Här är så även min bostadskarriär!

Sprider sig som en löpeld gör de, inläggen om bostadskarriärer!

Jag tror som sagt att bostadskarriären anses inledas med första egna bostaden. Men å andra sidan, då skulle min stackars kusin vara helt karriärfri, hon som bott kvar i modershemmet hela livet och inte lär flytta på sig.

Och nog inleddes min bostadskarriär på Kilbäcksgatan 28 i Uddevalla! Eftersom bostaden så mycket innebar även en umgängeskarriär. Mitt i stan, lägenhet som var föräldrafri om kvällar och nätter. Ändå längtade jag bort, redan i mitten av gymnasiet

och hamnade hösten 1969 i hyresrum på Sten Sturegatan i Göteborg en termin. En gammaldags hyrestant är ingen vidare karriär så det lilla flyttlasset gick vidare i januari 1970 till andrahandsetta på Hultmans Holme, nära Gullbergs vass, där var antingen svinkallt eller stank fotogen och stearineld. Sängen hette Spika och var stenhård.

Efter nytt mellanspel i föräldrahemmet bar det januari 1972 av med tre väskor till Stockholm, kort mellanlandning i ett hyresrum, innan det första studentrummet på Kungshamra, mitt i en korridor på tolv, eller tio, där började livet. Drog efter ett år vinstlotten i kön och fick ett eftertraktat rum i en av studentlägenheterna vid Stortorget i Gamla Stan. Lycka! Höll på att växa fast där, en av lägenhetsvännerna blev för livet. Var så glad varje gång att komma tillbaka, från sejourerna i Borås, vindsetta på Sjöbovägen med lejonens rytande i bakgrunden, två heta somrar och en ensam kall höst. Minns sorgen i februari 1979 när mina saker var hoppackade och väntade på flyttbilen till Uddevalla…

…där jag precis fått förstahandskontrakt på lägenheten på Sörkällegatan där jag redan bott i ett år, en 60-talstvåa med murriga medaljongtapeter som nu målades och tapetserades över i trendfärgen vitt. Sofforna, dem har jag skrivit om hundra gånger, två stycken nätta men bulliga i vackraste Sandersonkretong.

Men inte fan skulle jag förbli Uddevallabo. Våren 1980 hyrde jag ut i andra hand och stack till Irland, hoppades nog att livet skulle ta en vändning. Det gjorde det, jag kom något slokörad tillbaka efter några månader, tänkte att bor jag kvar vänder aldrig livet på rätt sätt, sökte och fick första bästa jobb i Stockholm, syskonbarnet körde flyttlasset till andrahandsettan på Ringvägen i september, fortfarande samma år. Modern övertog lägenheten på Sörkällegatan och bodde kvar där livet ut.

Var på banan det året, 80/81 med siktet inne på någon med ordentlig bostad. Bostadsrätten i Fredhäll var mer lockande än innehavaren, så dit blev det ingen flytt, men till slut, en gråkall lördag hösten 1981,  hamnade jag i Södertäljes ytterkant! Av alla ställen. Trea fem trappor upp i Hovsjö. Hatade t o m utsikten över trädtopparna.

Och blev salig när bostadsförmedlingen två år senare erbjöd nyproducerad fyra i Rågsved! Det var ju nästan mitt i stan. Vi hängde i stan jämt den sommaren, 1983, sommaren innan vi gifte oss och sommaren innan jag började tröttna på äktenskapet…

Nästa salighet inträffade försommaren 1986 då jag lyckades byta till en sliten tvåa på Bråviksvägen i Årsta. Tittade knappt hur den såg ut, stjälpte in prylarna och drog till en lånelägenhet på Sveagatan i Göteborg där jag bodde med Ingmarie en tjänstledig sommar. Åkte tillbaka till Årsta, målade om och packade upp men redan vid årsskiftet var det dags för lånebyte i Göteborg för mig och katten Nisse. Ett halvår 1987 bodde vi på Stenklevsgatan i huset med den ökände blottaren och äggmannen, han som borrade hål i duschdörren i källaren för att kunna kika in. Det var råa ägg inblandade. En kväll ringde han på dörren och så var glädjen med den bostaden förbi, lånebytet förlängdes inte.

Idén att ha kvar en lägenhet i Stockholm men bo mer permanent tillsammans i den stora fina ettan på Viloplatsen i Göteborg var god. Om vi haft råd. När Mannen erbjöds liten trea på Bäckegatan i Masthugget i ett av de skära landshövdingehusen jag drömt om att bo slog vi till. Packade resten av mina saker, sa adjö till Årsta och flyttade första april 1988 in tillsammans på riktigt.

10 år bodde vi där på 65 kvadrat, möblerade om och trixade allt eftersom barnen föddes. Hade Slottsskogen som vår uteplats.

1998 dog Mannen, vi behövde ombyte, mer utrymme för växande barn och flyttade några kvarter ned till Fjällgatan 6, rymlig fyra med stor balkong och vidunderlig utsikt. Här skulle vi, trodde jag, bo kvar alltid. Sneglade redan på smålägenheterna i samma hus där jag skulle bo, sedan, ensam.

Men 2003 började det krypa i kroppen. ”Flyttar vi inte nu kommer jag inte att bo i Stockholm mer i mitt yrkesverksamma liv! Det kan inte vara meningen!” Sa jag och kastade mig in i bytessvängen. Väntade mig finna tjogtals med goda alternativ, helst mitt på söder eller i södernärförort, och föll ned med ett hårt magplask. Stockholmare som hade fyror någorlunda centralt bytte inte till fyror i Göteborg och om de gjorde det så var det till sekelskiftsvåningar runt Avenyen eller Linnégatan.

Så lasset gick till barnens fasa till förorten. Hagsätra. ”Hur trodde du vi skulle trivas här!” sa Äldsta tårögt efter ett par månader av ångest. I lägenheten som visserligen var stor, 106 kvadrat, och välplanerad även för katter, hoppavstånd till marken men låg så hopplöst fel. Några år senare förstod samma dotter inte varför man skulle bo någon annanstans i Stockholm.

Nu, hösten 2010 har karriären nått nästa förort. 56 kvadrat i Sätra. Katterna trippar två trappsteg ned till uteplatsen. Mor och dotter på var sin sidan skiljevägg i enda rummet.

Hur många blev det? 19. Men då har jag räknat även hyresrummet på Lidingö. Ska det räknas så ska faktiskt Green Street i Dingle räknas också. Där bodde jag sammanlagt i flera månader. Med ett par stearinljus som enda privata ägodelar. Säg inte att jag inte är anpassbar.

Nyfiket undrar jag vad som väntar runt nästa hörn. För visst finns det fler? Hörn alltså.

”Annaa Mattsson äger en förmåga att stundom kunna se runt hörn.” Stod det i mitt finaste tjänstgöringsintyg.

Annonser

8 svar to “Här är så även min bostadskarriär!”

  1. Evis Says:

    Jag borde kanske också plita ihop något om min bostadskarriär – jag har ju faktiskt gjort en sådan – steget från studentrum till femma i Johanneberg är ofantligt. Hyresrätt hela vägen förstås.
    I vilket fall får dina och Rutans och Fröken Tjatlunds inlägg mig att tänka på hur jag hösten -88 flyttade till Göteborg för att bli lärare, fast övertygad om att jag skulle flytta hem så fort jag var färdig med min utbildning; ”för i stan kan man ju inte bo”.

  2. Lotten Says:

    Jag skrev om mina flyttar på bloggen i april förra året. Då hade jag läst att svensken i medeltal flyttar tio gånger i sitt liv. Själv har jag kommit upp i sju flyttar men då räknar jag med de två flyttarna jag gjorde innan jag flyttade hemifrån. Kanske innan karriären då?

    Är fortfarande i villastadiet så jag räknar med att det blir några flyttar till när barnen vuxit hur huset. De är övertygade om att de ska bo i huset hela livet för de vill aldrig bo någon annanstans, och pratar om hur de ska dela upp huset såsmåningom…

  3. Annaa Mattsson Says:

    Evis; jag tror tyvärr inte moderatpolitiker skulle hålla med dig, en riktig karriär är det bara om man går från hyresrätt till bostadsrätt till husägande. Storleken räknas inte.

    Jag var aldrig övertygad om att jag skulle flytta ”hem” igen, men det gjorde jag ju faktiskt. Ett tag i alla fall.

    Lotten; ja, jag kommer ihåg det. Lustigt nog tycker jag inte att jag har flyttat särskilt mycket.

  4. Evis Says:

    Men vad skulle jag med en bostadsrätt till? Eller hus? De är till för folk som gillar att dränera grunder och byta vindskivor, det gör inte jag. Jag skulle gärna ha mer förvaringsutrymme och en trädgård, men som sjuk är det inte att tänka på.

  5. Annaa Mattsson Says:

    Evis; Men allvarligt, du tror väl inte att alla som skaffar hus gillar det där? Det har, precis som, moderaterna i den där bostadsdebatten hävdade, med karriären att göra. Men jag håller naturligtvis med dig. Den var så fantastisk den där debatten jag var på inför förra valet. Där satt de, ute i förorten där i stort sett alla bodde i hyresrätt, även de som var hyfsat välbärgade, och pratade om den normala bostadskarriären där det naturliga är att den som är ung och fattig väljer hyresrätt men sedan lika naturligt vill äga en allt större bostad men kanske slutligen pga olika omständigheter vill ha en hyresrätt på äldre dagar, men bara kanske. Möjligheten måste finnas, typ.

  6. Lotten Says:

    Vi bor i hus men avskyr att fixa och dona med huset. Det är rätt och slätt ytan, friheten, att gå rätt ut på tomten, att ha en massa (onödigt…) utrymme, att inte behöva oroa sig att man stör grannen om barnen springer över golvet, inte ligga vaken för att grannen spelar musik och en massa annat. Tyvärr kommer fixandet med paketet…

  7. frktjatlund Says:

    Oj, vilka romska takter. Vi flyttade varje år första fem åren, sen blev vi ganska permanenta.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; hoppas du inte missuppfattade mig, jag vet ju att väldigt många vill bo i hus, trivs bra med det och tar fixandet som ett nödvändigt ont!

    Det som blir så galet i bostadsdebatten det är när man förutsätter att bostadskarriär, vilket fånigt begrepp, är just att gå från hyresrätt till ägande. Annars har man liksom misslyckats med sin karriär.

    Tjatis; och jag som inte tycker jag flyttat så mycket alls, som sagt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: