Personlighetsdanande kritik och prador

Nu måste jag faktiskt skriva något här för det ser så trist ut med samma gamla inlägg.

De som läser min facebook anar att jag har haft en dust med förkommet flyttgods igen. Den här gången var det Mellans Pradaskor. Det där rosa reafyndet från förra året. Slog mig plötsligt gastkramande att de aldrig packades upp efter flytten.

För att göra en längre historia kort kan meddelas att de återfanns i hennes gympapåse nedanför sängen. En sista desperatkoll på sista okollade stället. Visst fan, vi sa ju det, nu slänger vi de unkna gympaskorna. Sen lade vi/jag ned pradorna i gympapåsen i stället, placerade den överst i en av Bolagretkassarna med converse och drog igen dragkedjan. Väl här hade vi båda glömt skiftet i påsen. Den blev hängande på sängstolpen när det andra gänget staplades upp i hyllor. Vi har ju som bekant alla skor i hyllor. Inte av ordnings- utan av kattskäl.

Synd är det naturligtvis att Mellan inte fått en impuls att gå på gym under tiden. Fin syn. Broderns gamla urvuxna mjukisbyxor, egen aldrig iväxt tröja med utter fram, systerns slitna strumpor med fula katter och så handen ned i påsen efter de gråa pjucken från våren i sexan. Och whops, där kommer de blekrosa lackpradorna  med 11 cm klack!

Nu är nog allt återfunnet. Mellan har åkt till Berlin. Fick ett sms från flygbussen. Hon hade än en gång klarat bedriften att komma med första bussen till Skavsta. Den som merparten av resenärer blir så förvånade över när den redan är full och går framför näsan på dem när Cityterminalen öppnar. Jag är väldigt stolt när jag klurar ut sånt och kan föra över kunskapen till mina barn. Om de bryr sig om att snappa den. (Svårt att undgå med mitt tjat.)

För resten förstår jag inte floskeltugg om att man ska berömma sina barn, små och stora, för vad de är, inte vad de gör. Hur fan man nu skiljer. Fattar inte varför man i en normal familjerelation alls ska gå omkring och berömma i tid och otid. Om nu barnen rent genetiskt är prestationsinriktade så är det väl jäkligt stor risk att man späder på om man sitter och funderar på hur det dagliga och stundliga berömmet ska utdelas. Tagga ned i stället, försök skapa en atmosfär där varje individ känner nåt slags harmoni utan att få verbaliserad bekräftelse hela tiden. Lägg in de där berömmen när de är befogade, inte i tid och otid. Typ.

Samt lär de små, redan de små, att ta viss kritik. ”En mamma får inte kritisera sitt barn!” Det får hon visst, om det är befogat. Jag förstår inte vem som tutat i barn att inte mammor får kritisera. Typ ”Hur kan du som är så jävla smart vara så förbannat korkad?” Fin konstruktiv personlighetsdanande kritik som driver utvecklingen framåt.

Annonser

15 svar to “Personlighetsdanande kritik och prador”

  1. Ullah Says:

    Roligt att ni hittade skorna, även om de närmast ser ut som tortyrredskap i mina ögon!

  2. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; de är tortyrredskap, särskilt framtill, ett rent under att inte någon tå karvats av mot den vassa remmen.

  3. Ullah Says:

    Vill man vara fin så får man lida pin?!

  4. Annaa Mattsson Says:

    Ullah; precis, men hon säger att för övrigt är de bekväma. Fan trot.

  5. -loa Says:

    Såsom pappa har jag tagit mig friheten att kritisera mina barn. Det har deras mamma också gjort. Jag tror inte kritiken har skadat dem på något sätt – snarare tvärtom.

  6. Rutan Says:

    Jag som just skulle klaga på de tomma hörnen!

  7. Telefonissan Says:

    Usch jag blir riktigt arg ibland när barnet beter sig klantigt. Skall försöka skälla mindre men det är svårt när man har en klyftig men otroligt tankspridd unge. Humor och mild ironi (barn förstår visst ironi) tror jag är bästa uppfostran, skall försöka minnas det bara. Att man skall gå omkring och berömma hade jag fullständigt missat.

    Fast att komma ihåg att visa att man tycker om dem (oavsett prestastation!) är väl ändå det viktigaste. Det där med reservationslös kärlek låter som en floskel men enligt egen erfarenhet är det den som danar självkänslan eller bristen därpå.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; ha ha!

    Telefonissan; det blir lite komiskt när samma mammor som gärna sitter och rabblar barnens betyg och andra skolprestationer i bloggen understryker hur viktigt det är att berömma barnen för det de ÄR inte det de GÖR.

    Visst har du rätt i den reservationslösa kärleken (med små avbrott för diverse utskällningar, man blir så sur när de inte visar sin begåvning oavbrutet) som då INTE behöver betyda att man som i en amerikansk film går omkring och säger ”jag älskar dig” stup i kvarten.

  9. Malou Says:

    Jag älskar visst alla mina ungar. Fast helst på avstånd och hemma i små doser!!
    Och trots att jag har skällt och tjatat på dom så har dom faktiskt blivit fyra helt okej vuxna – så jag måste ha gjort nåt riktigt. Men jag vet inte vad!!

  10. Malou Says:

    Förresten jag glömde: det var jättefina skor!

  11. Annaa Mattsson Says:

    Malou; varit en lagom bra morsa helt enkelt och inte hållit på och analyserat hur man ska berömma rätt…

    Ja, de är rätt så läckra. Ännu bättre blev de när leran från broderns studentfirande i somras torkades bort. Nu står de i en hylla så hon ser dem från sin säng, totalkoll alltså.

  12. cruella Says:

    Om jag analyserar förtärs jag antagligen av skuldkänslor och det orkar ju ingen människa med. Det blir kärlek, asgarv och utskällningar i en salig röra och vi får hoppas att det balanserar någorlunda.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Cruella; Sen drar barnen som mina och Malous iväg till främmande länder så fort de har chansen… Men det händer ju att de kommer farande tillbaka också och samsas så väl under samma tak.

  14. Lotten Says:

    Tycker det är svår balansgång. I grunden finns den oförbehållsamma kärleken. Men den ger också rätt att kritisera. Men balansen mellan att kritsera så det utvecklar och samtidigt peppa så de inte körs ned i skorna den är verkligen skitsvår rent ut sagt. Jag tror inte jag är där än. Jag kritiserar när jag märker att de inte tar det ansvar de borde klara av att ta för sin ålder. Men ibland får jag dåligt samvete när det blir fel och inte utvecklar. Men jag är själv usel på att ta kritik. I synnerhet från min mamma…

  15. Annaa Mattsson Says:

    Lotten; ja, och balansgången är ju just mellan kärlek/uppmuntran och kritik, inte mellan att skilja mellan det de gör och det de är, det låter så konstruerat. Det där berömmet för att ”du är en så fantastisk dotter till just mig” blir ju väldigt internt inom familjen och inte så mycket att gå stärkt ut i livet med. Barn som är uppfyllda av den typen av beröm märker snart att det inte räcker långt – eller blir rent odrägliga.

    Jäpp, visst biter man sig i läppen ibland. Och jag är ju egentligen väldigt rädd för att bli hånfull i min kritik, eftersom min mamma alltid var det, livet ut. Hon hade oerhört svårt att uttrycka beröm också. Men det är svårt ibland, när de just inte lever upp till förväntningar på mognad och smarthet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: