Allting var lite smått

Jo, jag ska skriva något om resan till Portugal men begränsa mig till mina egna subjektiva intryck av staden jag besökte och utelämna resten. En gruppresa med reseledare är ju så att säga alltid en sådan, antingen det är studieresa eller ren nöjesresa. Somliga av oss är mindre än andra skapta och formade. Nu vet jag att somliga av mina läsare ler. Och mina barn förstår mig. Det är väl mycket fint att kunna skriva ”min barn förstår mig”. (Dvs, tar sig för pannan och säger ”åh herre gud, jag ser det framför mig, jag förstår precis…!” Det kanske egentligen inte är samma sak som djupt inlevd empati, mer lång erfarenhet och insikt.)

Börja med att berätta att resan på ditvägen gick med direktflyg där det serverades varm mat med riktiga bestick och vin med påfyllning. Tap Portugal. På hemvägen var det Lufthansa till Frankfurt. Varm mat och dubbelt vin där också. På SAS sista biten fick man köpa. Så var den delen avklarad.

Sines har 13 000 invånare. Från hotellfönstret såg man blått hav och blå himmel och vita hus. Längs staden löper en Atlantstrand. Längst ut i var ända finns en petrokemisk industri, sen kommer innanför på ena sidan en marina och på andra en fiskehamn, badstranden ligger mitt i. Tom nu, så när som på några övervintrande brittiska pensionärer, fullare på sommaren, men turismen är aldrig särskilt stor. Det påstods annat men siffrorna som nämndes var jämförelsevis låga, de få hotellen och avsaknaden av vykort och annat turistigt talade sitt språk. Bara ett par brackbutiker, det obligatoriska lokala potteryt och inget mer. De få vykorten var bågnade. Man fick för säkerhets skull en bunt på hotellet.

Vasco da Gama föddes i stan. Han står staty.

Gatorna var smala och kullersteniga. Barerna var många och mest små. Små barer, små flaskor, små glas, små kaffekoppar, små fiskebåtar, små portugiser. En bar fanns i en knivbutik. Det påstods att man måste bära kniv, dvs vara man, för att bli serverad, men jag fick både vin och plockmat, för en femma. Ingen pratade med mig där, det gjorde de inte på baren nere vid kajen i fiskehamnen heller, men jag var på Irland redan  på 70-talet så jag har vanan inne att tyst smälta in. (Ja, det är faktiskt sant. Jag är sämst i världen på turistflams men har å andra sidan alltid blivit artigt behandlad på såna där typiska karlställen. Numera hänger det ju inte precis skyltar ”no women in the bar”.)

Godaste förtäringen; fruktsalladen med granatäpplen, olika tonfisk- och sardinpastejer, och så skaldjuren som uppenbarligen i denna del av Portugal gärna serveras tillsammans med kött. Mest utsökt måltiden som jag åt ensam, det finns en förklaring, på restauranten en trappa upp på en bakgård, tunna kalvfiléer med en driva räkor och clams (kommer aldrig ihåg vad det heter) i en välkryddad gräddsås.

Fiskrätter kan man få hur äckliga som helst och grillat kött med pommes frites är liksom just det. Grillat bröd med smör och salt däremot alltid gångbart.

Katterna var både stora och små, framförallt många. Lite skygga. Man fick åla omkring bland vakthundarna för att komma åt att klappa kattungar.

Roligast absolut de där små ljusen man tänder för sina döda (och levande) i kyrkan. Här var de elektriska. Olika många tändes beroende på vilken myntvalör man lade i. Automatiskt! Testade alla valörerna och alla funkade. Blev så hänförd att jag glömde tänka på både Mannen, modern och katterna.

Hem kom jag med ett granatäpple, två glycerintvålar och en kylskåpsmagnet. Kängorna jag kollade fanns inte i min storlek. Förstås. Alla kvinnor med lite stil bar stövlar, alla både med och utan stil bar mörka koftor och halsdukar. Det var ju höst fast det drog upp i 24 grader som mest.

Åka dit igen? Rekommendera? Ja, för de små barerna och gränderna, för den livfulla fiskehamnen med alla måsarna, för anspråkslösheten, för himlen och havet och stranden. Ett ställe att dra sig tillbaka till, längre eller kortare, men bereda sig på en del ensamhet och ödslighet och att palla alla backar och trappor. Irland tänkte jag många gånger, Irland för länge sedan, det är samma Atlant fast en annan kust, ett annat språk och en annan kultur, likt och så olikt, utan stojet, musiken och glammet.

Annonser

7 svar to “Allting var lite smått”

  1. cruella Says:

    Ödsligt och ensamt och borta är bäst.

    Fint skildrat.

  2. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; ja, för många av oss är det så. Andra söker annat.

  3. ab Says:

    Övervintrande brittiska pensionärer, fullare på sommaren?

    Hehe.

  4. ab Says:

    Spännande, f ö.
    Inspirerar mig att få tummen ur!

  5. Evis Says:

    Åh vilken söt kisse!

  6. Annaa Mattsson Says:

    Annika; ha ha, jag såg att meningen kunde misstolkas… Ja, det kändes som ett ställe möjligt att åka tillbaka till. Men så är det ju också så att en resa inspirerar till en annan.

    Evis; ja visst är den ursöt! Kolla den lilla korta tjocka svansen. Förmodligen hade kissen ett spionuppdrag, den höll jämt till i det där fönstret, precis mitt emot socialistpartiets lokaler. Hade en lustig makapär runt halsen som säkert var till för att registrera kommunistspöken.

  7. ullisar Says:

    jag blir fantastiskt sugen! undrar om det är lika mysigt om tio år när det lär bli aktuellt för oss att få möjlighet att åka nånstans… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: