Bridget, lika dålig förebild som alltid

Vaknade förstås med huvudvärk och i dagsljus och trodde att klockan var mitt på dagen och att jag försovit mig. Till vad vet jag inte.

Vi såg På spaning med Bridget Jones (2004) igår. Mellan hade bara sett den en gång, jag högst två.  Den första filmen var förstås bättre, Bridget blir för skruvad i den här, precis som i boken, men den har förstås sina poänger…

Är det någon som minns kritiken mot hela konceptet när boken kom i slutet av 90-talet (Redan 1996 på engelska faktiskt)? Den med feministiska förtecken? Att Bridget var en dålig förebild för unga kvinnor med sin kroppsfixering, sin jönsighet, alla sina olästa självhjälpsböcker och sin väntan på den rätte. Kritikerna  tyckte att budskapet ”duga som du är” var alldeles för svagt framtonat.

Det tycker moderna kritiker också! Man duger inte alls som man är om man inte tar hand om sig och sin kropp! Boken och filmen fungerar inte som självhjälpsverktyg eftersom Bridget inte genomgår någon förändring, hon börjar inte träna och hon lär sig inte laga god och hälsosam mat, hon får inte en bättre klädstil. Hon startar inte ens ett eget företag. Alltså en fruktansvärt dålig förebild som sänder ut fel budskap till en ung generation. Skulle man inte kunna göra en tredje film och ställa allt till rätta?

Undrar för resten lite över hur träningsidealen egentligen ska gå ihop i längden med 50-talsförhärligandet? För var det något 50-talsfruarna inte gjorde så var det att träna! Ja det är sant! Långpromenader, I say no more. Möjligtvis lite längdskidåkning, men vad jag minns från min barndom var det i småstaden bara mammor ur de övre samhällsskikten som ägnade sig åt just det. I själva verket minns jag bara en enda. Men promenerade gjorde man. Ut i skogen med familjen i släptåg alltså, om det ska vara på riktigt. Innan man sätter sig och äter ugnsomeletten med den rätta retrokänslan. (Vill bara påpeka att ska för den rätta retrokänslan så bör det vara kalvbräss i skaldjursstuvningen. Så det så.)

Sen kan man börja förbereda sig för husmorsgympan och jazzdansen. Om det ska vara på riktigt.

Och poängpromenaderna! På med elastabyxorna och anorakarna och ut i de snitslade banorna med penna och papper i hand. Det är 1959 så det ryker om det.

Annonser

10 svar to “Bridget, lika dålig förebild som alltid”

  1. Evis Says:

    Många skulle nog gärna köra poängpromenad. Har för mig att jag såg ett sån’t lajv för några år sen ;9

    Usch, jag har aldrig klarat av att se igenom hela Bridget Jones dagbok (ännu mindre läsa boken) – jag tycker att den är så förfärlig. Jag blir så beklämd när kvinnor i min ålder att det är en så typisk igenkänningsfilm; att det är precis så det är. Jag känner inte igen mig det minsta i den desperata jakten på en karl, vilken som helst och den totala avsaknaden av självkänsla – inte kan det väl vara ett normalt tillstånd för en kvinna på trettio?

  2. Evis Says:

    Möjligen är det mer de kommentarerna än själva filmen som gett mig så starka olustkänslor att jag inte klarat av att se den – kanske blir det bättre en bit in?

  3. Annaa Mattsson Says:

    Evis; Poängpromenader var utmärkt lättsam söndagssysslesättning som fick folk på benen! Men mina föräldrar gillade det inte, de var nog en generation för gamla.

    Helen Fielding skrev ju sin kolumn, det var ju det boken var från början, i djup ironi. Den unga moderna kvinnan som vill leva ett coolt singelliv och göra karriär, som travar självhjälpsböckerna på varandra på sängbordet – som egentligen tycker att kvinnor ska få vara som dom är, men som är fullständigt hopplöst fixerad vid sin vikt utan att egentligen få något vettigt gjort åt den. Och som samtidigt har trycket på sig, både inifrån sig själv och från konventionen att finna den rätte, sin egen Mr Darcy. Vi ska icke glömma att denna bok är brittisk!

    Och Evis, det är klart du inte känner igen dig i den desperata jakten! Du har ju aldrig varit inne i den, du har ju sluppit det momentet, sluppit omgivningens undrande osv.

    Mycket av den kritik Fielding och sedan filmen fick utstå var just för att hon visade upp den där obehagliga bilden av unga kvinnor. Vi ville ju så gärna på 90-talet, innan den stora backlashen, att rörelsen så att säga skulle ha gått framåt. Vi ville inte se den här delen av verkligheten, inte ens i termer av brittisk ironi. Därför bet många av oss i, utan att egentligen ha läst varken kolumn eller bok.

    Min invändning mot film ett är att Bridget blev för jönsig. Samtidigt som jag tycker den stundtals är vansinnigt rolig. Ironierna träffar rätt, gång på gång. Invändningen mot tvåan är att den skruvades för hårt och att det blev omöjligt att filma delar av boken. (För den oinsatte, Bridget får göra sitt drömjobb, en intervju med Colin Firth, vilket naturligtvis går åt helvete. I filmen spelas Mark Darcy av just Colin Firth, det är ju en av huvudpoängerna, och alltså måste hela det avsnittet utgå.)

    Men det som är mycket märkligt är att samma kvinnogeneration som älskar SATC ogillar Bridget Jones. Jag pratar inte om dig nu Evis, jag generaliserar om 45-åriga stärk din självkänsla-kvinnor. Som älskar den gnälliga trista Carrie och gråter en skvätt när hon äntligen får sin mr Big men som inte ser någon identifikation i Bridget. För hon är ju inte rik, tränar inte yoga, har inte märkeskläder. Bridget gör småflamsig reality-tv, Carrie skriver kolumner som är så osannolikt kass att trovärdigheten rasar i andra meningen. Men deras mål är ju detsamma; få sina drömmars man!

  4. Lotta K Says:

    Carrie!

  5. Evis Says:

    Även om man bortser från den desperata jakten så är det också det där att hon låter hela sin självbild byggas på om hon har sällskap eller inte – det känner jag väldigt få vuxna singelkvinnor som gör.
    Carrie är ett sorgligt våp i sitt kärleksliv ja, men så korall jag ju inte speciellt ofta på SATC heller om man säger så.

  6. Annaa Mattsson Says:

    Lotta; Tack! Jag gick in och rättade i kommentaren! Ett bevis för att jag inte som mina döttrar tror koketterar med att påstå att jag inte kan namnen på kvinnorna i SATC. Dom hävdar att jag bara gör mig till när jag ger dem fel namn.

    Nu skrev jag alltså helt oprovocerat fel namn igen.

  7. Annaa Mattsson Says:

    Evis; Sant, men som sagt, kolumnen startade säga som ett ironiskt/kritiskt inlägg i debatten om mediabilden av singellivet. Hon valde ju att skriva anonymt för att kunna dra på lite extra. Antar att hon själv hade en del erfarenhet av just livet som singel i karriären. Hon skaffade ju barn först efter 40.

    Jag tycker du ska ta en titt på Bridget, så här tio år efteråt!

    Ska jag säga något mer om filmen så är det att jag hellre hade sett en normalt ej helt smal brittisk skådis i rollen. Nu blev det så mycket ståhej om att en skådis var tvungen att äta upp sig för att kunna spela vanlig.

  8. Evis Says:

    Man kanske ska ta boken istället?

  9. Annaa Mattsson Says:

    Evis; ja, egentligen ska man nog göra det. Helst skulle man nog läst de ursprungliga kolumnerna.

    Sen finns det ju en poäng till som inte får glömmas bort. Vi som anser att det bara finns en filmad version av Stolthet och fördom som gäller tycker ju kopplingen till Mr Darcey är rolig och det förhöjs ju av att det är Colin Firth som spelar Darcey i Bridget Jones-filmerna. Funkar förstås bäst i första filmen.

  10. Evis Says:

    Jo det är klart, men som sagt förstörde det ju möjligheterna i den andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: