Lite om cancer, död och skillnad

Eftersom jag inser att jag fått en del nya läsare känner jag mig manad att skriva något cancer och död, igen.

Jag har de senaste åren följt ett antal sk cancerbloggar ganska så intensivt, både sjukbloggar och anhörigbloggar, utan att kommentera särskilt flitigt mer än i någon enda av dem.

Som jag sagt så många gånger förut är jag förundrad över det stora intresse som just ”sjukbloggarna” fångar. Att bloggandet fungerar terapeutiskt både för anhöriga och sjuka är alldeles uppenbart, det har många beskrivit, det är inget att ha några åsikter om. Kanske skulle några av oss vars sjuka anhöriga inte ville prata om sina känslor kring sjukdomen ha uppskattat att ha en blogg bevarad. Samtidigt gissar jag att den som inte ville prata inte heller skulle ha bloggat! Tanken att maken eller några andra jag känt skulle ha suttit i sina sängar och tagit emot ovationerna om sitt hjältemod från en massa okända människor är nästan lite komisk…

Utan att veckla in mig, det är lätt hänt, kan jag efter allt mitt rundläsande konstatera att cancervården nog har förbättrats på de 12 år som gått sedan Mannen dog. Vad de som är sjuka nu än säger. Är man sjuk eller anhörig har man rätt att vara förbannad och det blir lätt vårdapparaten som drabbas när den inte gör som man hoppats eller insatserna inte hjälper.  En nära vän är också sjuk just nu och använder ord som ”vårdcentralen är min trygghet”. Oj. Så var det inte då. Så fort man gick vidare till nästa vårdform försvann kontakten med den tidigare. Vilket t ex innebar att Mannen helt tappade kontakten med sina cancerläkare när han gick vidare till palliativ vård. Det fanns ingen som helst kontakt mellan personal på de olika klinikerna.

Jag är också positivt förvånad över uttryck som ”han har en säng som väntar både på sjukhuset och hospicet”. Så var det inte då. Hemsjukvård var hemsjukvård och inget annat, de som läst innan vet att vi förde en hård kamp för ett annat alternativ. Hospice sökte man bidrag för eftersom det hade en helt annan huvudman än sjukvården, och stod i kö till. Jag är också imponerad av all den kontakt som patienter i hemsjukvård tycks ha med sina läkare.

En annan skillnad är barnen, dvs vårdens syn på barn till sjuka. ”Våra barns kurator/psykolog” talar flera om som om det var den naturligaste sak i världen. Som jag också berättat förr erbjöds inget som helst stöd för våra barn. Där skedde en förändring bara några år senare, i samma kommun/landsting. Jag vände mig på eget bevåg till BUP för rådgivning när Mannen var sjuk, fick också kloka råd som togs emot med hånskratt av framförallt hemtjänsten. (Rådet vi fick var att be hemtjänsten se till att det inte var för många olika personer som kom hem till oss, för barnens skull. Det, sa arbetsledaren för stadsdelens hemtjänstgrupp, var något av det dummaste hon hört, sån hänsyn kunde absolut inte tas.)

Efter att ha läst mängder av inlägg och kommentarer tycker jag mig se att även omgivningens attityder har förändrats. Visserligen hävdade Mannens gamla älskarinna att det bara var människor med negativa auror, eller hur det nu var, som fick cancer, men annars var det ganska lugnt på den fronten. Det var mycket mindre jopphejdi, mycket mindre av ”bara man visar vilja och kämpaglöd så blir man frisk”. Det blev ju reaktioner när Lotta Gray gjorde ett inlägg om det för ett tag sedan, på temat att cancer inte är en viljefråga, det är inte den som mest vill bli av med sin sjukdom som vinner. Man vill ju så gärna tro.

Det är på det hela taget mycket mera känslor nu.

Den tidens, det sena 90-talet, cancerpatienter skulle vara återhållsamma kloka män och kvinnor som accepterat sitt öde och tog det med fattning, nämnde sin sjukdom med rätt namn, det var man noga med att säga på cancerkliniken ”här kallar vi cancer för cancer” – trots att man även då måste ha vetat att det finns djupa traditioner av att ge sjukdomen andra namn. Mannen gjorde t ex sjukdomen obegriplig för barnen genom att kalla den ”förändringar”.

Stämningen på hospicet som var aktuellt var närmast religiös, inte på ett kristet sätt, utan mer rituellt. Här skålar vi för vår cancer och för vår bror som inte finns med oss mer. Personalen som vårdade Mannen närmast sa det också ”han skulle inte passat där!”

För att återgå till barnen vet jag inte om det förändrats. Blir fortfarande förvånad när svårt sjuka och anhöriga får rådet i bloggkommentarer att se till att få vara för sig själva så mycket som möjligt och njuta av den tid man har kvar. Först och främst tyder det på okunnighet. Man njuter inte tillsammans med en morfinomtöcknad patient som inte längre begriper om maten ska in eller ut genom munnen och hallucinerar om att taket ska ramla över henne/honom. Man njuter inte av lukten och spyorna. Sen är min fasta övertygelse, då som nu, att det är viktigt att inte överge sina barn till förmån för den sjuke. Det var något av det värsta, tyckte jag, vårdpersonal som ansåg att den anhöriges uppgift till 100 procent var att ta hand om den sjuke. ”Barnen kan väl någon ta hand om så länge.”

Då kommer vi till nästa stora förändring. Vad man får säga som anhörig. Jag läste en del böcker då, för det skulle man ju göra. Och fann inte identifikation i någon. Ingen skrev om det ovan, det fanns inget äckligt och fult, ingen trötthet, bara god och ädel kärlek, omvårdnad och sorg.

Utom en enda, ett kapitel i antologi, skriven av en amerikansk man som mist sin partner i aids. Och som vågade skriva det oerhörda ”Det var inte den där äcklige dreglande stinkande gubben i sängen framför mig jag älskade, det var den man han hade varit!”

Så oerhört. Att det blev publicerat.

Den första jag läste som skrev något jag kände igen om sina känslor efter sin mans död och under hans sista sjukdomsperiod var Sara i bloggen Börja om. Hon har slutat skriva nu och jag tror själva cancerdagboken är borta.

En annan bloggare, jag har glömt hennes namn nu, men hon är gästskribent hos Vimmelmamman, har skrivit en bok om alla blandade känslor efter sin mans död. Också väldigt mycket jag känner igen, nickar roat åt – men också sånt jag inte känner igen. För alla upplever vi ju saker olika. Hon har fått lite rynk på näsan i en del kommentarer. Nån skrev ”konstigt sätt att reagera, men jag har ju ingen egen erfarenhet.”

Just det.

Det har nog dessvärre  inte förändrats; alla pigga självutnämnda rådgivare omkring en. Som vet precis i vilka faser sorgen kommer och vet alldeles säkert att om man inte sörjer på rätt sätt så får man igen det sedan. Däremot har de ofta ingen aning om att sorgen vid en dödlig cancersjukdom för den anhörige börjar långt innan själva döden, så att det därför är en väldigt stor skillnad att drabbas av just utdragen cancerdöd och ett hastigt dödsfall. Det visste inte heller redaktörerna till ett par av de böcker jag läste då.

Jag har som sagt svårt att förstå det stora suget efter cancerbloggar och -böcker, kan känna ett stort obehag över allt ståhej. Men om det ökar förståelse för sjukdom och död hos några att läsa de där bloggarna så må det vara hänt. Och ”begravningslärkor” har ju alltid funnits, klart de finns i bloggvärlden också. Anhörigbloggarna tror jag har ett ännu större värde, särskilt de som verkligen vågar beskriva även tabubelagda känslor.

För den oinvigde kan det ju också låta som jag är kvar i änkeidentifikationen fortfarande efter dryga 12 år. Det kan ju låta riktigt patetiskt. Men så är det faktiskt inte. Däremot har jag ett väldig gott minne! Både av sånt jag varit med om och sånt jag känt.

En annan lustig sak. Jag skrev en enda artikel om Mannens sjukdom, vården och döden. Mest om vården. Den blev inte publicerad. För att den var för personlig. Passade sig inte riktigt. Det är en skillnad. Idag skulle den inte alls ha uppfattats som opassande personlig utan skulle med allra största säkerhet tagits emot med stor välvilja.

Annonser

30 svar to “Lite om cancer, död och skillnad”

  1. Rutan Says:

    Har du läst ”En sorts kärlek” av Ray Kluun? (http://www.dn.se/insidan/otrogen-for-karlekens-skull-1.767005) Jag blev väldigt berörd av den boken. Den har blivit film nyss. Den boken och ”Min tid i helvetet” av Marilyn French läste jag i somras. Det var bra för mig att få veta mer om hur en cancerbehandling går till, eftersom jag följer en nu på ganska nära håll.

    12 år är inte särskilt lång tid, och verkligen inte för ett livstrauma.

    Jag tror att när man ser tillbaka, märker man att det för dagen är bättre vård än det var förr, oavsett i vilken tidsera man befinner sig. Om 10 år är synen på dagens cancervård en annan. Kanske för att vårdtagarna blir fler och kunskaperna större.

  2. Lotta K Says:

    Jag tror mycket av intresset kommer av driften att bekräfta att det inte drabbat en själv… andra har det värre, ens egna liv måste ju vara rätt bra ändå.

    Men det är sant att det skapas underliga tankar och känslor kring cancer i samhället. Jag skrev detta http://lottasplace.blogspot.com/2010/09/stand-up-2-cancer.html tidigare i höstas.

    Jag tror jag har sagt det förut när du skrivit om samma sak, men jag blir ändå chockad över inställningen till era barn, från sjukvården och andra. Det måste väl varit oerhört viktigt för dem att se att du stod på deras sida, fanns kvar, och hade tid för dem? Annars hade de ju förlorat två föräldrar på samma gång?

  3. Malou Says:

    Jag tror att man upplever ”cancerbloggar” väldigt olika. Själv började jag skriva blogg när jag hade cancer, men INTE om sjukdomen, och jag har inte läst en enda. Barna var ju vuxna allihop och hade flyttat, men dom hade sitt eget ”nätverk” och sitt eget sätt att hantera situationen.

  4. cruella Says:

    Det här var ett riktigt, riktigt bra inlägg.

  5. ab Says:

    Bra inlägg. Sympatiserar starkt med din vilja att inte sätta barnen åt sidan medan B var sjuk.

    Jag pratade en del med Mannen i telefon under den här tiden, men känner mig manad att tala om att jag inte är den gamla älskarinnan som tyckte saker om auror.

  6. frktjatlund Says:

    Jag stör mig också oerhört på alla som som tror att man kan bli frisk bara man vill. Som om någon med cancer inte hellre skulle vilja vara frisk istället. Svågern skulle alla gånger hellre ha levat vidare med Lillsyrran än att plågas i en vidrigt lång dödskamp.

  7. Ullah Says:

    Det är kanske samma som tycker det, som också menar att barnlösa blir gravida bara de slappnar av lite.

  8. Annaa Mattsson Says:

    Rutan; har hört talas om boken men ej läst, borde nog göra.

    Du ska veta att en änkas bäst före-datum är kort. Nu när det är så hett på bloggarna med cancer är man kanske lite i ropet som änka lite längre, men jag lovar att det snart går över. Det första förlorar intresset redan efter begravningen. Lite av en chock var det när jag återvände till Stockholm fem år efter Mannens död och insåg att jag för de gamla vännerna bara var en vanlig singel som man inte bjöd på parmiddagarna uan tog en öl med på stan om man var man eller hörde av sig till när maken var borta om man var kvinna. ”Vi umgås ju mycket familjevis!” Jäpp, bara det att vi också var en familj. Ger mig fan på att om vi varit två som flyttat hit med våra gemensamma barn så hade inbjudningarna haglat.

    Lotta; det tror jag också. Man snyftar en skvätt och skickar iväg ”styrkekramar”. Om jag var sjuk eller var anhörig skulle jag spy över alla styrkekramar, ett modeord i cancerbloggvärlden just nu.

    Jäpp, jag har läst vad du skrivit tidigare och jag är ledsen om jag inte kommenterat det för jag uppskattade det verkligen! Liknande synpunkter uttrycktes av en norsk forskare som drabbats av mulitpel cancer för flera år sedan. Hon var så evinnerligt trött på all halleluja kring sjukdomen, alla som sa att de var tacksamma över all erfarenhet sjukdomen givit dem. Hon sa kort och gott; ”Jag kunde gärna ha varit utan all den jävla erfarenheten! Jag hade gärna bytt bort varenda uns av den för att få slippa ångesten och alla smärtsamma behandlingar!” Punkt.

    Kommer även ihåg några avsnitt av den gamla favoritserien Thirty Something där en av huvudpersonerna fick cancer och hamnade i ett New Age-influerat sällskap av medsjuka. Bet sig hårt fast!

    Ja, jag upprörs som starkt när jag läser de där kommentarerna ”se till att någon tar hand om barnen så att ni får vara tillsammans”. Men det handlar nog om brist på inlevelseförmåga och om okunskap, som sagt. Det räcker att se på mina barns listor över ”det värsta jag varit med om” för att inse vilket trauma det är att som barn eller ungdom förlora en förälder.

    Jag kommer fortfarande väldigt starkt ihåg lättnaden den dagen vi hade vinkat adjö av Mannen i ambulansen. Vi gick alla fyra till en favoritaffär och köpte en grej som vi velat ha, en blomvas att fästa med sugpropp på ett fönster, och en gerbera att ha i. Inte alls för att fira, men för symbolhandlingen att vi fyra kunde ta oss tid att göra något tillsammans igen.

    Malou; ja, absolut, en del får nog tröst i sin egen sjukdom, en del känner igen sig i något de själva varit med om, en del lär sig något men för andra är det definitivt ett slags makaber underhållning. Även om de fäller lite tårar och skickar nallebjörnar.

    Cruella; tack!

    Annika; men Annika, du har väl aldrig för en sekund gått under benämningen ”älskarinnan” hemma hos oss! Ska jag räkna upp några benämningar så är det exet, gamla sambon, pojkarnas mamma och just Annika B.

    Jag tror att han under en period förde en del bra samtal. Men sen tog de slut. Många kände sig nog lite snuvade också på samtalen. Han var ju som sagt ingen riktigt bra cancerpatient.

    Han förde några samtal med en sån där volontär från kyrkan som snek omkring i sjukrummen. jag erkänner att det störde mig, att han inte valde att föra de samtalen åtminstone med några gamla vänner i stället. Å andra sidan vet jag ju inte vad de pratade om . Han kunde föra långa samtal med Jehovas också, när han var frisk, för att visa sitt intresse.

    Tjatis; den där viljegrejen är riktigt läskig! Måste än en gång uttrycka en eloge till Vimmelmamman för att hon tog sig ton.

    Ullah; eller till den överviktige att det bara är att äta lite mindre och vara glad. Typ.

  9. ab Says:

    Jag blir uppretad varje gång jag läser i tidningen att någon har ”vunnit kampen mot sjukdomen”. Vad kommer det där ifrån? Det är taktlöst mot dem som inte ”vinner”, dvs helt enkelt inte har turen att ha en kropp som kan slå tilbaka hårdare av genetiska skäl.

    Man har öht tur att man alls lever, så många gånger som det kunnat gå åt pepparn för oss alla , var och en på sitt håll, genom åren. Alla de där gångerna man nästan blev överkörd, nästan drunknade (jag var väl fyra-fem den gången, det kunde ha slutat där redan), nästan inte fick upp det man satte i halsen.

    I tjugpårsåldern fick jag en sån där grej man ska RUSA till doktorn med, ett födelsemärke som växte, tjocknade, svartnade, blev ludet och sedan blödde lite. Jag blev skräckslagen och gick inte till doktorn. Vad jag förstår kunde även det gått illa, men jag råkade ha motkgraft av något slag och märket bara dog och blev en betydelselös ljusbrun fläck. Ren tur!

  10. ab Says:

    Sorry – dålig korrläsning!

  11. Annaa Mattsson Says:

    Annika; jag har också undrat väldigt mycket över det. Det fanns faktiskt de som mumlade lite om B, att han inte kämpade nog mycket. Hur han nu skulle ha gjort. Någon tjafsade om mjölksyrade grönsaker när han hade metastaser i hela kroppen.

    Men det är mycket mer sånt nu, inte med grönsakerna men med kampen och viljan. Lotta G tog upp precis de frågorna i sin blogg, hon går ju själv fortfarande på cancerkontroller. Taktlösheten mot dem som inte vinner. Och fick en del mothugg.

    Alla bloggande cancerpatienter blir också raskt väldigt goda. Helt underbara. Men dessvärre hjälper det inte. Det är inte de goda som överlever och de onda som dör.

    Något tydligen väldigt klassiskt var jag med om året efter B dött. Eller redan när han var sjuk. Jag fick en väldig massa sjukdomssymptom. Det var lunginflammation, svullnader i brösten, blod i urinen om vartannat. Alltså även rent påtagliga symptom. Hade en förstående husläkare och en lika förstående gynekolog. ”Hellre en undersökning för mycket än en för lite!” sa de i korus. Tydligen väldigt vanligt!

  12. ullisar Says:

    fantastiskt bra inlägg. och kloka underbara kommentarer. ville bara skriva det.

  13. Annaa Mattsson Says:

    Ullisar; tack!

  14. Lotta K Says:

    Annaa, jag tror att när man är sjuk och döende så har man väldigt specifika behov, och en sak man behöver är människor som varit med förr. Hur absurt det än låter så är det ju något nytt som hänt en, och jag tror man har dubbla känslor inför gamla vänner, och familj. Ett sätt att se det är kanske att familjen inte delar vad man går igenom — men de går igenom något eget, samtidigt.

    När jag var sjuk hade jag mycket hjälp av en väninna, några år äldre än jag, som förlorat sin mor, sin bästa vän, och flera andra vänner i cancer.

    Jag tycker det verkar som om vi lever i en tid när mycket som tidigare varit privat blivit allmänt. Och en baksida av det är ju att alla dessa dumma råd och åsikter om hur andra skall leva också gått från att vara privata till att bli allmänna.

  15. ab Says:

    Man får alltid en massa råd när man är sjuk antingen man vill ha dem eller ej, och ofta verkar dessa råd vara terapi mer för rådgivaren än en själv. När jag hade svårtartad sömnlöshet – inte dödligt, men totalt handikappande – hade ALLA råd och visste bäst, och om råden inte hjälpte eller jag rdan prövat dem, blev de förnärmade! Det var öppna fönster och motion på kvällen och inte äta efter klockan sex och sömntape och gud vet allt – och det gick inte att få genom budskapet att det här var på en annan nivå. Det stod helt klart att det nog var jag som inte FÖRSÖKTE tillräckligt.

    Till slut vill man inte berätta för folk att man har någon sjukdom, om det går att undvika.

  16. Evis Says:

    Bortsett från att jag förstås håller med Annaa måste jag också hålla med Annikas senaste inlägg. Jag har ju en väldigt besvärlig reumatisk sjukdom och folk blir verkligen förnärmade när jag inte är beredd att göra stora livsstils/dietförändringar utan att det finns något som helst vetenskapligt stöd för att de skulle hjälpa mot reumatism. De tycker att om jag verkligen hade ont så borde jag ju vara beredd att testa vad som helst.
    Men jag är inte sån och dessutom fattar de inte att med en svår kronisk sjukdom så orkar man faktiskt inte hålla på och testa saker.

  17. ab Says:

    Evis: Ja, tidningarna är ju fulla av historier om ”Gullan, 48” som börjat äta brännässlepiller eller blivit vegetarian och ”blev bra på sex veckor. – Sjukdomen är som bortblåst! strålar Gullan.” Det är väl det som får folk att tro att fibromyalgi botas med Chi Gong eller störtblödningar med rödbetor. 😉

  18. Lotta K Says:

    Jag har läst om ett par olika studier som visar att cancer i tidiga stadier rätt så ofta försvinner av sig själv. Men det är ingen i ett västerland som vågar chansa, så därför behandlas allt. Detta innebär ju i alla fall att man kan tillskriva vad som helst helande kraft i efterhand, sas, trots att man kanske blivit frisk utan att göra något alls…

  19. Noemi Says:

    Intressant att läsa. Barnens 17 åriga kusin har precis fått leukemi. Han svarar inte bra på den första cellgiftsbehandlingen, men det är tydligen vanligt. Nu går han på den andra. Här finns också anhöriga. Föräldrar och ett syskon.

    Nåt mer ytligt är just att även jag har sömnproblem och känner igen mig i vad som skrivs ovan. Ligger inte på den nivån för mig heller. Aftonbladet har skapat en egen site om sömnlöshet där man kan tex läsa ”10 tecken på att du lider av sömnlöshet”. Tro mig. Man behöver inte läsa de 10 tecknen. Man vet. Så löjligt…

  20. ab Says:

    Noemi: Nu tänker jag säga emot mig själv och berätta om det enda som hjälpt mig och som jag kom på själv: Mat, och jag menar inte new age-idéer. Troligen har det istället med tillsatser att göra. Peppar, paprika och en del annat, särskilt kryddor, betyder sömnlöshet för mig, ofta med klåda i kroppen dessutom. Försök ta reda på om något du äter har den inverkan på dig.

    Ska jag föreläsa en dag och vill misslyckas, är det en god idé att käka fylld paprika kvällen innan. Kommer inte att sova mycket och anländer hängig och glåmig till publiken.

    Jag orkar fan inte göra listor på saker jag inte tål, så jag äter helt enkelt hemlagat med så lite processade grejor som möjigt.

    PS – du behöver inte redovisa om du prövar och om det lyckas! 🙂

  21. Ullah Says:

    Jätteintressant skrivet av allihop och jag har inget intelligent att tillägga. Men vill bara säga till Annaa att Thirty something är en av mina absolut mest älskade tv-serier och det var roligt att se att du kallade den favoritserie också.

  22. Noemi Says:

    ab – Aha:-)! Det låter då som att du i alla fall är överkänslig? Du verkar även få fysiska besvär?

    I mitt fall tror jag stress är bidragande orsak. Ingen tid att varva ner. För mycket att hålla reda på. Går över på högst ca 13 år:-) (då är mina yngsta 19).

  23. ab Says:

    Noemi: Jo, men man kan vara överkänslig på de mest oväntade vis. Har aldrig hört talas om sömnlöshet orsajad av paprika, men just the same – så är det.

    För fyrtio år sedan fick jag allergisk reaktion i tarmarna, de svullnade som vid tarmvred och jag skickades till sjukhus med misstänkt blindtarmsinflammation. Icke var det så. Andra gången det hände föjde jag inte läkarens råd, för jag hade klurat ut vad det var (han tvådde sina händer). det tog ända till för ett par år sedan innan den medicinska vetenskapen hann ikapp – jo, tarmana kan svullna på det sättet!

    Och när händer det? För min del, om jag kombinerar kaffe med kanelbullar. Lägger jag till ett ägg, blir det extra fint.

    Och stress spelar säkert roll för en massa saker, men ibland är svaret på ens krämpor förvånansvärt enkelt och fysiskt. Hur många laktosintoleranta har t ex trott att de har ”stressmage”? När de i själva verket bara behöver sluta med mjölkprodukter. Eat your heart out, terapeuter och new ageare!

  24. ab Says:

    Hm, jag märker att jag nästan gästbloggar här! 😉 Med fortfarande usel korrläsning.

  25. Annaa M Says:

    Alla; nejdå, jag har inte försvunnit eller tröttnat, bara helt enkelt åkt till Göteborg.

    Och det är lugnt Annika! Skriv på, och det gör inget att korrläsningen är lite kass, det är den ofta för mig också!

  26. Ullah Says:

    Tyvärr är vädret inte så bra den här gången.

  27. Annaa M Says:

    Ullah; bakhalt. Västra Kyrkogården var en pärs.

  28. Noemi Says:

    Ab- hm tack…kanske är det nåt jag äter…möjligtvis nåt samband med de tre 33cl coca-cola jag dricker:-)! Fast förut var jag inte sååå känslig för koffein. Men men….

    Tarmbesvär alltså. Kaffe och kanelbulle samt ägg. Jag ler:-)! Jag ska definitivt undersöka mina matvanor.

  29. Annaa Mattsson Says:

    Jag har som sagt varit borta och inte riktigt kunnat koncentrera mig vid lånedatorn på att skriva genomtänkta kommentarer. Nu verkar ju debatten rulla på ändå, utan mig men jag ska ändå samla ihop några kommentarer:

    Lotta; jag tror det är olika hur man vill ha det där, det finns nog cancerpatienter, som min man, som inte har något intresse alls av att träffa andra med samma sjukdom. Men kanske har internet förändrat just det, det finns idag större möjligheter att hitta varandra på nätet.

    Jag var som anhörig då inte ett dugg intresserad av att gå med i anhöriggrupper, ville absolut inte leva hela mitt liv med cancern utan hellre slippa ut ibland! Det gällde även efteråt, tanken att sitta i en grupp och älta sorgen var helt främmande.

    Tänker också på att det är väldigt olika hos människor med kroniska sjukdomar, en del går djupt in i ett patientföreningsengagemang, andra undviker det.

    Ullah; visst var det en underbar serie!

    Alla; diskussionen om råd i allmänhet och om magar följer jag med stort intresse! Det är svårt det där, man vill ju så väl när man slänger ur sig goda råd oombedd. Tycker ändå de är värst som är ute och far med goda råd om just cancersjukdomar utan att ha en aning om exakt vilken cancer personen i fråga har och i vilket stadium den är.

    Sen finns det tillfällen då man kanske skulle ha lyssnat mer på råd. Min syster hann bli rejält sjuk av B12 och folsyrebrist innan hon sökte läkare. Hon borde kanske pratat lite mer med folk omkring sig om sina symptom så hade kanske inte läget behövt bli så akut. Jag ska vara uppmärksam om jag märker av liknande.

    Själv vet jag att min mage inte får bli för tom mellan varven. Då blir den mycket ledsen när den får mat. Min mammas gamla uttryck ”Det var magen som undrade vad den fick!” när man fick magkurr vid middagsbordet stämmer gott på mig. I form av akuta diarréer. Men gissa vem som är specialist på att glömma äta! Och blir lika irriterad varje gång någon säger; du måste se till att äta regelbundet. Ja, gissa om det är något jag vet. Men det är svårt att äta när man sällan är hungrig under dagen och avskyr att gå omkring dagtid med mättnadskänsla, blir bara trött och tung.

  30. Lotta K Says:

    Annaa, jo jag förstår. Jag kände, och känner, likadant faktiskt. Jag menade inte riktigt stödgrupper, utan mer att det kan vara rätt ensamt att vara sjuk och att familjen inte alltid kan hjälpa med allt eftersom deras utgångspunkt och erfarenhet av vad som händer är så annorlunda. Min partner tex tog inte alls in vad cellgiftsbehandling egentligen innebär förrän en kollega hade föreslagit lunch och förklarat för honom. När jag pratade om samma sak var han bara inställd på att det skulle gå så snabbt och enkelt som möjligt. Han ville inte riktigt inse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: