Jämställdhet nås inte med fjomperier.

Jo, jag ska skriva något mer om det här. Flera bloggare och krönikörer har ju tagit upp ämnet. En ny ung kvinnogenerations glorifierande av en gammaldags kvinnoroll. Underbara Clara har blivit en symbol för alltsammans. Hon går omkring i sitt hus på landet i en piffig kjol sydd av en gammal rund duk från 50-talet och pysslar och stökar och bloggar mellan varven ut hushållstips till imponerade medsystrar. Vad hon kan och vad mysigt det verkar att vara hemmafru!

För det första, Clara är inte hemmafru. Hon är proffsbloggare och krönikör. Hon skriver ofta om sin karriär.

För det andra; jag kan, än en gång, inte få in i min skalle varför man ska blanda ihop tillvaratagandet av gammal genuin kunskap om hushåll, hantverk och annat med ett slags drömd 50-talsvärld med piffiga hemmafruar som aktörer.

Som många sagt före mig. 40-och 50-talets hemmafruar hade det inte särskilt piffigt. De slet och släpade i fortfarande ofta omoderna bostäder, de hade fullt sjå att få en lön att räcka till mat varje dag. De nu glorifierade kafferepen var ofta den absolut enda sociala kontakten, förutom barnen, under dagtid. För övrigt var det nog mest till kalas alla sorterna dukades upp, det normala var en halv köpekrans från bageriet när modern och hennes väninnor satt ned och tog en kopp kaffe tillsammans.

En massa av de genuina färdigheter som nu hyllas och gloriferas skulle min mamma och hennes medsystrar gärna klarat sig utan. Så hade kanske knäna hållit längre och de värkande händerna sparats till sånt de hellre ville göra.

Vi har en gammal bok med goda råd för det tidiga 50-talshushållet. Idel spartips. Tipsen om hushållsbudgeten säger allt; ”mor i huset kan nöja sig med en lägre klädbudget eftersom hon under dagtid klarar sig med ett par praktiska städrockar och förkläden.”

Så var det.

Min kusin  Siv är 77. Hon tillhör den första moderna generationen kvinnor ur de lägre samhällsskikten. Fick chans till åtminstone realen och kunde därmed kliva ut på arbetsmarknaden till lite mer kvalificerat jobb, som hon kunde komma tillbaka till efter de långa hemmafruåren. Hon slapp gå hos folk, sy i fabrik eller städa. Vi är nu framme vid sent 60- tidigt 70-tal. Nog kunde hon sköta hushåll efter konstens alla regler, men hon behövde ju inte allt det där hon lärt sig av mormor och modern! Jag förstår till fullo att hon välsignade pulvermoset och köpesylten. Kvinnorollen i familjen var ju fortfarande den samma! Det var ju hon som skulle sköta hemmet och barnen, även om hon jobbade nästan lika många timmar som mannen.

Ungefär samtidigt som hon gick ut på arbetsmarknaden igen blev jag vuxen. Tillhörde en generation som längtade bort från söndagsstekar och köttbullerullning och inte var ett dugg imponerad av moderns eviga småkakor. För att inte tala om brödet. Hälften vete hälften rågsikt, kompakt och sött, växte i munnen. Åts in till sista skalken.

Nu skulle det lagas chili och carbonara, lasagne, gulasch och fisksoppa med vitvinsskvättar! Vi skaffade stora svarta järngrytor, vi stod runt borden i studentkollektiven och hackade och skar. Och vi bakade stora doftande limpor efter recept i Femina. På vännen Lenas 60-årskalas härom veckan bjöd hon på precis samma brytbröd som hon serverade vid sitt 70-talsbord till något tomatrött och vitlöksdoftande. Men i vårt kollektiv hemmavid var det Lasse Z som var bäst på bröd, han experimenterade med surdegar och olika mjölsorter. Till efterrätt åt vi inte söta kompotter och konserverade plommon som vi var uppväxta med. Nej, vi blev ena jäklar på att baka pajer! Vi skaffade moderna pajformar med löstagbara bottnar och bytte recept med varandra och inte en sekund satt vi och himlade med ögonen och kände oss som riktiga hemmafruar. Däremot drack vi en jäkla massa te, i stora vackra keramikkoppar.

Vad är det jag försöker säga? Jo, att vi på 70-talet gjorde allt det där, lagade den goda maten, bakade de goda bröden, sydde linneskjortorna, stickade tröjorna samtidigt som vi kämpade i politiken och för kvinnosaken, utan att konstra till det.  För även om Siv och andra marscherat ut på arbetsmarknaden med mycket bestämda steg och höjt sin och familjens och landets standard för pengarna så levde vi ju fortfarande i ett patriarkat. Hyllade vi de gamla hemmafruarna så var det för att de stod ut. Inte för deras finska pinnar och piffiga förkläden. Vi tyckte vi var fina i våra jeans och velourbyxor och vita skjortor och vi kunde inte i vår vildaste fantasti föreställa oss att vi skulle följas av generationer som klädde sig i bygelbehåar och hyllade våra mödrars insnörpta mode och levnadssätt.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt.

Jag intervjuade Louise Walldén för några år sedan. En av förgrundsgestalerna i den svenska kvinnorörelsen. Hon kom efter de politiska åren att ägna stor kraft åt att värna om det kvinnliga hantverket, det gamla textila skapandet, hemslöjden. Hon visade vid intervjun i förbigående sina stickade pulsvärmare. Hon är för mig en symbol för hur det går att lyfta fram de gamla goda kvinnokunskaperna utan att fjompa till det! Jag slängde för övrigt den intevjun i huvudet på en ung miljöpartist som i sin blogg och sin politiska gärning propagerade för att det statliga stödet till hemslöjden skulle bort. Med ord som förspilld kvinnokraft och sånt.

Den pojken, jag har glömt vad fåntratten hette, visar att kampen för att hävda kvinnors rätt, värna om nedärvda kunskaper och färdigheter behövs.

Men jag tror inte vi för den genom att glorifiera ett mer eller mindre påhittat kvinnoideal från en annan tid och slafsa ihop det med lite floskler om feminism.

Så där, nu har jag lagt en arbetsdag på att tänka på det här och försöka formulera mig och jag är beredd att lägga ännu mer.

Annonser

16 svar to “Jämställdhet nås inte med fjomperier.”

  1. ab Says:

    Bra rutet! Först skulle de unga tjejerna klämma in sig i dessa bygelbehåar och vara femtiotalsraffiga på obekväma sätt, nu ska de bli hemmafruar. (En hemskans generalisering får man hoppas, men ändå).

    Som du säger – valet ska inte stå mellan att slänga all gammal mödosamt hopsamlad kvinnokunskap i soptunnan och att återuppväcka hemmafrun. Hemmafrun hade en konstlad period mellan självhushållets era och den moderna tiden och hon var instängd som få generationer i mänsklighetens historia – ingenting att gå tillbaka till.

  2. Rutan Says:

    Jag håller med i vartenda ord, och känner igen mig. Detta borde spridas stort! Det är beklagligt hur historielösa vi är på väg att bli.
    Jag lyssnade på radioprogrammet hon var med i. Inte ett ord om hur de tjänar pengar. Men nu har jag läst mig till att hon är lönebloggare. Inte har någonsin hemmafruar gått omkring och pysslat och dekorerat hemmen dagarna i ända – om de inte tillhört överklassen. Man köpte ett möblemang när man gifte sig och så hade man det i 25 år. Jag läser i kommentarer hur flickor avundas hennes liv. Kunna ”göra det man vill” och inte behöva jobba med nåt tråkigt.

    Hur många hemmafruar var inte tvungna att ha hemsömnad, hemarbete (tråkig montering), trappstädning mm för att hjälpa till med försörjningen. Utöver det nödvändiga husmorsarbetet. Ingen barnomsorg, inte tal om att lämna storasyskon till dagis när man hade en nyfödd bebis. Inte givet med bil utan cykla med matkassarna. Ganska få som satte upp stringhyllor och bakade muffins hela dagarna.

    UC har i sin nuvarande bloggutformning tonat ned religiositeten. Jag kan inte låta bli att bli lite betänksam när aktivt kristna hyllar hemmafruidealet.

    Det här hänger väl ihop med den allmäna 50-talsvurmen och sneglingar åt USA. Hur många svenska filmer och serier ser vi från den tiden?

    Jag tycker att man på tal om historia också ska tänka på att om det andades en ny glädje och framtidstro, så var det bara fem år sedan andra världskriget tog slut. Det är den som lyser igenom och döljer det trista som man inte vill se idag – spartipsen, tillvaratagandet, fattigdomen, återbruket mm som var en livsnödvändighet och inte en livsstil.

  3. Evis Says:

    Förutom att jag håller med om det mesta så hittar jag ju här ännu ett skäl till att jag använder hemmaklänningar: jag är en svårt spillande person och lätttvättade bomullsklännignar av förklädesmodell som jag inte behöver vara rädd om är en utmärkt idé för mig. Jag torkar också av mig på kjolen.

  4. Lotta K Says:

    Jag letade upp UCs blogg för jag blev nyfiken, och jag tycker det verkar som om hon lever ett liv (eller visar upp bilder på ytan av ett liv) som ingen någonsin levt.

    Eftersom jag bor i USA sedan 15 år och dessutom undervisar i medie- och kommunikationsvetenskap så vill jag först säga att bilden av det amerikanska 1950-talet, så som det ser ut i film och TV, och då även i serier från själva 1950-talet, är en bild av ett liv som aldrig har funnits. Serierna syftade till att samla ett heterogent samhälle. Efter mycket invandring, och mycket mobilitet även inom USA, var folk var avskurna från ursprungskulturer. TV-fiktion blev till ställföreträdande liv, och normspridare.

    Din kusin Siv är jämngammal med min mamma. Min mamma var hemmafru när jag och min bror var små. Hon vände tillbaka till yrkesliv på deltid när jag var runt 10, och på heltid ett par år efter det. Jag har mycket hursmorskunskap för att jag gillar mat och bak, men även för att min mamma lät mig (och min bror) ta hand om mat när vi var relativt unga. Hon gjorde klart för oss att det var överlevnadskunskap. Min bror är nu en 47-årig revisor som är bra på mat.

    Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Men jag förstår din frustration, och jag tycker det du säger är välformulerat.

    Om jag ser till generationen av mor- och farmödrar i min egen släkt så ser jag medelklasskvinnor, tjänstemannahustrur, som jag kan identifiera mig med. De kunde handgreppen, men särskilt min mormor var ambivalent till att utföra dem. Hon hade ett yrkesliv och det var viktigt för henne. Jag tror hon såg hushållsarbete som något som hon måste hålla sig ifrån, för att det inte skulle svälja henne. Jag kan inte ana var hon skulle tyckt om unga flickor som väljer att ägna all sin tid till att pynta. Men jag tror hon skulle säga något ungefär såhär: Ni har alla möjligheter, och ni väljer detta. Muffins?

  5. Ros Says:

    Tack Annaa, det du säger borde få större spridning! Sympatierar även djupt med det Lotta K säger. Som 40-årig yrkesarbetande 4-barnsmamma skulle jag vilja säga så här; jag är jätteglad för den kunskap jag fått med mig från mormor, mamma och lillasyster (hon var snabbare än mig med barnen), jag förvaltar den så gott jag kan och köper dessutom en jäkla massa halvfarbrikat. Jag är dessutom så tacksam för den uppfostran min chilenska svärmor har givit sin son så att han är en så evinnerligt god far och make som gör sin beskärda del av det dagliga slitet! 50-talspiffigheten betackar jag mig från, jag jobbar ständigt i mörk kostym/dräkt och är så nöjd med mjuk men klädsam trikå på fritiden. Maken har inte heller framfört några klagomål! Jag tror vi båda två skulle bli väldigt förvirrade om någon av oss började uppträda i volangförkläde.

  6. Evis Says:

    Jag måste dock protestera mot attackerna mot bygelbehåar – dels av historiska skäl: bygelbehåar blev inte vanliga förrän alldeles i slutet av 50-talet, eller till och med sextiotalet och dels för att jag undrar vari det antifeministiska ligger i att även vi med stora bröst får behåar som är bekväma och gör att brösten inte hoppar och skumpar. Ja, en rejäl tantbehå från 50-talet, typ Triumphs Doreen, håller också allt på plats, men placerar en mycket större tyngd på axlarna och det är jag ärligt talat mycket glad över att slippa.
    Jag ska till och med gå så långt som att påstå att det inte är förödande för jämställdheten att det nu även finns snygga behåar för storbystade kvinnor. Inte ens om någon karl (ens egen t ex) skulle tycka att det är snyggt. Jag tycker nämligen inte att det är något fel i att klä sig på ett sätt som det kön, eller i alla fall den person, som man föredrar tycker är attraktivt för att få sex.

  7. Anna Says:

    Å så bra skrivet. Såklart.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Evis; Bra eller dåligt, snyggt eller inte snyggt, jag menade egentligen bara just det, att vi aldrig kunde drömma om att någon generation senare så skulle i princip alla ha återgått till det vi förkastat… vare sig behov förelåg eller ej.

  9. Herta Says:

    Bra skrivet. Jag finns i mitt dagliga liv i ett sammanhang där jag ser hur många unga familjer lever och jag funderar mycket över unga kvinnors situation idag med kvalificerade jobb, ungar , partner och sen hemmet som de inte så sällan är sambandscentral för. Priset för allt detta är inte alltid så bra. Varför måste livet som förälder innehålla så mycket mer idag och varför all denna präktighet därutöver. Vi måste orka också. Allt detta bakande och fixande, stylande hemma borde läggas åt sidan. Bättre att vara hyffsad på goda enkla stekar eller grytor eller annat som funkar till matlådor så veckon blir mindre stressand än diverse fjoll som ser bra ut i en fördjugen 50talsuppfattning?

  10. Annaa Mattsson Says:

    Alla; ja vad ska man säga. Jag tycker Herta uttrycker alltsammans bra!

  11. frktjatlund Says:

    Precis! Och du vet redan min åsikt i frågan.

  12. Evis Says:

    Hmm, nu tror jag att det kan vara värt att backa och kolla in några av de bloggarna som det rör sig om – om det är några som propagerar för just enkla stekar, grytor och matlådor så är det de.

    Sen tycker jag att huvudfrågan är just att en del av dem propagerar för att kvinnan ska vara i hemmet, inte vad de äter eller har på sig eller de vill inreda sina hem. De som propagerar för ”äkta mat” sammanfaller faktiskt inte helt heller med de femtiotalsinspirerade ”hemmafrubloggarna”.

    Att man har ett felaktigt och romantiserat ideal av femtiotalet kan ju vara retligt förstås, men är kanske ingen katastrof – se bara på den väl dokumenterade romantiseringen av ”det gamla bondesamhället” som fanns på 70-talet. Det fanns säkert en och annan som varit med på 30-talet och 40-talet som inte fattade varför folk skulle börja torka saker, bygga jordkällare och skaffa halmfyllda koklådor när de inte behövde det.
    Det tycker jag är en av de intressantaste sakerna med 1800-talet och 1900-talet – dess medvetna historiebruk.

    Jag tror inte att man är mer feminist om man har batiktröja och manchesterbyxor än om man har prickig klänning, det sitter liksom på insidan. På sjuttiotalet var _både_ modet och feministerna ense om att man inte skulle bära behå, var det då en feministisk revolt? En av de sakerna som jag hade svårt för i olika alternativa rörelser var att man var tvungen att köpa en hel (medelklass)livsstil och jag tror att det är till stor skada om man sätter normer för hur kvinnor får se ut och hur deras hem får se ut för att de ska räknas som feminister – se till deras åsikter och handlingar, inte till deras underkläder. Då blir kritiken mot hemmafrubloggarna också både skarpare och mer relevant.

    Sen tycker jag att det är mycket roligt att hitta propagerande för stekar och matlådor i Annaas blogg.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Evis; ha ha, du har förstås en poäng där, med matlådorna. Men jag sympatiserade med grundtonen i Hertas kommentar. Och det är många olika strömningar på en gång i bloggvärlden. Jag tycker inte de olika koncepten är så glasklara och lätta att hålla isär.

    Om man man inte går till ytterlighetern. Då stämmer det ju att de som hårdast driver hemmafrulinjen diskuterar öht inget annat än att det är bäst för barnen att mamma är hemma. Det var en debattartikel i Aftonbladet häromdagen av Madeleine Wallin. Den innehåller inga livsstilskoncept.

    Och tittar man å andra sidan på t ex Mats-Eric Nilssons böcker och krönikor så handlar de enbart om ”riktig mat” utan några attribut. Han nämner inget om vad man ska ha på sig när den serveras. Men det kräver sin man/kvinna att ha både tid och råd, inte minst att smälla i sig all kunskap.

    Jag tror inte det är så konstigt att många i min generation reagerar starkt på en del av de strömningar som finns hos yngre kvinnor idag och som kan beskådas i bloggvärlden. Anledningen till det där radioreportaget var en undersökning som visade en uppseendeväckande hög siffra för unga kvinnor som vill bli hemmafruar. Samtidigt som det alltså pågår en idealisering av en tid som vi faktiskt hunnit vara med om. Vad som är hönan och vad som är ägget är som vanligt svårt att veta, men kombinationen känns för mig faktiskt rätt katastrofal.

    Feminismen sitter inte i kläderna. Närå. Men för en generation för vilken just kläderna blev en så stark symbol är det svårt få in att det vi gjorde uppror mot och våra mödrar bröt sig ur höjs till ideal och det vi stod för som det löjeväckande. Eftersom symbolerna är så starka kan det vara svårt att få in feminismen på rätt ställe. Eller så här; våra attribut var viktiga för att markera det vi stod för, de gav tydliga signaler. Nu presenteras livsstilskoncept med helt andra attribut. Då ska vi lära oss fatta att attributen ingenting betyder, det är bara utanpåverk. Det är svårt!

    Vi ska ju inte heller glömma att det även kom en del gott ut ur 60- och 70-talets värsta fånerier. Inte minst vad gäller matkulturen. Vad än moderna matdebattörer säger så var det faktiskt under den tiden som de stora kemikalieutrensningarna ur livsmedelsindustrin skedde. Det var då de värsta amerikanska pulvren försvann från butikshyllorna. Det var då grunderna till KRAV lades och då de första alternativbutikerna startade. Osv. Alltsammans var ju en reaktion på den våg av industrimat som vällde in under 60-talet som svar på hemmafruarnas uttåg ur hemmen till arbetsmarknaden.

  14. Sara Says:

    När det gäller att döma ut det modersgenerationen gjorde och hylla det de bröt sig ur tror jag inte man ska underskatta undgomens behov av att förkasta auktoriteterna som en del av frigörelsen från föräldrarna. Om de gör det på ett ”bra” eller ”dåligt” sätt är ju en annan sak. Men jag tror alla generationer behöver att faktiskt få göra det.

  15. Annaa Mattsson Says:

    Sara; det har du naturligtvis alldeles rätt i. Och det kanske ställs på sin spets just i det här fallet eftersom det handlar om ett förhärligande av just det vi bröt oss loss ur. För att återgå till Underbara Clara så var det ju så hon formulerade sig i radiointervjun. Förkasta sin modersgeneration men sträva efter det goda mormorsgenerationen ansågs stå för.

  16. Evis Says:

    Det är ju bisarrt; att förkasta sin egen mamma. Jag kör ju istället på i samma spår som morsan – som i sin tur fortsatte från mormor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: