en diskpropp. Och titta på färg.

Hittade för resten bloggstatistiken. Fula staplar. Någon på wordpress verkar ha för mycket tid över.

Annonser

8 svar to “Sovplats på altanen erbjudes!”

  1. cruella Says:

    Självstagande tält är ännu bättre – då behöver man inga pinnar alls. Fast det får inte blåsa för hårt.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; det har du rätt i. Ska prata med Pojken om det.

  3. Rutan Says:

    Äsch, den där Mathsson-sängen är inget vidare. Jag har sett den, den står fortfarande ute vid hans hus här i stan. Han hade någon slags pressenning över täckedelen.

  4. Rutan Says:

    Jag sov förresten på en madrass under köksbordet några nätter när sonen bodde i vardagsrummet (med extrasäng) mellan två boenden och dottern i mitt sovrum (hon började jobba i ottan och behövde stänga dörren). Allt går tillsammans med ens barn. Det var riktigt mysigt.

  5. cruella Says:

    Just det, förverkliga kökssängen! Eller bygg ut strykbrädan. Tänk Pip-Larssons.

  6. Anna Says:

    Åhhh vad jag har hört om föräldrar som plötsligt en dag ringer och säger ”nu får du hämta dina saker. På fredag åker vi till tippen” och hur rotad och välanpassad man än är är det svårt att bara skapa plats till en halv barndom i skåp och lådor. Vilket har lett till att flera av mina kompisar har just inget kvar, inga gamla brioleksaker till sina egna barn, inga högstadieminnen i form av mintgröna t-shirtbyxor. Det har alltid känts lite som ett svek för mig, men då har jag ju iofs haft det galet förspänt med en mamma som aldrig slänger nåt och dessutom bor kvar i samma hus som vi bodde i som små. Och med pedantisk ordning i ”kallförråden” dessutom, våga andas om dockskåp och det är redo för leverans nästkommande dag.

    Ah. Lång drapa bara för att säga: Du gör rätt. Du behandlar dina barn (och deras barndom!) med respekt. Bra som fan.

  7. Evis Says:

    Jag kan nog göra ett försök på uteplatsen framåt vårkanten.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Rutan ; nån specialvävd canvas tror jag det är. Nej, det var ett onödigt åbäke den där sängen, jag har också sett den.

    Cruella; åh jag älskade Pip-Larssons! De minsta barnen sov i byrålådor. Jag identifierade mig lite med Lilla O. Framförallt ville jag ha stora vackra systrar som tog studenten.

    Rutan; det beror lite på vilka barn det är. Med det här fungerar det. Pojken vägrar komma hem innan vi är klara. Och Äldsta går väl borta på Irland i sitt stora hyrda hus på tre och bävar!

    Anna; i vår familj har vi ju systerns traumatiska minne av dockvagnen den stora fina gröna. Hon fick inga flickor och den blev kvar hos modern, lite för länge naturligtvis. När det plötsligt anmäldes att kommunen skulle komma och hämta grovsopor vid föräldrahemmet i slutet av 70-talet fick modern huvudbry. Visserligen hade hon en hel källare full av skräp, och nu talar vi inte källarförråd utan en hel källare under ett normalt gatuhus vid en stadsgata, men hon kunde inte komma på vad hon skulle hiva ut. En kompis till mig lyckades som ett under rädda min gamla barnsäng. Så kvar blev bara dockvagnen. Den var det enda hon ställde ut till hämtning! Hennes enda förklaring var att hon var trött på den. Men det måste ha rört sig om något annat. Någon hämnd eller så.

    När systern fyllde 55 nära 20 år senare lyckades jag komma över ett liknande exemplar på Någorlunda i Göteborg. Hon blev glad, den står fylld med gamla saker i hennes vardagsrum, men hennes vagn är det ju inte… Och naturligtvis fick hon så småningom äntligen ett flickbarnbarn som hon gärna skulle sett dra omkring den gamla gröna vagnen.

    Evis; du är så välkommen så! Vi kommer så småningom att ha riktig sovplats i rummet också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: